Med långt hår bakom svetskåpan

Över 200 svetsare jobbar med nya 
kraftvärmeverket på Korsnäs pappersbruks område. En av dem har guldringar i öronen, svart midjelångt hår och har vant sig vid att vara ensam tjej på 
jobbet.

Tio byggarbetare stannar plötsligt upp. I andra änden av rummet står fem till. Alla klädda i gult och med blicken mot samma mål. Någon bryter tystnaden med en vissling, en annan ropar. Jamanden från män har hörts och dejterbjudanden ramlat in.

Jenny Sannefur rör inte en min, i hennes värld har det blivit vardag att känna sig som en rosa giraff på zoo. I stället går hon vidare mot dagens arbetsrum på femte våningen, stänger dörren om sig, andas ut och lägger ifrån sig den blå byggarbetshjälmen.

– Jag har tuffat till mig, det har jag. Nu för tiden vågar jag stå för det jag tycker mer än förut och säga till när något känns fel.

Jenny tar tag i ett av rören. Ärmarna på den gula byggarbetsjackan och benen på de lika lysande byxorna är uppkavlade flera varv. Det långa håret försvinner under hjälmen och rummet lyser upp i ett blått sken när svetshandtaget förs mot det blivande vattenröret.

Fyra år har gått sedan 36-åriga Jenny hoppade på Arbetsförmedlingens svetsarutbildning, men resan började egentligen redan på gymnasiets fordonsprogram. Några jobb efter examen fanns inte. I stället arbetade hon extra på Åhléns och Preem i hemstaden Bollnäs, ledsnade, styrde precis som så många andra färden mot Stockholm och hann jobba tre år på NK innan småstadstjejen i Jenny tog över och storstaden än en gång fick bytas mot Hälsingland. En utbildning inom administration ledde efter ströjobb till Fortums kundtjänst där kraven visade sig vara stenhårda. Mer sålt på mindre tid och fler snabba samtal var det som matades in i personalen. Under tre år såg Jenny kollega efter kollega gå in i väggen, köra slut på sig i den enformiga vardagen och komma tillbaka månader senare för att kämpa sig igenom arbetsträning två timmar i veckan. Hon försökte få kvinnorna att förstå att de måste vidare, men ingen ville lyssna.

Jenny själv trodde att hon var tillräckligt stark för att klara av pres-
sen, men en dag i juni blev det för mycket även för henne. Chefen var som vanligt missnöjd, frustrationen växte allt mer och trots att Jenny förstod att ett liv som arbetslös väntade, lämnade hon arbetet och återvände aldrig mer igen.

– Jag klarade inte av att se det där längre och ville verkligen inte bli som dem. För att få en förändring måste man ta tag i saker själv, så det var helt enkelt det jag gjorde. Det tror jag att tjejer överlag måste göra mer. Våga satsa.

Jennys satsning ledde till ett år utan jobb innan hon till slut fick en plats på svetsutbildningen. Precis som när hon valde att gå fordon i gymnasiet fick hon även nu ta emot fördom efter fördom. Ska du inte välja något annat? Kanske vården? Något mera tjejigt? Allt det gjorde att Jenny ännu mer kände att det var just svetsare hon skulle bli.

– Jag tror att fler tjejer skulle må bra av att jobba inom svetsbranschen i stället för att harva runt inom äldrevården eller ta kassajobb och vara missnöjda med livet. Jag tror verkligen det.

Utbildningen ledde återigen till arbetslöshet. Jenny mötte chefer som smålog, vickade på stolen bakom sitt skrivbord, slog armarna i kors och tittade på henne uppifrån och ner innan de nedlåtande fick henne att förstå att hon inte passade in. Envist kämpade hon vidare och hittade chefer som visade sig älska tanken på att ta in en tjej. Jobben rullade in på verkstäder, kärnkraftverk och industrier. Tjejerna har ständigt varit få, råa skämt om att kärringar ska vara hemma blivit vardagsmat och Jenny har vant sig vid att hävda sig i den värld där männen dominerar.

– Ändå trivs jag faktiskt bättre med att jobba med karlar. Det är mer ärligt och rakt på sak här. Inte lika mycket gnabb och skitsnack som det kan bli när man jobbar med tjejer.
Kollegan Sebastian Lönnövik har under de fyra år han arbetat som svetsare aldrig tidigare träffat en tjej i branschen, men tycker att det blir lugnare stämning och jargongen inte lika hård när Jenny är med. Byggkollegan Jesper Eriksson påpekar också hur enkelt det är att få hjälp av andra arbetare när Jenny är i närheten och arbetsledaren Roger Georgsson hyllar de hembakade kakorna hon kommer med. Roger har sedan han började arbeta som rörmokare 1986 heller aldrig tidigare arbetat med en svetstjej.
När han började jobba var det någon enstaka målare och möjligtvis någon ställningsbyggare som var tjej, men annars var hela branschen fylld av män. På senare tid har han däremot sett fler elektriker och när det nu även börjar bli svetsare tror han att det kanske finns ett hopp om att tjejerna blir fler.
– Jenny kan göra precis samma saker som vi kan, förutom möjligtvis att lyfta gastuber men det kan ju vi andra lika gärna göra.
Tidigare chefer har berömt Jenny för att hennes närvaro gör så att männen plötsligt rakar sig, tvättar sig och håller rent på arbetsplatsen. Hon har också fått höra att förhandlingar gått ovanligt bra i hennes närhet. Men utöver det anser kollegorna att hon helt enkelt är en i gänget. Är det något tungt som Jenny inte orkar lyfta finns det alltid någon i närheten som kan rycka in och är det någon större man som har för stora armar för att komma åt på otympliga platser finns Jenny till hands.
– Det dyker självklart hela tiden upp saker som jag inte kan, men jag har nog haft tur också som jobbat med bra folk som hjälper till när det behövs.
Jenny hävdar bestämt att det till störst del är grundskolans fel att det är så få tjejer. Att det inte går att kräva att tjejer i högstadiet ska veta vilka jobb som finns om de faktiskt inte får se dem. Och självklart är hon medveten om att det finns fördomar. Massor av dem.
Jenny tror att tjejer kanske funderar över vad andra ska tycka och tänka om de väljer att bli svetsare. Eller kanske tror de inte att tjejer som virkar, bakar kakor och säljer sina egengjorda smycken klarar av jobbet.
Om det är så tror de fel. Jenny Sannefur är precis den typen av tjej och jobbet passar henne perfekt. Det är ett fritt sätt att arbeta, stressen och belastningen är mindre än på de kontors- och kassajobb hon haft, arbetsuppgifterna varierar hela tiden, lönen är bra och jobb finns det gott om. Om fler tjejer bara skulle förstå det är hon övertygad om att också männens syn på henne skulle förändras.
– Det är både roligt och konstigt att gubbarna fortfarande blir förvånade att jag klarar av det här jobbet. Hur kan det vara så svårt att förstå? I bland vill jag faktiskt bara ställa mig upp och skrika att det är år 2012.

Malin Timan