Inte en arbetare i sikte

De finns inga arbetare längre, så jag försöker att inte se dem. Jag anstränger mig verkligen, allvarligt talat, de har kanske försvunnit?

Och har de inte försvunnit så talar vi om ytterst få personer, som möjligen är lite arbetaraktiga, eftersom de kanske påminner om arbetare, men arbetare, nä det är dom nog inte. För det kanske är sant, att det bara finns arbete nuförtiden, inte arbetare. Så många insinuerar … och vem är jag … att tro att arbetarna skulle finnas? Jobben liksom görs, men det är liksom inte några arbetare som utför jobbet. Så kan det ju faktiskt förhålla sig. I alla fall, jag bestämmer mig på tåget, när jag kommer till Göteborg ska jag försöka att inte se arbetare. I samhället en nästan obefintlig grupp.

Således ser jag inte städpersonalen när vi krockar med varandra på perrongen.

På Heden en grävskopa. Den gräver ett dike. Som tur är talar mannen i förarhytten i telefon, för en sekund trodde jag att jag nyss sett en arbetare.

På Presstop vandrar jag mellan livsstilsmagasinen; homestyle, trädgård, kungahus. Näpp, inte en arbetare så långt ögat kan nå, som kan ha odlat, fällt, förädlat skogen, ingen som har tryckt tidningarna, fraktat dem och sannerligen ingen som hämtar pappersskräpet i återvinningen, och ingen som sorterar, maler, processar detta glanspapper till ny pappersmassa. Ingen.

Inte någon arbetare i alla fall.
När jag checkar in på hotellet ser jag inte hotellreceptionisten.
Och jag hör inte serveringspersonalen som stökar i köket.
Det måste vara nobody som har bäddat sängarna.

På stan faller de sista löven till marken. Kanske komposterar man direkt på gatorna här i Göteborg?

Jag möter ett gäng blåställsklädda, genast vänder jag bort blicken!

Det där kunde varit arbetare, och dem vill jag ju inte springa på sådär bara, när jag nu försöker att inte se dem. En av dem är en riktig rackare, bär en signalgul väst, det är verkligen svårt att inte se honom.

Till höger ligger Grillhouse, nä, personalen där kan omöjligt vara arbetare.

På Avenyn rinner kanalen, framför mig ligger turistbåten Paddan med sina 70 år i trogen tjänst.

Inte en arbetare så långt ögat kan nå!

På Heden en grävskopa. Den gräver ett dike. Som tur är talar mannen i förarhytten i telefon, för en sekund trodde jag att jag nyss sett en arbetare.
Saluhallen är ”öppen som vanligt”, med sina korvar, ostar, sitt te, kaffe, sitt kött och sin fisk. Inte en arbetare så långt ögat kan nå, i en enda korv- eller ostfabrik. Inte en fiskare. Inte en trål. Kaffebönor … sådana hoppar väl direkt i glansiga påsar och fraktar sig själv över haven? Teet samma likadant, antar jag.

Barnvagnar, cyklar, bilar … men arbetare som skruvat? Kan inte tänka mig det. Och aldrig att jag skulle kalla en budbilschaufför för arbetare, och inte en bagare, och absolut inte Marianne på kalkonfabriken. Och inte Per på äggfabriken, eller Fawia på chokladfabriken.

Finns det överhuvudtaget fabriker i jippo-Sverige?
Jag plockar på mig ett antal turistbroschyrer:
Gå på museum!
Shoppa i Nordstan!
Volvo museum!
Inte kan det väl finnas arbetare i dessa verksamheter?

Vid Järntorget tronar Göteborg Energi som ett slott. För en kort stund luras jag att tro att det finns gott om arbetare.

Aj aj, nära ögat!

Hälsar på min goda vän som ”arbetar” på sjukvårdupplysningen. Hon hänvisar de sjuka medborgarna till sjukhuset – lättad – på Sahlgrenska sjukhuset finns det bara läkare och inga andra anställda.

Julen står för dörren.
På Åhléns ser jag inte tomtarna för alla tomtar.
I allians-Sverige ser vi inte arbetarna för alla arbetare?

Susanna Alakoski