Industriarbetarnas tidning

När strejkande arbetare startade egen fabrik

9 januari, 2013

Skrivet av ÅKE LIF

Radius – det är historien om metallarbetarna 
som blev förbannade när Helge Karlsson fick 
sparken. Först gick de i strejk. Sedan startade 
de helt sonika en egen fabrik. Med Metalls 
förbundsordförande som vd.

J T h Johansson 
och Olof Aschberg

  •  John Theodor Johansson 
(1872–1960) föddes i Kalmar men kom 
tidigt till Stockholm och arbetade som mekaniker. 1902 blev han förbundssekreterare i Järn och Metall, fem år senare den förste heltidsanställde redaktören för Järnarbetaren. Blev förbundsordförande 1911. Vd för Radius från 1913 till 1960.
  • Olof Aschberg (1877–1960), finansman. Var ledamot av Arbetsgivareföreningens styrelse när han fick i uppdrag att hålla en föredragsserie om den hotande socialismen. Han förberedde sig noggrant, läste arbetarrörelsens skrifter och satte sig in i idéerna. Då blev han socialist.
  • 1912 startade Olof Aschberg Nya Banken som stödde arbetarrörelsens kapitalförsörjning. Han hade verksamhet i Sovjetunionen och på kontinenten. Satt i tyskt  koncentrationsläger under andra världskriget. Olof  Aschberg är farfar till journalisterna Robert och Richard Aschberg.
  •  Och apropå det: dåvarande LO-ordföranden Herman Lindqvist är farfar till författaren och journalisten med samma namn.

Det har gått precis hundra år. På Lilla Essingen i Stockholm tillverkade Primusfabriken fotogenkök, en uppfinning som skulle spela en viktig roll för många svenskar när fritid och semestrar så småningom skulle tillbringas i enkla sportstugor och på campingplatser. Den skulle  dessutom bli en stor svensk exportprodukt.

I slutet av januari 1913 uppstod en tvist mellan en arbetare och en verkmästare. Helge Karlsson begärde timlön i stället för ackord på ett arbete. En alldaglig sak, men Karlsson avskedades. Senare skulle företagsledningen hävda andra orsaker, som facket heller inte godtog.

Strejk bröt ut. 300 arbetare, både organiserade och oorganiserade, deltog.

Det skulle bli en hård match. För förbundet, Järn och Metall, stod det tidigt klart att den hårdföre Primusdirektören F W Lindqvist inte tänkte ge sig. Han räknade dessutom med att driva verksamheten vidare med strejkbrytare.

Striden handlade inte bara om en enskild arbetare utan om att försvara de landvinningar som facket gjort. I det läget kom arbetarnas strejkkommitté med ett förslag: låt oss starta en egen fabrik! Yrkeskunskap i alla produktionsled fanns.

Förbundet var skeptiskt till en början, och debatten på kongressen 1913 var hård. En del tyckte att det inte var fackets sak att ge sig in i rollen som kapitalister, andra anade en rosaskimrande framtid där produktionsmedlen ägdes av arbetarna själva.

Avgörande blev sannolikt det krassa skälet att man såg framför sig hur strejkkassan skulle sina i en lång konflikt.

Förbundet bestämde sig för att satsa och fick medfinansiärer i ”röde bankiren” Olof Aschberg, som också upplät mark i Midsommarkransen, medlemmar av familjen Bonnier, med flera. Hjalmar Branting tecknade aktier liksom LO-ordföranden Herman Lindqvist.

På Aschbergs förfrågan tackade Metall-
ordföranden John Theodor Johansson ja 
till att bli verkställande direktör.

Radius, stråle på latin, skulle fabriken heta. Bygget inleddes, och till midsommaren 1914 var de första Radiusköken ute på marknaden.

Tajmingen, som man skulle säga i dag, var inget vidare. Kriget bröt ut, tillgången på fotogen tröt. Det gick alltså knackigt, och Metall började fundera på att göra sig av med ägarskapet.

Framtiden, när kriget en gång skulle ta slut, såg ändå ljus ut för branschen, så 1916 kunde förbundet sälja sin andel i företaget. Det blev en mycket bra affär. Aktierna såldes till fullvärde, förbundet fick tillbaka alla pengar som satsats och hade sluppit betala strejkersättning under flera år.

Radius skulle leva vidare och andan av arbetarstyre finnas kvar, även under tuffa tider.

Ur skorsten ska här stiga rök
snart gör vi våra egna kök
som inte gör någon annan rik
en arbetarstyrd fabrik!

Så deklamerade man i scenen Radiusbygget i amatörföreställningen Spelet om Hägersten 1983. Texten skrevs av författaren Kjell Johansson, vars senare prisbelönta romaner handlar om hans barndom och uppväxt just där i Midsommarkransen.

Scenen bygger på Johanssons intervjuer med den tidigare Radiusarbetaren Folke Steijen. Dennes son, trubaduren och konstnären Håkan Steijen, minns sin fars berättelser om arbetsplatsen och har sparat två gamla Radiuskök som minne.

I ett opublicerat romanmanuskript berättar han om hur pappan hälsades när han kom till fabriken av en skrattande Lång-Anders: ”Välkommen till äktenskapsbyrån!”

Så kallades Radius därför att så många kvinnor arbetade där med enklare borr- och monteringsjobb.

Folke Steijen vittnade om långa arbetsdagar, hårt jobb men också om stark sammanhållning: ”Man kände sig som ett enda lag, från pressare, slipare, lödare, monterare till dem som avslutningsvis provade, polerade och avsynade fotogenköken för packning och leverans.”

Radius startade med omkring 60 arbetare. Som mest hade företaget över 300 metallare.

När marknaden för fotogenkök började vika,  gasolen kom och fritidshusen fick el, fasades produktionen ut och 1969 tillverkades de sista köken på Radius, fabriken levde vidare ytterligare en tid med annan produktion. Byggnaden står kvar och minner om den märkliga tid då arbetarna startade sin egen fabrik.

Den gamle Metallbasen då, hur gick det med honom? Jodå, J Th Johansson visade sig vara en mycket duglig företagsledare och blev kvar på vd-posten i 47 år, fram till 1960, det år han avled vid 88 års ålder.

Det du, Anders Ferbe.   

Du kanske också vill läsa…

Svenskt hantverk hett i kristider

Svenskt hantverk hett i kristider

Trots pandemin är orderböckerna fulla hos svenska hantverksföretag. Knivar, yxor, kläder och heminredning är några succébranscher där anställdas skicklighet gör skillnad.

Ny panna ska rädda Frövi

Ny panna ska rädda Frövi

Ibland tycker processoperatören Pär Frankesson att det är extra skoj att kolla ­aktiekurserna.

Morden börjar på en lapp i bilen

Morden börjar på en lapp i bilen

I sommar släpps deckarförfattaren Elinor Kapps andra bok, men jobbet som processoperatör lämnar hon inte.

”Det är hysch-hysch när någon tar livet av sig”

”Det är hysch-hysch när någon tar livet av sig”

Tre män på sågen i halländska Derome. Två av deras arbetskamrater orkade inte leva längre. Nu träffas de för att prata om det som hände.

Oro och sorg när fabriken flyttar

Oro och sorg när fabriken flyttar

En hel ort sörjer när Marbodalkök flyttar produktionen från Tidaholm till Jönköping.

Här sköljs oron bort

Här sköljs oron bort

Rädslan för att bli uppsagd. Coronapandemin. Den grå vardagen. Alla tankar på sådant löses upp och försvinner så fort Roger Broman kliver ner i det iskalla vattnet.

När de anställda tar över

När de anställda tar över

Tio personer som hade svårt att hitta jobb skapade en arbetsplats som passade just dem. Nu står de inför ett svårt beslut.

Snabb omställning på Klippans bruk

Snabb omställning på Klippans bruk

Nordens äldsta bruk, Klippans, lade snabbt servetterna åt sidan för att ägna sig åt ett coronaanpassat pappersgöra.

Fast jobb eller utvisning

Fast jobb eller utvisning

De fick en andra chans till ett liv i Sverige. Men villkoren var hårda. Dagens Arbete har följt killarna som bokstavligen slåss för sin överlevnad på den svenska arbetsmarknaden.

När Roger blev Regina

När Roger blev Regina

I hela sitt liv har skogsarbetaren Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.