”Företaget har varit bra för mig”

Ingvar Flank: – En enda gång har jag funderat på att lämna min hemort. Jag blev erbjuden ett jobb som travlärling i Frankrike. Som tur var sa jag nej och började jobba på bruket i stället.

Ingvar Flank vet vad som är hemma för honom. När han var ung flyttade han ner till Uppsala. Han stod ut tre veckor, sedan var han tillbaka i Forsa igen. Det är ett samhälle med runt 3 000 invånare, en mil väster om Hudiksvall.

Det är här i trakterna som han bott hela sitt liv. De senaste 40 åren har han pendlat ned till bruket i Iggesund. Han säger att det kändes tomt att lämna bruket den där sista dagen i december förra året. Det spelade ingen roll att han sagt nej till erbjudandet att jobba ett halvår till. Det var ändå sorgligt att lämna arbetskamraterna.

– Men nu går det bra. Jag är inte den som grubblar över vad som varit.

Ingvar Flank är, liksom Kerstin Bohlin, en av dem som är bjuden på veteranfesten.

– Företaget har varit bra för mig, säger han. Sonen, som i dag är 38 år, fick studiestöd från företagets fond i början av 2000-talet. 10 000 kronor per termin under 3,5 år.

Sonen pluggade till personalvetare och gjorde sin praktik på Iggesunds bruk. I dag är han personalchef på bruket i Skutskär.

– Han är min bästa psykolog, säger Ingvar. Han är så klok och han har lärt mig mycket.

– Han har ett annat språk nu. Han har namn på olika saker som jag inte kände till tidigare.

Ingvar berättar om erbjudandet att flytta till Frankrike. Planen var att han skulle  byta av den numera kände kusken Stig H Johansson som ville flytta tillbaka till Sverige. Ingvar hade lärt känna honom när han jobbade med travet i Hudiksvall. Det var ett fint erbjudande, men Ingvar har aldrig ångrat att han sa nej. Han trivs bäst hemma i Forsa.

Det räcker bra med att vara delägare i en travhäst och att gå på ett lopp ibland.

Fotboll är ett annat intresse. Han pekar på en tavla i hallen i sitt hus. Det är en inramad färgteckning på en fotbollsplan mitt i landet, bland djur och hölass. Ingvar står i förgrunden, runt om honom syns andra spelare och högar med koskit och surrande flugor.

– Det var när jag var ung och spelade hemma i byn. Planen låg i kohagen så vi fick plocka undan koblajer innan vi kunde spela.

– Jag fick den när jag fyllde 50, säger han och ler.