Industriarbetarnas tidning

Nu är Barbro en av brukets bästa truckförare

21 augusti, 2013

Skrivet av Malin Timan

Vad hände sen?Plötsligt stod inte ledningen längre på deras sida. Städerskorna i Iggesund hånades offentligt. Men Barbro Wall gav sig inte. Tillsammans med facket kämpade hon för sin rätt och blev i stället en av de bästa truckförarna bruket någonsin haft.

Vem vill du läsa mer om?

  • Skriv, ring eller e-posta till Vad hände sen, Dagens Arbete, 105 52 Stockholm, tel 08–786 03 23 eller ge@da.se. Skriv 
ditt namn, telefonnummer och varför du 
är nyfiken på vad som hänt.

Minnena från den där tiden för tretton år sedan börjar bli svaga. De värsta bitarna har Barbro Wall för länge sedan förträngt. Det där om att ledningen inför tv och tidningar berättade att hon och hennes nio städarkollegor var odugliga. Om kollegorna som grät. Om de otaliga gånger när personal från bruket i skymundan såg på när hon jobbade. Allt för att få se fruntimret från städ göra bort sig, tvingas ge upp och gå hem.

– Minnena har suddats ut, men att det var en jävligt jobbig tid, så mycket minns jag. Skitjobbig.

Trots de år som gått är historien fortfarande lika aktuell. Carina Magnusson Fernlund har varit kassör i avdelningen i 24 år. Det som hände på bruket i Iggesund tror hon inte alls är något speciellt för just den arbetsplatsen eller den tiden när det hände. Tvärt om tror hon att det händer ännu oftare i dag. I tuffa tider är det svårt för fackavdelningar att säga ifrån ordentligt mot en hård ledning som vill ändra om turordningsreglerna. Men facket stod på sig den gången, ingen av dem tänkte någonsin tanken på att ge upp.

Den rosa orkidén på bordet blommar och gröna växter pryder övervakningsrummets bokhylla. En nyinköpt soffa är intryckt i ett hörn och på den vita tavlan står en enda sak skrivet med röd penna: Vattna blommorna varje söndag.

Barbro ser på tavlan, säger att alla tror att texten är skriven av henne, skiftets enda kvinna. Men nej, så är det inte. I det här skiftet är det karlarna som sköter blommorna, samma män som lärde henne köra traktor och hur hon lastar en transport på bästa sätt. De som trodde på henne när alla andra var emot. Barbro sjunker ner på en stol. Ögonen blir glansiga när hon tänker på den där tiden. Fortfarande är hon lika förbannad över hur hon blev behandlad, hur utsatt hon kände sig och hur ledningen fick hennes självförtroende att sjunka så lågt det kunde komma.

När allt började hade hon varit anställd på Iggesund Paperboard i 23 år. De fem första åren som skiftarbetare på kartongfabriken, men efter att hon fick sin dotter blev skiftarbetet för tungt. I stället bytte hon till städ.

På den tiden var det värt slitet för att slippa skiften, men sjutton år senare hade kroppen redan skrikit länge. Samtidigt kom ultimatumet från ledningen. Städningen skulle outsourcas. Om de ville behålla sina jobb fick de snällt gå över till den nye arbetsgivaren, städa större ytor för mindre betalt och tappa alla sina turordningsdagar hos Holmen.

En av dem hade jobbat åt företaget i tretton år. Resten hade mellan 20 och 30 år i bagaget. Städerskorna startade uppror, vägrade gå över. Några av dem fick gå. De andra stannade kvar utan att veta någonting om framtiden. Kaoset var ett faktum.

– Vi var ju de där jobbiga städerskorna som de gjorde vad som helst för att bli av med. Men vi gav oss inte.

Facket protesterade. Kollegorna protesterade. Iggesunds invånare protesterade. Men ledningen stod på sig.

Barbro Wall kan ibland förvånas över hur hon plötsligt vågade trotsa chefernas vilja. Fackets stöd var ovärdeligt. Under den svåra perioden hade hon hela tiden Carina Magnusson Färnlund och de andra från Pappers vid sin sida.

Carina tummar på sin kaffekopp och ser ut genom fönstret på Pappers avdelningskontor. Det är samma lokaler som då. Samma lokaler som städerskorna kom till i desperat behov av hjälp och råd. De lokaler där hon och de andra i facket samtalade i timmar om hur de skulle göra för att få ledningen att förstå hur fel deras beteende var.

Carina satt i fackets styrelse redan då och minns tydligt orden från ledningen.

– Det är väl klart att de där städerskorna inte kan klara av att jobba i produktion. Det var så de sa. De hade en så skev människosyn så det var helt otroligt.

Starkt är också minnet av kvinnan som gråtande kom till avdelningen och bad dem om hjälp. Matts Jutterström ,som nu är förhandlingsombudsman, var då ordförande i Iggesund. Fortfarande, alla dessa år senare, minns han varenda detalj från åren han beskriver som otroligt inflammerade. Han minns också hur envis han var och fullt fokuserad på att hjälpa städerskorna ur situationen. Inte heller Barbro har glömt hans engagemang.

Känslan av att någon brydde sig och stod på vår sida mitt i allt det där, det var det som höll oss uppe.

– En dag bjöd Matts Jutterström ut oss städerskor på middag för fackets pengar. En sak som kanske kan låta betydelselös, men det var så otroligt stort. Känslan av att någon brydde sig och stod på vår sida mitt i allt det där, det var det som höll oss uppe.

Fackets protester gjorde att ledningen till slut gav efter. Städerskorna som de kallat för odugliga skulle mot alla odds få börja i produktionen.

Men inte i vilken produktion som helst. Brukets värsta arbetsplatser tilldelades dem, där ingen ville vara och där det krävdes starkt psyke för att orka jobba. Barbro fick en känsla av att de gjorde allt för att få dem att ge upp och Carina håller med. Precis så minns hon det också.

Trots att Barbro var glad över att äntligen tagit sig ett steg dit hon ville, in på arbetsplatsen, och trots att hon var slutkörd efter alla förhandlingar fanns det fortfarande kämpaglöd kvar i henne. Hon klagade om och om igen och fick så till slut omplaceras till en plats som en hel del inte trodde att hon någonsin kunde klara. Hon skulle köra hjullastare, lasta massabalar, hylsor till kartongen, lasta på och av tradare, ploga och sanda.

– Du kan ju tänka dig hur det kändes första gången jag skulle hoppa in i den här, ropar Barbro för att överrösta motorljudet och tar sats för att komma in den stora maskinen.

Hon var rädd den där första gången. Livrädd. Men samtidigt så arg att hon en gång för alla ville visa dem att hon kunde.

Tretton år senare börjar mörkret lägga sig över Iggesund när Barbro vant lägger i backen och kör iväg för att hämta upp två sling pappersmassa. Inne i kontrollrummet slänger kollegan Leif Eriksson upp ett ben på bordet och studerar Barbros körning från skärmarna. Han minns uppståndelsen som blev när hon precis hade börjat. Alltid stod det någon utanför dörren och glodde. Studerade allt som hände i körningen. Lite i skymundan, men ändå tillräckligt tydligt för att de alla skulle se, stod cheferna och stirrade lika mycket. Alla väntade de på samma sak, 
att städerskan äntligen skulle göra bort sig.

– Men de blev ju besvikna då såklart när det aldrig blev så. Barbro blev den bästa truckförare vi någonsin haft här, och då var det ju inte roligt längre, säger Leif Eriksson.

En efter en droppade den nyfikna personalen av och de chefer som behandlat dem illa slutade på företaget. Det blev en nystart för alla. Sedan dess har flera platschefer kommit och gått. I april tog Hannele Arvonen över rollen. Hon som kvinna vill vara en förebild för att fler kvinnor ska våga söka sig till pappersindustrin. På alla nivåer ska det bli mer jämställt. Men att få den blygsamma andelen kvinnor att bli större är svårt. Själv började hon jobba inom pappersindustrin 
i början av 2000-talet.

– Jag tror att det har blivit bättre. Fler kvinnor har fått ansvar i linjeorganisationen, men det går sakta.

För att snabba på utvecklingen menar hon att branschen måste marknadsföras bättre och att de själva måste bli bättre på att hitta fler kvinnor när de rekryterar. Precis som alla andra arbetsplatser behöver också pappersbruken mångfald.

Trots nystart och ny ledning sitter historien kvar i väggarna. Barbros raserade självförtroende tog år att bygga upp och Carina och de andra i fackets styrelse har fortfarande inte släppt hur illa deras medlemmar blev behandlade.  

– Det är en mansdominerad bransch och man bär med sig det arvet, tror jag. Även om det hela tiden blir bättre så finns det kvar.    

Du kanske också vill läsa…

När Roger blev Regina

När Roger blev Regina

I hela sitt liv har skogsarbetaren Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.

Två månader under jord

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.

I väntan på skygg gris

I väntan på skygg gris

Två fjolårsgrisar äter av bondens grödor och skyddsjägaren Rasmus Wedin höjer sin bössa. Ett skott går av.

Han var i gruvan när det rasade

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Jonny Kumpula var en av dem.

Sätter stopp för smittan

Sätter stopp för smittan

Tredje året som skyddsombud ställs Jesper Johansson inför en oväntad fråga: Vad kan han göra för att hjälpa arbetskamraterna under en pågående pandemi?

”Kul att göra något tillsammans”

”Kul att göra något tillsammans”

På pappersbruket i Husum kan de anställda baka tunnbröd om de vill. En gammal bagarstuga står öppen för dem året om.

Tryggare med jobb hos bolagen

Tryggare med jobb hos bolagen

Länge har många maskinförare varit anställda av entreprenörer som kör för skogsbolagen. Nu startar bolagen återigen egna maskinlag. 

Ångesten tog över Tommys liv

Ångesten tog över Tommys liv

Människor är olika, och det är bra, har Volvoarbetaren Tommy Jeansson alltid tyckt. Ändå tvekade han att berätta varför han hela livet känt sig annorlunda.

Skiftschemat delar Grycksbo

Skiftschemat delar Grycksbo

Nattarbete är tufft och tär på sömnen. Därför vill Pappers avdelning i Grycksbo dra ner på arbetstiden och ändra på skiftschemat. Men alla medlemmar tycker inte att det är en bra idé.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Mer än lön som står på spel i avtalsrörelsen

Lönen är alltid i fokus i en avtalsrörelse, men det är mycket mer än så uppe på förhandlingsbordet. Frågor om makt och trygghet.

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

”Vi skulle haft nya lönen för länge sedan”

På Skärblacka förväntar man sig att lönepåslagen ska gälla från den 1 april, då avtalet egentligen gick ut.

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Att förhandla löneförhöjningar under coronan

Harald Gatu är en av DA:s mest erfarna reportrar. Men hur många avtalsrörelser har han egentligen bevakat? Och vilken var den mest dramatiska? Lyssna på DA:s poddspecial om avtalsrörelsen.

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Industrifacken säger nej till första förslag om löneökningar

Facken inom industrin säger nej till första lönebudet för anställda inom industrin. De anser att opo:s förslag är ”oacceptabelt lågt”. Den första hemställan från opo, opartiska ordföranden, nådde fack och arbetsgivare igår. I den föreslogs ett så kallat ”avtalsvärde” på 4,5 procent över en avtalsperiod på 29 månader. Samtliga fackförbund inom industrin säger nej till […]

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Harald Gatu: Ska åtstramningspolitiken begravas nu?

Den bräckliga världsekonomin har legat som en våt filt över årets avtalsrörelse. Men i förra veckan hände det något.

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Arbetarna räddar Sverige ur krisen

Medan vårdpersonal gör heroiska insatser för människors hälsa ser industriarbetare till att landet fortsätter att fungera samhällsekonomiskt, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.

Tuff väg till ett rättvist avtal

Tuff väg till ett rättvist avtal

Arbetsmarknaden har drabbats på olika sätt av pandemin. Det blir svårt att hitta en lönenivå som fungerar för alla, skriver GS ordförande Per-Olof Sjöö.

Industrin svarar på första avtalsskissen

De opartiska ordförandena föreslår ett 29 månader långt riksavtal för industrin. För att gå med på det kräver facken inom industrin en rad förbättringar.