Arbetslinje med två ansikten

IntervjuBob Hanssons mamma gav bort sin tid för att andra skulle få äta räkmacka, skriver poeten, och väcker känslor. Har arbetslinjen gått för långt? Vem bryr sig om vår rätt till fritid?  Dagens Arbete ringde ekonomhistorikern Malin Junestav för ett samtal om arbetslinjens historia och livets mening.

Flera krönikor i Dagens Arbete har väckt starka reaktioner den senaste tiden. Alla rör de sig kring temat om hårdare kontroll och människors rätt till sin egen tid.

Kurt Nurmi, chefredaktör för Pockettidningen R, skriver om myndigheternas ”kontrollraseri”, och om ”smutskastning” av sjuka, arbetslösa och fattiga. Poeten Jenny Wrangborg berättar om stämpelklockan som mäter de anställdas leenden, och bilden av den opålitliga arbetaren som ”förväntas visa tacksamhet över ett system som hela tiden trycker ner och förnedrar en”. Och när Bob Hansson frågar sin mamma hur det känns att gå i pension svarar hon: ”Som om jag fått tillbaks mitt liv”.

Mamman gav bort sin tid för att hundratusentals andra människor skulle få räkmackor med majonnäs.

Vi rör oss genom ett liv som inte helt tillhör oss själva.  ”Vi arbetar för att leva. Men vi lever inte för att arbeta.” Det är lätt för munnarna att hålla med om. Men det här landet är fullt av värkande ledband, sprängande ryggslut och ilande handleder som påminner om att det kanske ändå är det vi tvingas göra, leva för att arbeta.

Malin Junestav är ekonomhistoriker och har bland annat skrivit en avhandling om arbetslinjen.

– Bob Hanssons krönika är som det mesta han skriver väldigt personligt. Den för tankarna till frågan om vad som egentligen är meningen med tillvaron. När arbetslivet tar slut och man går i pension får man livet tillbaka, i bästa fall.

– Om man ska se på arbetslinjen som politiskt begrepp bottnar den också i det personliga, och vår syn på människans drivkrafter. Begreppet har funnits sedan åtminstone 1910-talet och stått för olika saker, men har alltid handlat om moralprinciper.

Arbetslinjen är inte bara en politik för jobbskapande, utan har också alltid varit starkt kopplad till tidens syn på trygghetssystem och kontroll.

Under den största delen av 1800-talet var det olagligt att vara arbetslös. Den som vandrade vägarna fram utan att ha en tjänst kunde straffas för lösdriveri. Först 1885 kom en lag som gjorde skillnad på kriminellt lösdriveri och ofrivillig arbetslöshet.

Den moralprincip som är arbetslinjens moder skapades vid ungefär samma tid, när arbetarrörelsen vid 1800-talets slut formulerade tankar om arbetets värde. Om man satsar sitt liv och sin kraft i ett arbete, ska man få någonting tillbaka. Trygghet i form av lön, men också trygghetssystem när lönen slutar komma.

Och från åtminstone 1910-talet har begreppet arbetslinje manglats i den politiska debatten. Två versioner har utformats och tidsandan har rört sig som en pendel mellan de två. Den arbetslinje som drevs av arbetarrörelsen handlar om rättigheter. Rätt till arbete och rätt till att få ut något för det värde man sätter in. Den andra linjen har historiskt drivits av arbetsgivarsidan och fokuserar på skyldigheter, skyldigheter att arbeta och underställa sig kontroll. Kontroll-linjen har velat villkora och hålla igen trygghetssystemen med motivet att människor annars drar sig för att jobba.

Dagens arbetslinje skulle Malin Junestav jämföra med 50-talet och tiden innan de utbyggda välfärdssatsningarna. En skillnad är förstås att nu gäller arbetslinjen både män och kvinnor i samma utsträckning – så var det inte då. För den del av dagens arbetslinje som kallas för fas 3, ser hon tydliga likheter med 20-talets AK-politik (se fotnot).

– Man talade då mycket om att det var problematiskt och fult att framförallt arbetsföra män gick arbetslösa. Därför skulle stödet villkoras enligt vissa principer. Männen skulle få arbete, men arbetena skulle absolut tidsbegränsas, och lönen skulle ligga under den lägsta grovarbetarlönen.

Det som då beskylldes för att vara ”kontantlinjen”, kallar kritikerna i dag för bidragslinje. Men de ersättningar som menas i sammanhanget har alltid varit knutna till att folk ska jobba. Båda arbetslinjerna har stått för villkor om att få in en fot på arbetsmarknaden för att få ta del av trygghetssystemen. Den som först har ett jobb och sen blir sjuk, har till exempel alltid ansetts ha rätt till mer ersättning än den som har oturen att bli sjuk innan han eller hon har fått sitt första jobb.

Insatserna för rehabilitering av sjuka, och för åtgärder till de som blivit arbetslösa, har skiftat. Men de medborgare som inte lyckas ta sig in har alltid varit hänvisade till olika varianter av dåtidens fattigvård.

Har det då någonsin funnits en renodlad ”fritidslinje”? En tydlig fritidsdimension har förstås burits fram av arbetarrörelsens arbetslinje. Från kravet om färre timmars arbetsdag och semester, till dagens fackliga stridsfrågor om arbetstidsförkortning. Men från politiskt håll har frågan om mer fritid och mindre arbete varit stendöd sedan slutet på 70-talet. Och någon bred och renodlad fritidslinje, som sätter människans rätt till fri tid som sitt främsta mål, har egentligen aldrig existerat.

– Nej, det kan man inte säga. Inte annat än i subgrupper, som kanske gröna-vågarna på 70-talet. Det har alltid funnits en bred uppslutning kring någon av de två arbetslinjerna. Miljöpartiet drev inledningsvis något som skulle kunna beskrivas annorlunda, men har mer och mer anslutit sig till övriga partiers syn på arbetet som övergripande mål.

Om vi är i en pendelrörelse mellan två arbetslinjer, var ligger vi då just nu, tror du?

– Jag tror att pendeln kommer att slå tillbaka. Jag tror vi är i en brytningstid, kraven mot den enskilde kan inte vridas hur långt som helst. Alliansens arbetslinje har inneburit stora överflyttningar av pengar, välfärd och nytta från de sämst ställda till den välbärgade medelklassen. Nu börjar konsekvenserna synas, säger Malin Junestav.

– Dessutom tyder de flesta mätningar och barometrar på att det blir regeringsskifte om ett år. Det borde rimligen innebära att arbetslinjen modifieras. Om socialdemokraterna inte gör det, förlorar de åter väljarnas förtroende. Tror jag.

Fotnot: AK stod för Arbetslöshetskommissionen, och var en statlig myndighet som fanns mellan 1914 och 1940. AK-politiken under 1910, -20, och början av -30-talet, var ett borgerligt initiativ som gick ut på att mäta den arbetslöses behov av stöd från kommunen, mot dennes arbetsvillighet. Arbetslösa kunde hänvisas till nödhjälpsarbeten som gav låg ersättning och fanns på avlägsna orter. Den som inte tog det anvisade arbetet blev utan kommunens hjälp.

Anna Tiberg