Vad är en människa värd?

Är det ens en rimlig fråga att ställa? En människas värde, hur skulle det vara möjligt att ens föreställa sig att en människa går att förvandla till en variabel i en slags ekonomisk balansräkning?

Nej. En människa går inte att foga in i en ekonomisk kalkyl på det sätt som vi gör med exempelvis containerfartyg, ärtskörden eller optioner på kullager, ändå är det just precis det vi gör, för värdet på en människa går hela tiden att reducera, minimera. En människa kan man pressa bortom bristningsgränsen. Vi har nu sett ett antal dödsfall äga rum.

Och inte minst har vi genom Elinor Torps ”Döden på jobbet” fått ta del av beslutsgången som skapar dessa ödesdigra konsekvenser för arbetande människor. Vi vet. Vi har informationen. Vi ser det ske. Och vi stiger åt sidan för en slags empatilös rovdjurskapitalism, där en människa bara är en funktion.

Är du för långsam? För gammal? För sjuk? För trött? För ifrågasättande? Är du hemma med sjukt barn? Har du sociala problem? Är du inte tillräckligt beredvillig? Då vet alla att det är dags att gå.

Vi har fått en helt ny arbetarklass av minimilönsanställda. Rättslösa.

Så, vad är en människa värd?

Ibland är svaret: ingenting. En människa är värd just ingenting. Andra gånger är det uppenbart att det finns en slags fördold ekonomisk kalkyl som vi hukar under, en beräkning där risk i relation till vinst går att beräkna och sätta i ett slags sammanhang. Det är bara det att den som tar risken inte är den som får ta del av vinsten. Det som sker på arbetsmarknaden nu är en helt naturlig konsekvens av det ideologiska skifte som har ägt rum bakom ryggen på oss. Det är en omvänd klasskamp där gränserna förflyttas.

Marknaden.

En marknad för arbete innebär naturligtvis en marknad för människor, inte i betydelsen att marknaden skulle agera för ett slags människovärde, tvärtom. Människan är en handelsvara, som en lastpall, en container, en lastbil. Och det vet alla, ibland blir godset skadat. Eller hur? En människas värde går med andra ord att räkna ut genom en formel. Det är ett ideologiskt skifte som har ägt rum bakom ryggen på oss. Jag upprepar mig. Jag vet det, men jag vet inte hur jag skall kunna göra det tydligare så det går att förstå: vi har inte valt detta, det har skett på bekostnad av vår valfrihet, för inte fick vi deltaga i valet om att förvandla arbetsplatser till dödsfällor, inte fick vi välja ett alternativ till den här rovdjursmarknaden, där människor dör på sina arbetsplatser, där andra blir allvarligt skadade, ibland för livet. Hur har den här processen sett ut, som har gjort detta möjligt?

När blev det plötsligt rimligt att räkna på en människas värde?

En del av det här skiftet som faktiskt har skett har med bemanningsföretag och underentrepenörer att göra, för ansvarsfrågan kommer genom den typen av aktörer förskjutas bort, gömmas undan i en virvel av korsvisa ägandestrukturer.

En kort tid arbetade jag på ett större speditionsföretag i Malmö. Jag var anställd genom ett bemanningsföretag, så naturligtvis var jag inte anställd. Jag fyllde däremot en funktion, inte minst i det att jag rent konkret var en konsekvens av den nya arbetspolitiken. Jag hade tagit en plats som tidigare hade fyllts av en fast anställd. Jag blev genom min blotta existens en slags informell svartfot. Jag möjliggjorde förändringen på arbetsplatsen. Jag kom för att han hade fått gå.

Arbetet var enkelt. Monotont. Nattskift. De få som fortfarande var traditionellt anställda fick cirkulera mellan sina arbetsuppgifter. De körde truck, tog emot gods, scannade paket, stod vid bandet och lade upp paket. Mindre gods. Mindre gods i det här sammanhanget är paket upp till fyrtio kilo. Vi inhyrda hade en enda funktion: att stå vid bandet. Lägga upp paket. Hålla tempot. Tömma vagnarna. Efter åtta timmar var händerna fyllda med sår. Ryggen var böjd ner mot marken. Natt nummer två frågade jag arbetsledaren: ”Kan inte vi också få handskar? Paketen skär in i händerna på oss.” Hans svar var mycket enkelt: ”Nej. Det får du ta med den som anställt dig.” Ännu en natt, fler sår på händerna, mindre gods upp till fyrtio kilo kan innehålla vad som helst – i princip. När jag cyklade hem på morgonen ringde jag till bemanningsföretaget som hade det formella ansvaret för min placering. Jag frågade igen efter arbetshandskar. Hon svarade: ”Nej. Det får du antingen skaffa där eller köpa själv. Vi kan inte hålla alla med handskar.” Det blev naturligtvis inga handskar. De som nu arbetar på det större speditionsföretaget som bemanningsanställda har ännu inte fått handskar.

En liten sak. En bagatell. En tydligt bild av vad som pågår. I det lilla. I det stora.

Vi har på kort tid förhandlat bort arbetsrätten. En av konsekvenserna blir att det plötsligt är rimligt att människor dör på sina arbetsplatser.

En efter en. Det är knappast ens längre en nyhet. Människor är förvandlade till funktioner, reducerade in i en ekonomisk kalkyl där vi inte längre äger svaret på om det är värt det.

Kristian Lundberg