”Vi arbetar för att leva (åt andra)”

Gästkrönika/Bob HanssonMin mamma är femton år och cyklar ner till hamnen och går på båten. När hon väl står framför kökschefen blir hon osäker. Chefen har just frågat varför hon vill arbeta just där.

Mamma skruvar på sig, handen upp mot hennes uppsatta hår men inte heller där finns ju några ord.  ”Nåja, du är bara femton. Jag skulle inte ens få kvittera ut ett förkläde till dig. Kom tillbaks när du blitt 16.” Hon cyklar hem igen, sätter sig vid köksbordet med sin mamma som tar fram symaskinen.

Redan dagen efter ser chefen henne kliva in genom dörren. På höfterna ett nysytt förkläde med rödvita rutor. ”Jag vill ju så gärna lära mig att bre smörgåsar.”

Fyra år senare är hon färdigutbildad kallskänka och springer skrikande in på toaletten. Vattnet som runnit ur henne torkar hon upp till sista droppen. Hon vill ju så gärna göra rätt för sig. Sedan går hon ut för att fortsätta bre smörgås.

Har ingen aning om vad som händer. Det är ju bara sjunde månaden.

Trodde hon.

I en hytt långt under vattenlinjen på en brits så smal att hon inte ens kan vända sig så händer det. Det sista hon ser innan de riktiga skriken kommer, är kaptenen som läser i en manual. Hur man förlöser ett liv.

När jag 43 år senare frågar hur det känns att gå i pension svarar hon: ”Som om jag fått tillbaks mitt liv”.  Sedan rättade hon lite med: ”Ja, jag har ju haft mitt liv hela tiden, men efter all pliktskyldighet, kan jag äntligen förfoga över min tid.”

Och ja mamma. Hundratusentals människor har njutit räka och majonäs för att du gett bort din tid. Och nu får du tillbaks den. I det trånga lunchutrymmet satt Marianne och i baren stod Kotte. Båda jobbat där lika länge som henne. Jag tänkte att de alla borde k-märkas. Ställas ut på Skansen. Marianne såg trött ut. ”Själv har jag inte råd att gå förrän 65.”

Vi rör oss genom ett liv som inte helt tillhör oss själva.  ”Vi arbetar för att leva. Men vi lever inte för att arbeta.” Det är lätt för munnarna att hålla med om. Men det här landet är fullt av värkande ledband, sprängande ryggslut och ilande handleder som påminner om att det kanske ändå är det vi tvingas göra, leva för att arbeta.

”Jag får mitt liv tillbaks nu.”

Medelåldern för en kvinna med arbetarklassbakgrund är 75  år.  Regeringen vill höja pensionsåldern. De säger att det är nödvändigt.

En enda gång bad mamma om löneförhöjning. Hon upptäckte att hon var den enda kvinnliga chefen. Dessutom den som arbetat längst, men ändå hade lägst lön. Facket bad henne vänta ett halvår. Sedan gick de upp till personalchefen vars taktik var välkänd: när han förhandlade med en kvinna försökte han få henne att gråta. Min mamma stålsatte sig, med mig ska han inte lyckas.

En bit in i förhandlingen sa chefen att hennes lön halkat efter och att det naturligtvis var något de skulle rätta till, att det var ett pinsamt misstag för företagets sida att deras mest lojala chef, dessutom enda kvinnliga, hade längre lön än andra.

Sa han inte.

Istället ifrågasatte han hennes kompetens.

Hur hade hon det egentligen med datakunskapen?

Jag har skött det här jobbet i tio år, jag driver det mest lönsamma av alla era kök och det borde klargöra min kompetens med all önskvärd tydlighet.

Sa hon inte. Orden lika få som den där första dagen för så väldigt många år sedan. Istället spände hon sina käkar. För han skulle inte få henne att gråta, det skulle hon inte ge honom. Dagen efteråt sjukskriver min mamma sig för andra gången i sitt liv. På Statistiska Centralbyråns hemsida kan man läsa att ”två av tre sjukskrivningar startas av en kvinna.” Men inte den här. Den här startades av en man.

Hon ringde mig efteråt. Jag var på bokmässan i Göteborg och minns att solen sken. Minns att jag just skulle intervjua Gudrun Schyman. Minns sorgen i mitt bröst, sorgen över att vi lever i en värld där ogråtna tårar betraktas som en seger. Sorgen över att en människas värde skrivs ner utifrån kön och samhällsklass. En Samma kväll som hon kliver av den båt där hon hela sitt liv stått till arbetsmarknadens förfogande, packar hon flyttlådor. För att flytta till en billigare lägenhet. Om några år, när pensionen går ner, får hon troligen flytta igen.

Arbete skapar värde. Men inte alltid för den som utför det.

Jag minns en konferens. Böcker. Middag. Fin middag. Plötsligt står hela kökspersonalen på rad i restaurangen när applåderna börjar. Äntligen, tänker jag äntligen, applåderas arbetarklassen. Men applåderna gällde den influgna stjärnkocken. Samma kväll hör jag en kollega klaga över servisen. Glassen hade smält redan när han fick den.

Tröttare servitris får man leta efter.

Så går vi till sist av båten. Hon har slängt det sista förklädet i korgen och loggat ut från sitt sista hektiska arbetspass. Av någon anledning tvingades hon hålla högre tempo när hon var 63 än 20. Jag vet inte varför. Men jag vet att arbetslinjen har en hand som inte darrar när den tittar upp från sina beräkningar. Hästsvansen stram och rösten säker när den deklarerar att ”arbete fyller människan med mening.”  Samtidigt skulle många hävda att det mest fyller en med trötthet. I det vilar en möjlighet. Att vi nästa gång möter en trött servitris, busschauför, telefonist eller tjänsteman, inte blir irriterade. Men bugar. Bugar så djupt vi förmår. Om arbetslinjen ska rädda Sverige, är det just denna trötthet som räddar arbetslinjen.

Nu är vi i iland och mamma har famnen full av blommor. Hennes efterföljare är redan på plats.  I mitt huvud, skvalpar orden kvar: ”Nu får jag tillbaks mitt liv.”

Bob Hansson