”Hej, vi finns här också”

Hon är uppvuxen i ett arbetarhem på landet och kände aldrig igen sig 
i svensk film. Så hon gjorde en egen. En smärtsam och humoristisk 
skildring av att stå på botten – och sedan sjunka djupare.

Ett gäng luggslitna individer står håglöst och petar med 
minigolfklubborna i snålblåsten. Den regntunga himlen är igenmurad över den öde campingplatsen någonstans i norra Skåne. En kvinna måttar ett slag – missar.

Om alla ska skjuta i bollar, vem ska då jobba?” säger hon irriterat och slår ut armarna.

Då står Sverige i skit upp hit!

Kvinnan, som samtidigt visar med handen precis hur högt skiten kommer att lägga sig, är Gabriela Pichlers mamma, Ruzica Pichler. I dotterns debutfilm Äta sova dö spelar hon en av de tiotal uppsagda livsmedelsarbetare som filmen kretsar kring.

– Den repliken bara kom, direkt från hjärtat. Min mamma hymlar inte med vad hon tycker. Sådana repliker föds bara av dem som levt det här livet, som har det i kroppen, i ansiktet och i språket. Därför är mamma med, säger Gabriela Pichler, som nu lyfts fram som en av Sveriges mest intressanta unga regissörer.

Uppvuxen i ett arbetarklasshem i Örkelljunga med pappa från Österrike och mamma från Bosnien ramlade Gabriela Pichler mest av en slump igenom gymnasiet och in på filmvetenskapen i Göteborg. Mellan föreläsningarna packade hon småkakor vid linan på Gillebagarn. Men när hennes examensarbete Skrapsår vann en Guldbagge för bästa kortfilm 2010 låg vägen till långfilmsdebut plötsligt öppen.

Gabriela Pichler vill visa upp en värld som aldrig tidigare visats på film – hennes egen. Och för att göra den rättvisa har hon sökt efter ett så autentiskt uttryck som möjligt. Kameran har rullat i långa tagningar för att fånga det oväntade, ärliga, och manus har hela tiden arbetats om efter de personer som fått rollerna. Nästan alla skådespelare är också amatörer, handplockade runt om i norra Skåne. Arbetarklass och många med rötter i andra länder, liksom den hyllade huvudrollsinnehavaren Nermina Lukač som spelar den kaxiga spelevinken Raša.

– Jag har aldrig känt igen vare sig mig eller min familj i svensk film tidigare. Vår värld är osynlig. Så jag ville rikta ett stort jäkla pekfinger mot oss och säga, hej, vi finns här också, säger Gabriela Pichler.

I filmen skildrar Gabriela Pichler hur marginaliseringen ger upphov till smärta och ilska. Men också kontrasten: Lycka, värme och framför allt humor.

– Min mardröm var att filmen skulle bli den där tunga misären som många arbetarklasskildringar blir. Så har inte jag upplevt mitt liv. Humorn har alltid funnits där och i min familj har vi alltid skrattat när vi känt oss som eländigast, säger Gabriela Pichler.

Hon minns till exempel hur hon gått med sin mamma till läkaren för hennes fibromyalgi och läkaren på fullaste allvar har föreslagit att mamma skulle skaffa en ”hobby”,  lite ”rekreation” och att hon ”måste ha lite roligt också”.

– Och då sitter man där och nickar och det känns så sjukt och komiskt på samma gång. Alltså, min mamma har jobbat som städare hela dagarna vilket slitit ut henne. Hon gick upp tidigt, kom hem väldigt sent. Däremellan fanns det inte tid för någon fritidssysselsättning. Vad skulle det ha varit? säger Gabriela Pichler.

Scenen återkommer på ett litet annorlunda sätt i filmen. Jobbcoachen på Arbetsförmedlingen ger gruppen i hemläxa att skaffa sig var sin hobby. Det slutar som bekant med sura miner på minigolfbanan.

– Det är så smärtsamt tycker jag. Vad gör man med en arbetslös 
person som aldrig fått utforska ett intresse utanför jobbet? Den känslan finns i titeln. När jobbet försvinner från ekvationen: Äta, sova, jobba, dö. Känsla av, shit, vad blev kvar? Var det allt? säger Gabriela Pichler.

Mikael Färnbo