Nu är Barbro en av brukets bästa truckförare

Vad hände sen?Plötsligt stod inte ledningen längre på deras sida. Städerskorna i Iggesund hånades offentligt. Men Barbro Wall gav sig inte. Tillsammans med facket kämpade hon för sin rätt och blev i stället en av de bästa truckförarna bruket någonsin haft.

Minnena från den där tiden för tretton år sedan börjar bli svaga. De värsta bitarna har Barbro Wall för länge sedan förträngt. Det där om att ledningen inför tv och tidningar berättade att hon och hennes nio städarkollegor var odugliga. Om kollegorna som grät. Om de otaliga gånger när personal från bruket i skymundan såg på när hon jobbade. Allt för att få se fruntimret från städ göra bort sig, tvingas ge upp och gå hem.

– Minnena har suddats ut, men att det var en jävligt jobbig tid, så mycket minns jag. Skitjobbig.

Trots de år som gått är historien fortfarande lika aktuell. Carina Magnusson Fernlund har varit kassör i avdelningen i 24 år. Det som hände på bruket i Iggesund tror hon inte alls är något speciellt för just den arbetsplatsen eller den tiden när det hände. Tvärt om tror hon att det händer ännu oftare i dag. I tuffa tider är det svårt för fackavdelningar att säga ifrån ordentligt mot en hård ledning som vill ändra om turordningsreglerna. Men facket stod på sig den gången, ingen av dem tänkte någonsin tanken på att ge upp.

Den rosa orkidén på bordet blommar och gröna växter pryder övervakningsrummets bokhylla. En nyinköpt soffa är intryckt i ett hörn och på den vita tavlan står en enda sak skrivet med röd penna: Vattna blommorna varje söndag.

Barbro ser på tavlan, säger att alla tror att texten är skriven av henne, skiftets enda kvinna. Men nej, så är det inte. I det här skiftet är det karlarna som sköter blommorna, samma män som lärde henne köra traktor och hur hon lastar en transport på bästa sätt. De som trodde på henne när alla andra var emot. Barbro sjunker ner på en stol. Ögonen blir glansiga när hon tänker på den där tiden. Fortfarande är hon lika förbannad över hur hon blev behandlad, hur utsatt hon kände sig och hur ledningen fick hennes självförtroende att sjunka så lågt det kunde komma.

När allt började hade hon varit anställd på Iggesund Paperboard i 23 år. De fem första åren som skiftarbetare på kartongfabriken, men efter att hon fick sin dotter blev skiftarbetet för tungt. I stället bytte hon till städ.

På den tiden var det värt slitet för att slippa skiften, men sjutton år senare hade kroppen redan skrikit länge. Samtidigt kom ultimatumet från ledningen. Städningen skulle outsourcas. Om de ville behålla sina jobb fick de snällt gå över till den nye arbetsgivaren, städa större ytor för mindre betalt och tappa alla sina turordningsdagar hos Holmen.

En av dem hade jobbat åt företaget i tretton år. Resten hade mellan 20 och 30 år i bagaget. Städerskorna startade uppror, vägrade gå över. Några av dem fick gå. De andra stannade kvar utan att veta någonting om framtiden. Kaoset var ett faktum.

– Vi var ju de där jobbiga städerskorna som de gjorde vad som helst för att bli av med. Men vi gav oss inte.

Facket protesterade. Kollegorna protesterade. Iggesunds invånare protesterade. Men ledningen stod på sig.

Carina tummar på sin kaffekopp och ser ut genom fönstret på Pappers avdelningskontor. Det är samma lokaler som då. Samma lokaler som städerskorna kom till i desperat behov av hjälp och råd. De lokaler där hon och de andra i facket samtalade i timmar om hur de skulle göra för att få ledningen att förstå hur fel deras beteende var.

Carina satt i fackets styrelse redan då och minns tydligt orden från ledningen.

– Det är väl klart att de där städerskorna inte kan klara av att jobba i produktion. Det var så de sa. De hade en så skev människosyn så det var helt otroligt.

Starkt är också minnet av kvinnan som gråtande kom till avdelningen och bad dem om hjälp. Matts Jutterström ,som nu är förhandlingsombudsman, var då ordförande i Iggesund. Fortfarande, alla dessa år senare, minns han varenda detalj från åren han beskriver som otroligt inflammerade. Han minns också hur envis han var och fullt fokuserad på att hjälpa städerskorna ur situationen. Inte heller Barbro har glömt hans engagemang.

Känslan av att någon brydde sig och stod på vår sida mitt i allt det där, det var det som höll oss uppe.

– En dag bjöd Matts Jutterström ut oss städerskor på middag för fackets pengar. En sak som kanske kan låta betydelselös, men det var så otroligt stort. Känslan av att någon brydde sig och stod på vår sida mitt i allt det där, det var det som höll oss uppe.

Fackets protester gjorde att ledningen till slut gav efter. Städerskorna som de kallat för odugliga skulle mot alla odds få börja i produktionen.

Men inte i vilken produktion som helst. Brukets värsta arbetsplatser tilldelades dem, där ingen ville vara och där det krävdes starkt psyke för att orka jobba. Barbro fick en känsla av att de gjorde allt för att få dem att ge upp och Carina håller med. Precis så minns hon det också.

Trots att Barbro var glad över att äntligen tagit sig ett steg dit hon ville, in på arbetsplatsen, och trots att hon var slutkörd efter alla förhandlingar fanns det fortfarande kämpaglöd kvar i henne. Hon klagade om och om igen och fick så till slut omplaceras till en plats som en hel del inte trodde att hon någonsin kunde klara. Hon skulle köra hjullastare, lasta massabalar, hylsor till kartongen, lasta på och av tradare, ploga och sanda.

– Du kan ju tänka dig hur det kändes första gången jag skulle hoppa in i den här, ropar Barbro för att överrösta motorljudet och tar sats för att komma in den stora maskinen.

Hon var rädd den där första gången. Livrädd. Men samtidigt så arg att hon en gång för alla ville visa dem att hon kunde.

Tretton år senare börjar mörkret lägga sig över Iggesund när Barbro vant lägger i backen och kör iväg för att hämta upp två sling pappersmassa. Inne i kontrollrummet slänger kollegan Leif Eriksson upp ett ben på bordet och studerar Barbros körning från skärmarna. Han minns uppståndelsen som blev när hon precis hade börjat. Alltid stod det någon utanför dörren och glodde. Studerade allt som hände i körningen. Lite i skymundan, men ändå tillräckligt tydligt för att de alla skulle se, stod cheferna och stirrade lika mycket. Alla väntade de på samma sak, 
att städerskan äntligen skulle göra bort sig.

– Men de blev ju besvikna då såklart när det aldrig blev så. Barbro blev den bästa truckförare vi någonsin haft här, och då var det ju inte roligt längre, säger Leif Eriksson.

En efter en droppade den nyfikna personalen av och de chefer som behandlat dem illa slutade på företaget. Det blev en nystart för alla. Sedan dess har flera platschefer kommit och gått. I april tog Hannele Arvonen över rollen. Hon som kvinna vill vara en förebild för att fler kvinnor ska våga söka sig till pappersindustrin. På alla nivåer ska det bli mer jämställt. Men att få den blygsamma andelen kvinnor att bli större är svårt. Själv började hon jobba inom pappersindustrin 
i början av 2000-talet.

– Jag tror att det har blivit bättre. Fler kvinnor har fått ansvar i linjeorganisationen, men det går sakta.

För att snabba på utvecklingen menar hon att branschen måste marknadsföras bättre och att de själva måste bli bättre på att hitta fler kvinnor när de rekryterar. Precis som alla andra arbetsplatser behöver också pappersbruken mångfald.

Trots nystart och ny ledning sitter historien kvar i väggarna. Barbros raserade självförtroende tog år att bygga upp och Carina och de andra i fackets styrelse har fortfarande inte släppt hur illa deras medlemmar blev behandlade.

– Det är en mansdominerad bransch och man bär med sig det arvet, tror jag. Även om det hela tiden blir bättre så finns det kvar.

Malin Timan