Cecilia röjer skog med gamla metoder

ReportageSkogsbacken intill älven skulle först 
kalhuggas, men där fanns mycket som var värt att skydda och bevara. 
När skogsmaskiner inte klarar jobbet går 
Cecilia Berntsson in med hästkrafter.

Hon har mycket att säga, Cecilia Berntsson, så hon pratar och gör samtidigt. Tänder en eld, lagar kaffe, ger oss något att sitta på och berättar om skogsslänten hon just har gallrat. Men hon gör det utan att skynda. Den snabba världen, där allt ska gå så fort, den håller hon sig för det mesta en bit ifrån. Hon har mycket att säga, för hennes kärlek till skogen är så stor.

Som liten visste hon att det var djur och natur hon skulle jobba med. Redan som ung skaffade hon sig bondgården hon alltid lekt att hon hade. Sen gick hon på skogsbruksskola, lärde sig mer om naturen, att beräkna volymer och att arbeta med skogsmaskiner. Men hon kände att det var bekymmersamt det där med maskinerna.

– Jag tänkte att det måste gå att köra med häst.

Så hon köpte sig en häst i 30-årspresent, utan att veta hur hon skulle jobba med den i skogen.

– Jag bara gör det jag vill jag. Sen är det inget mer med det. Det hjälper en i starten, konstaterar hon.

Hästen köpte hon av Algot. En äldre man med outtömliga kunskaper om hur skogsbruket gick till förut. Vid hans köksbord satt sen Cecilia många kvällar. Hon frågade. Han berättade.

– Han gav mig alltid en sån respekt. Och då gav han mig också en styrka, säger Cecilia.

Det är Algot och andra gamla skogsmän, som hon kallar dem, som har lärt henne hur skogen brukades förr. Motorsågen är den enda maskin hon tar med sig ut.

Den här dagen jobbar Cecilia med sin ardennerhäst Lazy i en skogsslänt ner mot Gullsbyälva några mil utanför Arvika. Hon är nästan klar med gallringen. Granar ligger fällda, kvistade och kapade på marken, men lövträden står kvar. Luften är mättad av doft från granris som ligger utspritt överallt.

– Det skyddar marken. Vi lämnar inga djupa spår efter oss.

Med timmersaxen greppar hon en stock och lyfter upp den på hjuldoningen som är spänd bakom Lazy. Stocken landar dovt på timmerlasset. Bark raspar mot bark. Cecilia tycker om kroppsarbetet och hon befinner sig precis där hon vill vara. I skogen.

– En skog, det är inte en samling träd, utan det är ett helt samhälle. 
Det är många olika träd, djur och växter, säger Cecilia.

– En granplantering är inte en skog. Det är något vi har planterat för att få pengar.

Hon är inte alls överens med det moderna skogsbruket, där alla träd är av samma sort och avverkas samtidigt eftersom de allihop är planterade samtidigt. Sen dröjer det många år innan några träd kan avverkas igen.

I en ”riktig” skog växer träd av olika slag och ålder. Den kan brukas kontinuerligt genom att man går in och plockhugger de träd som är mogna att avverkas. Resten får stå tills de vuxit till sig. En sån skog blir aldrig kalhuggen.

– Det är inget märkvärdigt med det. Så har vi gjort i alla tider, säger Cecilia.

Hon menar att även granplanteringar på sikt kan bli till skog att brukas på det här sättet, om man gallrar och låter lite ljus komma in så att andra träd får en chans att etablera sig. Men att köra med häst överallt är varken förståndigt eller nödvändigt, tycker hon.

– Jag är inte alls motståndare till att köra med maskin. Jag jobbar gärna med maskin där det går utan att man skadar marken. Men då kan man bara gallra när det är tjäle i marken. I dag kör de ju året runt.

Tunga maskiner på lerig mark kör upp djupa spår, som både ser fula ut och är skadliga. Cecilia flätar samman fingrarna för att beskriva:

– Då skär man sönder hela kapillärsystemet i marken. Allt blir skadat. Sen kommer man med en grävmaskin och ska laga det där, men det fungerar inte så. Man kliver över lik för att mata industrin med träd.

Hon är medveten om att hon sticker ut hakan när hon säger så. Men hon är inte rädd för att vara obekväm. På senare tid har debatten om hyggesfritt skogsbruk blossat upp. Cecilia är inte ensam om att ifrågasätta metoden att kalhugga.

– Det här är inget dravelprat jag håller på med för att jag älskar träd. Skogen behöver egentligen ingen hjälp med att sköta sig. Det klarar den av själv. Men vi har blivit brukare av skogen och får ta vårt virke ur den. Då har vi ett ansvar också.

Johnny Blomquist och Lena Strömvall kommer ner från sin gård uppe på höjden och får varsin kopp kaffe av Cecilia. Skogen hon har jobbat med de senaste veckorna ägs av Johnny. Lena berättar att man knappt kunde ta sig igenom skogen ner till vattnet förut. Den var så igenväxt. Skogsstyrelsen gav först Johnny tillstånd att kalhugga hela området, ända ner till älven.

– Då hade det blivit slätt här, konstaterar han.

I stället fick han tips om Cecilia och att Skogsstyrelsen kan ge bidrag om skogen anses viktig att bevara för den biologiska mångfalden.

– De kom hit och hittade en massa. Sånt har ju inte jag sett, säger Johnny.

Nu har han ett avtal med Skogsstyrelsen som reglerar hur skogen ska skötas. Cecilia har avverkat de flesta granarna, sparat lövträden och lämnat kvar så mycket död ved som möjligt.

Hon pekar också på en högrest gran som står kvar.

– Den kommer vi inte att hugga ner. Det är ett evighetsträd, som får stå tills det faller av sig själv. Där har småfåglarna någonstans att ta skydd och sen när det har dött kan hackspetten picka insekter i det.

Stubbar, trädtoppar och ris lämnas kvar när Cecilia är färdig, för att ge marken så bra förutsättningar som möjligt att återhämta sig.

Oftast har Cecilia uppdrag i skog som är svårarbetad med maskin. Den kan vara väldigt brant, sank eller ligga nära vattendrag. Det kan vara naturreservat eller områden med känsliga och värdefulla naturvärden.

Trots att hon har gått på skogsbruksskola, läst vidare på högskola och jobbat många år i skogen känner hon att hon har mycket kvar att lära.

– Naturen är outtömlig på kunskap. Och nu måste jag lära mig hur jag ska ta hand om den här lille.

Hon pratar om fölet Satangkai som går intill sin mamma Lazy. Planen är att köra och plöja med dem som parhästar i framtiden. Möjligheten att söka svaren hos Algot vid hans köksbord finns inte längre kvar. I stället är det en annan gammal skogsman, Sten-Åke, som ger av sin kunskap och erfarenhet.

– De är otroligt viktiga för mig de här gamla männen.

Gullsbyälva skyndar i en böj runt udden och brusar upp till vita drivor över stenar som hindrar vägen. Cecilia smackar och Lazy drar i gång timmerlasset upp för skogsbacken.

– Jag tänker mycket på skogens betydelse för människan. Andligen. Det har lika stor betydelse som att få ut pengar ur den, säger hon.

Ekipaget rundar en död asp som står lutad mot en annan, klädd med mossa och förmodligen full av småkryp. Så stannar hon upp och betraktar slänten.

– Fast jag är en pytteliten människa och har en pytteliten häst och jobbar med min lilla motorsåg, så tror jag ändå att jag kan rädda världen lite grann varje dag. Jag gör någonting som kan göra skillnad.

Marie Edholm