”Nu är det väl revolution på gång”

Södra Europa kokar. Regeringar möter eurokrisen med hårda tag. I portugisiska Castro Verde välsignar man stadens gruva, flyr till Angola eller väntar på en ny revolution.

Vi tvekade en stund. Sedan ringde vi på. Adressen var Rúa Joaquín Romão Julio nummer 16 i den lilla sydportugisiska staden Castro Verde.

Dörren öppnades och vi steg in i eurokrisen.

Ögonblicket därefter satt vi hos Ana Maria Baião och Claudia Borges och en platt-tv som annonserade nya nedskärningar, ännu fler åtstramningar och allt mindre av hopp.

Kom någon ihåg det ordet?

Ana och Claudia visste inte om de skulle skratta. Ordet lät nästan löjligt.
Hösten 2012 vet ingen vart Europa går.

Vi satt en stund i soffan vid tv:n som ingen orkade titta på och lyssnade i stället till två kvinnor som hade var sin historia att berätta om det Europa som tycks ha så svårt att finna en väg ur massarbetslöshet, skulder och skakig ekonomi.

De kunde berätta om nyckfulla svartjobb och sysslolöshet och hopplöshet och om sparade slantar som de håller hårt i. ”För ingen vet ju.”

Ingen vet hur illa det blir.
Det gjorde ont att höra dem.

Claudia som är 27 och gift med Anas son sa att ”när man är ung behöver man drömmar och kunna se framåt. Man ska inte ligga på natten och oroas inför morgondagen.”

– Inte när man är ung.

Tidigare den dagen hade vi varit hos ”skall-Johan”, João das Cabecas, och väntat på att fårskallarna skulle bli klara.

Han hade sågat itu dem, strött på lite salt och lagt dem i  rader på den långsträckta plåten och sedan skjutsat in dem för två och en halv timme i den vedeldade ugnen.

João själv var rätt stressad och hans fönsterlösa taverna, som saknade varje form av skyltning, fylldes efter hand med män. Bara män. Äldre män. Halvgamla män och en och annan yngre som lite rastlöst inväntade maten.

Ett gäng gubbar hade tagit med sig rester hemifrån och dessutom snott ihop en egen tonfisksallad som de åt medan de intog Joãos hemgjorda rödvin i små glas.

Även här stod tv:n påslagen med de enda kvinnorna i lokalen. ”Querida Júlia”, kära Julia, ett förmiddagspratprogram för hemmafruar som talade om, just det, nya nedskärningar, ännu fler åtstramningar och allt mindre av hopp.

Gubbarna vid bordet bredvid hakade på: Ahh, de tar från dem som har minst! Som vanligt. Han som hade varit gruvarbetare kunde berätta att åtstramningarna redan hade plockat en månads pension av honom.

Sedan kom Joãos son ut från ugnsvärmen med fårskallarna. Doften var inte sämre än av grillat lamm.

I samma lilla lägenhet bor Ana och Anas man och deras son Hugo som är gift med Claudia.

Männen har jobb i gruvan, unge Hugo visserligen bara tillfälligt. Kvinnorna har inget som helst fotfäste i arbetslivet.

Ana berättar om sitt senaste jobb som var
”… ett svartarbete, ja jag visste vad jag gav mig in på och han var fullständigt tydlig, han som gav mig jobbet. Själv har han en affär här i Castro Verde.

Jag skulle få 500 euro i månaden (4 200 kronor) om jag passade hans gamla mamma som var sjuk i parkinson och cancer. Sex dagar i veckan. Från sju på morgon till sju på kvällen med en timmes lunch. Nå, 500 euro är faktiskt mer än minimilönen – som politikerna nu vill sänka ytterligare – och ett jobb är ändå bättre än att ha inget att göra.

Men det blev snart mer jobb än att sköta om hans mamma. Hans treårige son behövde ha passning och jag fick till och med sköta affären ibland när han gick ut för att ta en öl.

En dag blev det ohållbart. Pojken hade knuffat till sin farmor och jag tyckte han kunde gå och ge farmor en kram som lite tröst. Efter det blev jag utskälld i sportaffären inför alla kunder. Jag skulle minsann inte uppfostra hans son. Då gick jag hem och här sitter jag nu.”

Claudia träffade sin Hugo när bägge var i Schweiz för att jobba. Claudia plockade vindruvor och Hugo jobbade på byggen. När byggfirman gick omkull flyttade de hem till Castro Verde, in hos Hugos föräldrar där de nu bor alla fyra. Claudia skulle kunna få nio månaders praktik och har sökt som städerska, på restauranger, allt.

– Helt dött, trots att företagen kan få mig nästan gratis.

En praktikplats kostar arbetsgivaren 30 procent av minimilönen. I svenska pengar: tolvhundra kronor i månaden.

– Om ingen vill ha mig då, hur ska jag våga hoppas?

Det var längesedan hon kunde stiga upp en morgon, stänga ytterdörren och gå iväg till nåt som liknade ett jobb. Två år sedan närmare bestämt. Då hade hon ett tvåmånaders inhopp på ett dagis.

Sedan dess har hon gått sysslolös i svärföräldrarnas hem.

Vi satt mitt emot en ung fullt arbetsför gift kvinna vars fasta punkt är svärföräldrarnas hem och den ovisshet hon tvingats leva med år efter år. Hur blir det med Hugo? Visstidsanställd hos en av gruvans underentreprenörer, men bara fram till årsskiftet.

Sedan vet man inte.

Sedan kanske han också går hemma med Claudia och sin mamma i lägenheten. Egen bostad? Egen familj?

Ibland, sa hon, får jag lust att bara skrika.

Ut i eftermiddagshettan. Den som danade landskapet runt Castro Verde och hela Alentejo-regionen visste vad den gjorde när de vackra vidderna lades ut. Ett vågigt landskap av olivträd, korkekar och de ekar som fäller de ekollon som grisarna äter och ger dem deras smakrika skinka.

Vidderna var storgodsens. På huvudgatan i Castro Verde tronar fortfarande storgodsägarens byggnad. Ointaglig som en borg, med flera torn varifrån daglönarna på de vidsträckta ägorna kunde kontrolleras.

Jordbruket är antingen utarrenderat eller nedlagt. Man fick bidrag till sånt.

Efter seklers järngrepp är godsägarnas välde över.  Från grannfastigheten vajar en röd fana.

– Jag skiter i politik, jag röstar inte. Mer än i kommunalvalen förstås. Här känner jag ju folk och Castro Verde styrs av rejäla människor. Inte som i Lissabon.

Gruvarbetaren António Madeira dröjde över en eftermiddagsöl hos Gloria på Restaurante Dom Afonso I, en av sjutton restauranger i denna stad som inte är större än tätorter som Anderstorp, Hallstavik eller Lilla Edet.

Han hade vaknat efter nattskiftet och verkade inte det minsta trött när han talade om den politik han struntar i eller om gruvan där han jobbat – ovan jord, i krossen – nästan lika länge som gruvdriften varit i gång, i tjugo år.

Allt har blivit så mycket bättre. Säkerhetsarbetet. Arbetsmiljön. Förmånerna, som även omfattar familjerna. Hans son får en tusenlapp i månaden i bidrag för att plugga. Hela familjen har fria glasögon upp till 4 500 kronor, tjugo procent av vårdkostnaderna och fri tandvård upp till sjutusen kronor på ett år.

– Jag fattar inte att flera av mina arbetskamrater har så taskiga tänder. Somliga av dem är till och med tandlösa. Som om de inte inser vad företaget ställer upp med.

Vi nämner att ägarna till Somincors koppargruva är svenska Lundin Mining …

– Jag struntar i vilka som äger oss, säger han tvärt.

… jo, men vad skulle du vilja att de svenska ägarna gjorde för gruvan?

– Att de inte överger den när priserna går ner. Att de är uthålliga och ser på lång sikt.

När vi några dagar senare träffade gruvavdelningens ordförande Jacínto Anacleto fick vi delvis en annan bild av villkoren i gruvan.

– De har just halverat övertidsersättningen och ob-tilläggen. På rekommendation av regeringen. Ovärdigt ett företag som tjänar så bra. Därför vägrar vi övertidsarbete nu.

Krisen pressar villkoren för arbetarna, sa Jacínto och gav exempel.

– En gruva som varit stängd öppnade för tolv år sedan och ägarna krävde att lönerna skulle vara frysta.

Det vill säga 5 000 kronor i månaden, mindre än hälften mot vad man tjänar i Lundin Minings gruva.

– Vi har visserligen fått upp lönerna en aning, men där ser ni hur krisen utnyttjas av arbetsgivarna trots att det här är en bransch som går väldigt bra.

Varför talade gruvarbetaren António så väl om sin arbetsgivare? Var han verkligen nöjd? Eller mest rädd om sitt jobb?

Utan gruvan vore Castro Verde en öken.
Det där hörde vi många gånger. Öken.Utvandringsbygd. Dött, tomt, övergivet.

Vi hörde det där om öken hos António Marques när vi träffade honom med sin grävmaskin ute i den torrheta jorden.

När mina grannar gick in till banken för att låna 100 000 euro blev de erbjudna lån på 130 000. Ingen tänkte på konsekvenserna.

Han gjorde lite jobbåt Dom Afonso I-restaurangens driftiga Gloria. Ett ”Bo på landet”-hus med pool som håller på att färdigställas och där EU står för 60 procent av kostnaden mot löftet att två personer ges jobb i fem år.

Vi hörde inte ett ont ord om EU under de här dagarna.

António tog en paus i grävandet och berättade att hans egen grävmaskinfirma gick omkull häromåret. ”Kunderna slutade betala.” Då fick han jobb i gruvan.

Krisen, säger han. Är det inte folkets eget fel? De har ju lånat för mycket.

– När mina grannar gick in till banken för att låna 100 000 euro blev de erbjudna lån på 130 000. Ingen tänkte på konsekvenserna.

Vi gick en tjugo–trettio steg nedför den tvärgata som getts namn efter en av stans avrättade antifascister under diktaturen, sedan han och andra matroser gjort myteri på tre båtar i protest mot fascismens framfart under det spanska inbördeskriget på 1930-talet.

Just på den gatan sågs porten till en däckverkstad stå på glänt. Inifrån dunklet glödde cigaretten som Venancio Jacinto (bilden) rökte.

Han stod bland drivor av däck, några avställda bilar och från väggarna trånade flera årgångar pinuppalmanackor blandat med Goodyeardekaler.

Här var det full fart. Tills för några år sedan, då kunderna slutade betala.

I tre år har verkstan nu varit stängd. Lika länge har han jobbat i Angola som mekaniker i ett företag som prospekterar nya gruvor.

– Jag var i Mocambique två år i kriget så jag visste vad jag kom till. Nu tjänar jag rätt bra och får åka hem i tre veckor var fjärde månad.

Men det är det här med sonen. Venancio har en sjuårig son i sitt andra äktenskap.

Saknaden värker.
Venancio sänker blicken. Han ska åka tillbaka till Angola i morgon.

Castro Verde är lätt att tycka om. Små gruvsamhällen brukar annars liknas vid tysta avkrokar som Gud glömde.

Castro Verde är rent, trivsamt, välordnat, till och med rondellerna är utsmyckade efter olika teman: fårskötseln, olivlundarna, gruvbrytningen … Kommunalrådet, den tjänstledige kommunistiske gruvarbetaren António Fernandes pratar hellere om småföretag och entreprenörsskap än klasskamp. Den lilla kommunen satsar flitigt på egna kulturevenemang, flera årliga festivaler, utställningar, musik och  den avlönar till och med en gammal mjölnare för att sköta den gamla väderkvarnen på marknadsplatsen.

Mjölnaren Juaquín Guerreiro är en av de sista som kan yrket. Vilket kommunen värdesätter.

– Inte så många som odlar längre, mycket är nedlagt. Men det kanske blir annat efter den här krisen. Mark finns ju.

Vi tittade ut och såg bort över de stekheta fälten. I förgrunden sågs köpladan som franska matvarukedjan Intermarché smällt upp och som slagit ut den ena efter den andra butiken längs huvudgatan. Den gamle mjölnaren skakade bara på huvudet.

Det där är en annan kris, tänkte vi. Eller bara en förutsägbar omvandling.

Hur kan man låta småföretag bara slås ut sådär? Va?

Den som undrade var den temperamentsfulla Adalgisa Rodrigues som äger hotellet vi bodde på.

– Hela Algarve är i kaos! Restauranger och hotell lägger ner. Varje dag. Titta på motorvägen här utanför – knappt några bilar. För några år sedan var det långa köer från Lissabon ända ner till Algarve. Nu har knappt någon råd att åka dit, i alla fall inte vi portugiser. Kaos! Kaos!

Hon stod i hotellbaren och skåpade ut regeringens senaste sparpaket som tvingar de anställda att själva betala mer av sina sociala avgifter. Medan företagen får betala mindre.

– De klämmer åt arbetarklassen. Men om inte arbetarklassen har råd att konsumera stannar ju hela samhället.

– Det gynnar bara de stora, som Intermarché här i stan. Men inte mig med bara nio anställda.

Ibland sägs det att det land vars medelklass ruineras riskerar att bli ett farligt land. Sökandet efter stabilitet väger tyngre än demokratin.

Läraren Martina Sousa räknas till just den medelklass som fått känna av drastiska försämringar. Hon har förlorat i en hel månadslön. Dessutom är lönen fryst på obestämd tid. Därför blir det inga helgresor till stranden i Algarve som ligger bara en timmes bilfärd bort. Allt går  till familjens nybyggda hus.

”Vissa vill skylla på euron men det här är inte eurons utan våra egna politikers fel. De har vanstyrt landet. Att gå tillbaka till gamla valutan löser ingenting. Vi skulle bara bli ännu fattigare. Det ser verkligen inte bra ut. Men vi portugiser höjer inte rösten. Vi är inte som greker eller spanjorer. Nog skulle jag vilja att vi väcktes ur vår slummer. För så här kan det bara inte fortsätta. Somliga talar om att strejka. Men jag har strejkat många gånger och det ledde ingenstans mer än att vi förlorade 500 kronor om dagen. Visst, jag är född optimist. Vill vara optimist. Men jag vet inte längre. Jag vet bara att jag inte ska låta mig knäckas av krisen. Och inte att sitta och grubbla framför tv:n. Aldrig.”

En tilltufsad lärare, en vredgad hotellägare, en stolt gruvarbetare, ett vice kommunalråd som försöker blicka framåt, en grävmaskinist som räddats av gruvan, en mjölnare som saknar det en gång så livskraftiga jordbruket som slukade arbetskraft, en gruvarbetarledare som planerar protestresor till Lissabon, några pensionerade gubbar som väntar på Joãos fårskallar – tillsammans bildar de en skiftande väv i en liten stad som försöker stå emot omvärldens kris.

Omvärlden, ja. De ekonomiska förståsigpåarna skyller Portugals kris på att landets företag inte kan konkurrera. Att landet tidigare tog hand om Västeuropas billiga låglöneproduktion – en roll som Östeuropa och Sydost-asien tagit över.

Det brukar också sägas att inget land i Västeuropa har så få högskolestudenter som Portugal. Ett land där ungdomen inte utbildar sig är dömt att hamna på efterkälken.

Osäkert hur det tas emot i Castro Verde.

Vi såg Vasco, äldste sonen till Venancio, han med däckverkstan som var på väg tillbaka till Angola. Vasco slutade skolan vid sexton och började jobba på ett diskotek i stan. Diskoteket har växt till ett av landets mest populära och han nämner att David Guetta, Bob Sinclair och några andra av kontinentens mest kända DJ:s har varit här. ”Och folk har inte slutat dansa på grund av krisen.”

Samtidigt går den välutbildade Claudia sysslolös hemma hos sin lika overksamma svärmor Ana och har berövats möjligheten att ens fantisera om en egen framtid med barn och ett eget självständigt vuxenliv. Ängslan över nästa dag skymmer drömmen om framtiden.

Vem vågar tro något om framtiden i dagens Sydeuropa? Vem minns, som sagt, ordet hopp?

Ana sa att hon var rädd att ”vi portugiser snart ska börja äta upp varann”. Hon vill ha en revolution igen. Som den 25 april 1974 när den gamla diktaturen föll.

– Jag bodde i Lissabon då och allt var så vackert. Nejlikor i gevären, människor som grät av lycka. Sånger.

Den här gången blir det nog inte lika fridfullt, tillade hon. Om den ens blir av. Det är som om vi portugiser hellre låg på stranden och solade.

Tv:n matade med nyheter om nya åtstramningar.
– Jag är också rädd, sa Claudia.
– Och jag känner mig så ledsen.

Vanmakt och fruktan, förtvivlan och ilska. När vi lämnade Castro Verde såg vi tv:n i hotellvestibulen visa massdemonstrationer över hela landet mot åtstramningarna. En halv miljon bara i Lissabon. En fotograf fångade en ung kvinna. På hennes överarm hade någon skrivit: O medo morreu em 1974. Rädslan dog 1974.

Undrar om Ana och Claudia såg den bilden.

Portugal genom historien

• 10,7 miljoner invånare. Regering: Borgerlig, leds av premiärminister Coelho.
• 1910 införs republik.
• 1926 tar militären makten. Diktatorn Salazar bygger en stat efter fascistiska ideal.
• 1961 inleds krigen i Afrika. Portugiserna försöker med vapenmakt slå ner upproren i sina kolonier Angola, Mocambique och Guinea Bissau-Kap Verde.
• 1974 störtas diktaturen i den oblodiga ”nejlikornas revolution” den 25 april.
• 1986. Går med i EU.
• 2001. Ansluter sig till euron.
• 2008 drabbas landet hårt av finanskrisen då statens skulder skjuter i höjden och landet inte kan låna mera.
• 2011. Ber EU om nödlån i utbyte mot hårda nedskärningar.
• 2012. Nära en miljon demonstrerar mot nya nedskärningar och tvingar regeringen att backa. ”Dagen då Portugal vaknade”, skriver nyhetsmagasinet Visão.

Gruva i Castro Verde

• Castro Verde ligger i södra Portugal. Kommunen har 7 500 invånare.
• Två mil utanför ligger Lundin Minings koppargruva Somincor som öppnade 1989 och i dag har cirka tusen anställda.
• Sedan de första fria valen efter revolutionen 1974 styrs kommunen av vänstern.
• I det senaste valet fick socialistpartiet PS 28 procent, kommunisterna och de gröna PCP-PEV 25, borgerliga PPD-PSD 21, yttersta vänstern Bloco do Esquerda 10 och borgerliga CDS-PP 7 procent.

Harald Gatu