Tom var sekunder från döden

ReportageFredagen före älgjakten vaknade Tom Hassel upp på akuten. Ett knapptryck i rätt sekund hade avgjort att han fortfarande var vid liv.

23 augusti 2013. En solig sensommardag. Den dagen när Tom Hassel hörde en stor smäll, när linje tre på Tunadals sågverk skakade till och när stockar på väg mot inmatning plötsligt kom mot honom på bandet. Den dagen när det som började med att han skulle rengöra den avstängda såglinjens fotoceller slutade med att linjen gick i gång och Tom Hassel krampaktigt klättrade sig uppåt. Den dagen när han inte orkade hålla taget tillräckligt länge, föll ner och följde med stockarna. Den dagen när foten hann fastna i rundvridaren och en kollega just då gjorde det knapptryck som skulle rädda Toms liv.

Smuts, skrik, ambulanser, poliser och räddningstjänst. Minnesbilderna fladdrar förbi när Tom Hassel månader senare står på andra sidan av det staket som han då hade passerat. Tio dagar efter olyckan var han tillbaka i produktionen. Han hade samma uppgifter, jobbade med samma maskiner och med samma säkerhetssystem.

– Klart det är jobbigt att se det här. Men det är mitt jobb och jag måste klara av det. Faktiskt ser jag det lite som att lära sig cykla. Man ramlar, men man måste upp direkt igen för att kunna fortsätta.

På Tunadals sågverk finns ett säkerhetssystem som bryter strömmen så fort någon passerar grinden in till linjen, men den 23 augusti 2013 var just det systemet urkopplat. Eller byglat som det kallas på sågverket. Någon hade kopplat ur systemet flera månader tidigare utan att meddela de andra sågverksoperatörerna. Det gjorde att linje tre kunde startas trots att Tom befann sig vid inmatningen.

Lars Wågström (bilden) bläddrar igenom den gröna utbildningspärmen på Tunadals fackförbundskontor. Han har varit klubbordförande i många år nu och suckar över anteckningar och scheman som vittnar om hur mycket information de anställda fått genom åren.

– Vi informerar ju jämt! Men så fort det kommer något nytt säkerhetssystem tycker någon att det är jobbigt och att det tar för mycket tid. Efter ett tag blir det slentrian. Tom hade tur att det gick så bra som det gjorde. Det hade verkligen kunnat gå åt pepparn.

Toms fysiska skada slutade i ledproblem som kan bli livslånga. Den psykiska i sömnlösa nätter.

Säkrare arbetsplatser behövs. För att komma dit tror Lars Wågström att information trots allt är enda vägen att gå. Men de anställda måste också lära av varandra och bli bättre på att inte glömma.

– Nu har flera fått sig en rejäl näsbränna, säger han och sätter sig ner. Problemet ligger i att få dem att aldrig glömma vad som kan hända.

Det luktar sprit från den röda pennan som Lars Wågström har i sin hand. På den vita tavlan har han ritat upp företagets säkerhetssystem. Där finns grindar som aldrig får hoppas över, personliga lås som alltid ska användas för att visa vem som befinner sig var och byglingar som alltid ska rapporteras till ansvariga.

– Ingen här på Tunadal vill att någon ska skada sig.

Han vänder sig om och fortsätter.

– Men brister finns. Det gör det överallt.

Inne i sågen har Tom Hassel förflyttat sig till kontrollbåset. Tio datorskärmar ger honom detaljerad information om vad som händer på golvet. Stockar som klyvs flimrar förbi och bland dem en kille med hörselkåpor. Killen på golvet tar stickprover och färgglada staplar talar om för Tom vad som är rätt och vad som är fel.

– Alla sågverk kämpar med marginaler. Så är det ju. Vi jobbar inte mot minuter eller timmar. Vi jobbar mot virke hela tiden.

Produktionskraven på Tunadals sågverk är höga. Ambitionen hos de anställda likaså, men svarta siffror på en tavla lutad mot fönsterrutan avslöjar att dagen inte kommer att leva upp till företagets förväntningar. Ett fel har gjort att linje ett stått still i en och en halv timme. Varje minut innebär stora förluster för företaget. Siffran ligger hela tiden i bakhuvudet och brottas med kraven på att alltid se till att säkerhetsrutinerna följs. En balansgång som är svår och som Tunadal inte är ensamma om att tackla.

Alla vet att det är farligt att jobba. Men det är ingenting som det pratas om. Det går inte att ha det så, vi jobbar ju här.

– Alla vet att det är farligt att jobba. Men det är ingenting som det pratas om. Det går inte att ha det så, vi jobbar ju här.

Enkelhet tror Tom är enda vägen att gå. Och att få anställda att förstå att säkerheten går före allt annat. Det är något som alla på alla arbetsplatser måste förstå. Det går före produktionskrav och före viljan att vara bättre än de andra skiften.

På Tunadal har stora satsningar gjorts för att förhindra olyckor. Med det är sågverkschef Ville Huittinen nöjd. Alla ska kunna komma till arbetet och känna sig säkra.

– Men vi har för många olyckor vi också. Tanken är att vi ska bli bättre hela tiden. Jag ser inte att vi är färdiga, men vi är inte sämst i klassen heller.

Ville Huittinen tror att industrin överlag måste bli bättre på att göra enklare och mer pedagogiska manualer. Är det enkelt att göra rätt finns det mindre utrymme till genvägar. Efter det som hände Tom Hassel i augusti har Tunadal jobbat med att bli mer pedagogiska, men med facit i hand anser Ville Huittinen ändå att företagets resurser användes på rätt sätt den där dagen.

– Ja, jag tycker att det gjordes bra. Mycket sattes i gång fort.

Tom kan inte riktigt hålla med. Trots att det förberedande arbetet hela tiden blir bättre anser han att informationen om vad som händer om en olycka trots allt sker glömts bort. Chefer och personal behöver utbildas i krishantering, om vad som händer efter en stor olycka, och vad en människa som skadats allvarligt på sin arbetsplats behöver för att hitta tillbaka igen. Själv hade Tom önskat att all information funnits sammanställd på ett papper. Han hade behövt veta vad polisen och Arbetsmiljöverket gör, hur försäkringar fungerar, vilka rättigheter han har till att vara sjukskriven och vad företagshälsovården kan erbjuda.

– Allt jag kunde tänka på när jag låg där på båren var en stor skam. Jag skämdes över att jag hade klantat mig. Produktionen stannar och polarna kommer springandes. Man tänker inte rationellt.

Med kryckor och älgstudsare tog sig Tom trots allt iväg till älgjakten. Varje dag var han där, men aldrig längre bort än tre meter från bilen och inte en enda gång en älg i sikte. Livet är inte som det var innan. Prioriteringarna har blivit annorlunda. Marginalerna påtagliga och säkerhetstänket viktigare än någonsin.

– Jag tycker fortfarande om mitt jobb, men jag är mer försiktig. Hoppas att alla förstår att det går fort och att hur bra ett säkerhetssystem än är kan det vara en falsk trygghet.

MALIN TIMAN