Industriarbetarnas tidning

Ett ekonomiskt idiot­projekt i människans tjänst

8 oktober, 2014

Skrivet av

Unge Jalle var en stigande racingstjärna.Jalle Jungnell är så långt från kvartals­kapitalist man kan komma. Så tillverkar han också sina egna ben. Det här är berättelsen om roadracingkillen som krossade ryggen. Och aldrig slutade att drömma.

Jalle Jungnell var fyllda 50 och stod inför ett beslut.

De senaste åren hade hans drömmar kommit att kretsa runt kolfiber. Det magiska materialet. Det makalöst lätta och förunderligt starka. Jalle Jungnell hade undrat hur lätt en rullstol kunde bli. Om man bara slapp tänka på vad det skulle kosta.

Nu hade han träffat en ingenjör som han funderade på att anställa. En som var amerikan, hade tillverkat grejer till Nasa, kunde det mesta om avancerade material. Kolfiber inte minst. Inför ingenjören hade Jalle inte kunnat låta bli att säga:

– Någon gång vill jag bygga en värstingstol. En stol där vi inte begränsar oss av vare sig pengar eller teknik.

– Well, sa amerikanen.
– Why not do it now?

Varför inte göra det nu. Varför inte ge världen stolarnas stol. En som på riktigt kunde närma sig målet att bli en förlängning av ens kropp.

Problemet var bara att det skulle bli dyrt. Det var ingen tillfällighet att de multinationella rullstolstillverkarna inte hade levererat något ditåt. Hur skulle då ett så litet företag som Panthera ens kunna försöka?

Jalle Jungnell stod som sagt inför ett beslut. Och han ställde sig själv samma fråga som han gjort flera gånger förut: ”Varför bygger jag rullstolar?”

”För att jag vet att de går att göra bättre.” Bättre, lättare och snabbare. Det var precis som med motorcyklarna.

Unge Jalle var en stigande racingstjärna.

Vi backar bandet till 1976: Jalle är 22 år gammal, han är ung och stark och cool (tycker han själv i alla fall), men framför allt är han snabb – och rakt igenom besatt av motorcyklar. Han är en stigande roadracingstjärna, och de jagar gram, han och kompisen Peter, de borrar bultarna för att få hojen att lätta en hundradel här och en hundradel där. Målet är att få kropp och metall att smälta samman, att helt sudda ut gränsen mellan människa och maskin i ett rasande rus på Europas racerbanor.

Den där majdagen i Falkenberg bjöd på lovande väder. Han var laddad av tidigare framgångar men han fick en rätt dålig start. Efter fyra varv hade han åkt upp sig. Konkurrenten som låg före körde lite fult tyckte han, och trots flera försök lyckades Jalle inte ta sig förbi. Inför rakan hade han bestämt sig. ”Nu jävlar ska jag inte bromsa före dig.” Sedan tog hjärtat över hjärnan och han rasade på utav bara helsike. Kanske hade den andre tänkt samma sak. Han bromsade också för sent. De kom båda med för hög fart in i kurvan. Jalle knep ihop knäna. Såg ett staket på avstånd. När han vaknade upp låg han i en ambulans.

Han trodde att han skulle opereras direkt men efter två dagar började han undra. Personalen smög runt sjuksängen med flackande blickar. De viskade och hyssjade. Som om han inte själv skulle förstå. Som om han inte skulle inse. Faktiskt: som om han inte skulle märka att han var förlamad från bröstet och ner.

Ett liv utan ben är inget liv. Han började spara på smärtstillande. Låtsades svälja och gömde tabletterna under kudden. För att kunna ta allihop på en gång

Neurologen var fullsatt så han hamnade på ortopeden, i en sal med tolv gubbar, ingen av dem under 70 år. Personalen fortsatte att viska och veva och han såg bilder framför sig, bilder av honom själv under ett förkrympt liv på långvården bland brutna och mumlande åldringar.

De hade snackat om det här ibland, han och kompisarna. ”Det är bättre att dö direkt.” Ett liv utan ben är inget liv. Han började spara på smärtstillande. Låtsades svälja och gömde tabletterna under kudden. För att kunna ta allihop på en gång.

Innan planen hann förverkligas blev en plats ledig på 8:an. 8:an var avdelningen för ryggmärgsskadade som han själv. Och oavsett allt det fantastiska som senare skulle hända i Jalle Jungnells liv, var den korta resan mellan en våning och en annan på Karolinska sjukhuset den mest avgörande. Han fick ett rum. In i det klev sköterskorna Bibbi och Eva.

”Välkommen! Nu ska du ut i dagrummet och träffa de andra.” ”Nej, det vill jag inte.” ”Jo, det ska du.” ”Nej.” ”Jo.” ”Nej!” och med ord som skulle verka slutgiltiga skrek han: ”Jag vägrar!”

På den repliken svarade sköterskorna med att trampa upp sängen där han låg till rullbart läge, och köra iväg.

De ögon som mötte hans blick i dagrummet var helt andra än han tänkt sig. Unga killar och tjejer som han själv. Alla med liknande skador, eller värre. Så kom det sig att månaderna på 8:an har satt sig som en ljus tid i minnet, den tid då han föddes till en ny kropp och försökte lära känna dess potential.

Självklart var han rädd för att mucka. Efter sju månader i en skyddad sjukhusvärld förstod han vad som väntade när han och en kompis åkte för att köpa nya jeans. Expediten vände sig direkt till kompisen: ”Vad ska han ha för storlek?” Som om Jalle var ett mycket litet barn.

Han skaffade en tvåa i Hässelby. Påbörjade socionomstudier. Gjorde praktik på sjukhuset med missionen att hjälpa ungdomar som mött samma skräck som han själv till ett aktivt liv. Lätt var det inte. Folk i allmänhet betraktade dem mer eller mindre som ufon, och handikappanpassningen av samhället var knappt påbörjad. Vart man än skulle visste man inte om man kunde ta sig dit, ta sig upp, eller in. Han märkte att många skadade satt hemma. De stängdes in av sina tunga stolar, vissa hade inte lärt sig bestiga ens en trottoarkant, och de förtvinade, både psykiskt och fysiskt. Undantag fanns förstås. De bestod nästan alltid av idrottsintresserade som han själv.

Jalle kunde klara sig bra. Men åka motorcykel kunde han inte. Roadracingen hade varit hela livet. Till slut tröttnade han på att flänga runt och titta på när kompisarna körde. Han ville göra något själv. Han upptäckte rullstolsbasket.

Besse monterar på linan medan Glenn susar förbi i bakgrunden.
Besse monterar på linan medan Glenn susar förbi i bakgrunden. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM.

I monteringshallen på Panthera i Spånga i Stockholm sitter Besitun Hadi Ahmed och Glenn Ikonen. Båda i rullstol. Båda basketspelare, även om Glenn lagt av med hänvisning till sin ålder, och, som Jalle, satsar på curling i stället. De är båda landslagsspelare och har flera gånger representerat Sverige i Paralympics.

– Det hände andra gången jag satt på en motorcykel, säger Glenn.

– Jag var arton år och hade ingen hjärna.

Han kom till Sverige från Finland i slutet på 70-talet, och lärde känna Jalle genom basketen.

– Sen började Jalle bygga rullstolar. Jag hängde i verkstan där de satt: ”Finns det något att göra?” Jag fick en låda skruvar i famnen och på den vägen är det.

Besitun, eller Besse som han allmänt kallas, är invandrad från Irak för några år sedan.

– Jag hade varit ett år i Sverige när jag fick diskbråck. Läkarna i Rinkeby trodde att jag hade ont i ryggen för att få uppehållstillstånd.

När han efter flera månader började förlora känseln opererades han akut. Då hade ryggmärgen kommit i kläm mellan diskarna. Också för honom blev basketen en väg ut, tillbaka till livet.

Överallt i företaget sitter basketkompisar till Jalle. Nicke, killen han gjorde till vd för några år sedan, var hans basketcoach på 80-talet.

På den tiden spelade de i sjukhusstolar, för det var vad som fanns. Stolarna kunde väga uppemot 30 kilo och dessutom gick de sönder hela tiden. Jalle ritade om sin stol, och gamla racingkompisen Peter hade verkstad så att de kunde bygga. Att kapa och svetsa rör var inget nytt för Jalle, han hade jobbat som mek på banorna.

Kompisarna i laget blev imponerade när de såg hur stolen svängde. Han och Peter fick bygga åt dem också. Sedan kom Jalle på att han ville köra maraton. Och då behövde han förstås en maratonstol.

– Jag satte mig och skissade och det var ingen större skillnad på att rita en rullstolsram mot en motorcykelram. Jag tillämpade bara racingens principer på rullstolen, ingen hade fått för sig att göra det förut.

En färdig barn- och vuxenstol.

Stolen hade lång hjulbas, vinklade hjul och var konstruerad så att benen kom långt fram. Den fick snabbt en publik som Jalle inte hade väntat sig. Han var med och ledde ett läger för rullstolsburna barn, och den lilla maratonstolen blev så populär att han och Peter fick ett uppdrag av Handikappinstitutet: ”Om ni bygger 25 barnstolar så ska vi köpa dem av er”. Sedan rullade det på. Jalle hade inte haft någon längtan att bli företagare. Nu hade han och Peter en blomstrande business, utan att de visste riktigt hur det hade gått till.

De kände att de ville koncentrera sig på hantverket, så de sålde bolaget och jobbade vidare som konsulter. Men det var inte samma sak. De nya ägarna tänkte mer på ekonomin än att grejerna skulle vara bra. När femårsklausulen i försäljningskontraktet gick ut hade Peter fortsatt att satsa på racingen och blivit Europamästare.

Jalle själv stod i något sorts vägskäl. Han var nästan färdig socionom. Han hade engagemanget i idrottrörelsen. Men hur han än vände och vred på sina möjligheter kunde han inte låta bli att tänka att det gick att göra bättre rullstolar. En idé hade tagit form och den gick kortfattat ut på att med en ny legering skulle det gå att bocka rör som var så tunna som 0,6 millimeter. Kunde man bocka 0,6 millimeter skulle det gå att bygga lättare rullstolar. Mycket lättare. Jalle ringde runt till verkstad efter verkstad men fick ungefär samma svar överallt. ”0,6? Det går inte.”

Till slut fick han tag på en viss göteborgare, Rolle på Samhall i Kalmar, och han var mer överraskande.

”Kan vi la fixa.”

Efter ett år av misslyckade tester fick Rolle rätt. De hade kommit på ett sätt. Ett som är hemligt ännu i dag.

Det var år 1989 och resten är historia. Jalle byggde sitt företag runt den nya tekniken. Tack vare 0,6-millimetersrören kunde de tillverka stolar så lätta som 8,5 kilo.

Hade Jalle Jungnell därmed kommit i mål? Eller trodde han fortfarande att det gick att bygga bättre rullstolar? Gissa själv.

Han var mannen som följde med i allt som hände i racingvärlden, som höll sig uppdaterad om ny avancerad teknik. Medan åren gick och företaget växte närde han drömmen om det magiska materialet, det som tog motorcykelsporten till nya höjder. Kolfiber. Vi har hunnit fram till år 2004 när Jalle Jungnell, fyllda 50, bestämde sig.

Ekonomiskt var det hela ett idiotprojekt. Tekniskt var det möjligt. Då gick han inte att stoppa.

Den amerikanska ingenjören som gjort grejer till Nasa, han blev anställd. Och hans fråga: ”Why not do it now?” blev den utlösande faktor som fick Jalle att agera. Efter ett år av kolfiberexperiment insåg han två saker. Ekonomiskt var det hela ett idiotprojekt. Tekniskt var det möjligt. Då gick han inte att stoppa.

Efter olyckan var han redo att dö, för ”ett liv utan ben är inget liv”. Men Jalle Jungnell tog sig tillbaka. Från verkstan i Spånga i Stockholm fortsätter han arbetet med att få färdmedlet att bli en förlängning av kroppen.De pengar han tjänat på att bocka 0,6 millimeter omsattes nu om och om igen till tunna, dragna trådar av kol, i nya lager, och nya konstellationer som fick prövas, förkastas och prövas igen. Efter ytterligare 1,5 år hade de en fungerande prototyp. Lätt som en nyfödd.

En färdig barn- och vuxenstol. Foto: MAGNUS BERGSTRÖM.

Jalle såg på skapelsen och kände att något saknades. Han ville inte bara bygga funktion åt folket där ute. Efter alla år på hjälpmedelsmässor, där kapade aluminiumprofiler och utstickande bultar suddar ut andra intryck, kände han ett starkt behov av att åstadkomma någonting vackert. Han ville fylla folk av lust att visa upp sig, få dem att rulla ut ur de mörka hörn där han funnit dem under tidigt åttiotal, och in i livet. Han ville se dem befolka gator och torg, och fara fram som svarta racerpilar.

En designer kopplades in, och utvecklingen fortsatte i 1,5 år till.

Runt 15 miljoner kostade det, innan kolfiberrullstolen Panthera X slutligen var klar att visas upp. I stället för den 30-kilosklump där Jalle 22 år gammal hade startat sin resa, stannade vågen för detta nya färdmedel på 4,2. Utan hjul (och det är utan-hjul-lyftet en rullstolsburen oftast gör, in och ur sin bil): 2,1 kilo.

Stolen var redo för världen. På den stora mässan i Düsseldorf 2009 sögs folk som magneter mot Panthera-gänget. De provlyfte. De skrattade. De multinationella konkurrenternas ingenjörer gratulerade med uppriktiga leenden. Och på hemmaplan, monteringen i Spånga, förklarade Glenn med sin finska brytning hur racerpilen rullade i praktiken:

– Herregod Jalle, ett tag på hjolen så är jag i fikarommet!

Jonas Ekberg och Jalle Jugnell.Jalle Jungnell blickar ner på sin egen kolfiberstol inne på Pantheras kontor i Spånga. Han säger att mycket har hänt sedan 1976. När de som själva satt i rullstol började engagera sig i tillverkningsprocesserna, och det skedde på flera ställen, då revolutionerades hjälpmedelsindustrin. Samtidigt ser han en väg bort från de val som gagnar mänskligheten. En resa fram till kvartalsekonomins påverkan av branschen i dag. Enligt rådande filosofi borde värstingstolen aldrig ha blivit till. Det kommer nämligen att ta flera år innan Panthera X börjar löna sig. Jalle ser hur de små tillverkare som röjde vägen under 80- och 90-talet köpts upp av globala företag, vars främsta uppgift är att tjäna snabba pengar till aktieägarna.

– Jag äger nästan hela företaget själv. Därför vågar jag satsa. Min drivkraft är inte pengar. Vad jag vill mer än någonting annat är att göra bra grejer så att jag kan dra mig tillbaka stolt.

Stolt är han också. Över genomslaget, över att försäljningen går bättre än väntat, och över att flera vårdinstanser insett fördelen med en X. En rullstolsburen kan behöva lyfta sin stol in och ut ur bilen flera gånger per dag. Det sliter. Lättare stolar sparar kostnader för operationer av nackar och ryggar. Så trots att X:en är ovanligt dyr (45 000, och det är två till tre gånger så mycket som de vanliga varianterna) säljer de inte bara till privatkunder.

– De bästa komplimangerna vi får är berättelserna om när stolarna förändrat livet för människor. Det kan vara svårt att förstå när man inte sitter i stol, att den fungerar som en förlängning av ens kropp. Rullstolen är mina ben.

Precis som hojen en gång i tiden, tillägger han.

Det är samma drivkraft som fick Jalle Jungnell att krascha som bär honom framåt nu. Lättare och snabbare än någon gång sedan 1976.

Panthera

Gör: Säljer och monterar rullstolarna.
Antal anställda: I dag 32. Att jämföra med 8 anställda 1995.
Rullstolsramar: Bland annat från dotterbolaget Rollmek (tidigare ägt av Samhall) i Kalmar.
Klädsel: Tillverkas på Samhall i Övertorneå.
Kolfiberrullstolen Panthera X: Är världens lättaste rullstol och väger 4,2 kilo.

 

 

Du kanske också vill läsa…

Svenskt hantverk hett i kristider

Svenskt hantverk hett i kristider

Trots pandemin är orderböckerna fulla hos svenska hantverksföretag. Knivar, yxor, kläder och heminredning är några succébranscher där anställdas skicklighet gör skillnad.

Ny panna ska rädda Frövi

Ny panna ska rädda Frövi

Ibland tycker processoperatören Pär Frankesson att det är extra skoj att kolla ­aktiekurserna.

Morden börjar på en lapp i bilen

Morden börjar på en lapp i bilen

I sommar släpps deckarförfattaren Elinor Kapps andra bok, men jobbet som processoperatör lämnar hon inte.

”Det är hysch-hysch när någon tar livet av sig”

”Det är hysch-hysch när någon tar livet av sig”

Tre män på sågen i halländska Derome. Två av deras arbetskamrater orkade inte leva längre. Nu träffas de för att prata om det som hände.

Oro och sorg när fabriken flyttar

Oro och sorg när fabriken flyttar

En hel ort sörjer när Marbodalkök flyttar produktionen från Tidaholm till Jönköping.

Här sköljs oron bort

Här sköljs oron bort

Rädslan för att bli uppsagd. Coronapandemin. Den grå vardagen. Alla tankar på sådant löses upp och försvinner så fort Roger Broman kliver ner i det iskalla vattnet.

När de anställda tar över

När de anställda tar över

Tio personer som hade svårt att hitta jobb skapade en arbetsplats som passade just dem. Nu står de inför ett svårt beslut.

Snabb omställning på Klippans bruk

Snabb omställning på Klippans bruk

Nordens äldsta bruk, Klippans, lade snabbt servetterna åt sidan för att ägna sig åt ett coronaanpassat pappersgöra.

Fast jobb eller utvisning

Fast jobb eller utvisning

De fick en andra chans till ett liv i Sverige. Men villkoren var hårda. Dagens Arbete har följt killarna som bokstavligen slåss för sin överlevnad på den svenska arbetsmarknaden.

När Roger blev Regina

När Roger blev Regina

I hela sitt liv har skogsarbetaren Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.