Bryggare kan männskan vara

ReportageBritt Lindgren älskar öl och tillverkar det själv. Fast hon dricker hellre vin. DA var med och bryggde med henne, och lärde sig noggrannhet, absolut renlighet och hantverksglädje. Men mest av allt var det flera timmars ohejdad skrattfest.

På 1600-talet var det dåtidens invandrare, vallonerna, som bryggde öl i uppländska Lövstabruk – från Belgien tog de med sig sin hantverksskicklighet men också sina recept med humle, jäst och korn.

I dag hålls traditionen vid liv av Leufstaölets vänner med 250 medlemmar.

En av dem är Britt Lindgren, metallarbetare på Sandvik i Gimo. DA får vara med när hon sätter en sats en höstdag när solen bara flödar över det vackra bruket. Det är hon och som hon säger ”två andra kärringar”. De håller till i en av de gamla brukslängorna.

– Vi tänkte att det skulle bli en öl av lagertyp. Det är efter eget huvud, vi har fixat och donat lite med humleblandningen.

Vad är viktigast? Svaret kommer samfällt:

– Renlighet. Diskning, klorintabletter, det är mycket noga, särskilt från det att vi tillsätter jästen.

Detta är på allvar, men det var ett tag sedan sist så det kan väl sägas råda ett slags förvirrad koncentration i det lilla bryggarrummet. Men den sker alls inte i tystnad.

– Nej, vi har vansinnigt kul, det är kanske mer skratt än verkstad – fast ölet brukar bli bra, säger Anita Rooth, till vardags arbetsförmedlare i Gimo.

Termometern i kokaren har nått 78 grader, Britt Lindgren öppnar kranen så att det heta vattnet strilar ner över kornmalten.

– Dags för mäskning, visst känner du doften? Den sätter sig i kläder och i håret, varnar Laila Davik-Söderberg, pensionerad från jobb i äldrevården.

Nu ska röran stå i mäskkaret en timme, så det blir fika i ölföreningens egen pub. Britt Lindgren bjuder på macka och hemodlade körsbärstomater från Tegelsmora, där de tre bor grannar.

Britt och Laila har känt varandra i 25 år, de blev en skrattande trio när de mötte Anita på en ölbryggarkurs 2008.

– Det som är kul är att det handlar om ett hantverk, säger Laila.

– Det är sant, jag knypplar och väver också, säger Anita.

– Jag håller med, men jag gillar inte att safta eller sylta eller laga middag. Jag har det förspänt med en jägare till man som gärna fixar maten, säger Britt.

När drack du första ölen?

– Det minns jag inte, men jag var rätt sen. Jag var ganska lugn som ung, säger hon sakligt.

Vilka är dina favoritsorter?

– Jag vet inte, jag dricker det som bjuds. Jag gillar ale – men är inte så förtjust i stout och ännu mörkare varianter.

– Jag älskar öl, men det är lite tungt för kroppen, så numera lockar vin mera.

Det intar hon gärna i sitt ”rätt stora” växthus, där tomaterna har sällskap av pelargoner, melon och vindruvor. Där finner hon njutning och avkoppling – energin fyller hon på med löpning, hon sprang sitt första millopp i augusti.

Britt Lindgren har jobbat på Sandvik i 15 år, numera servar hon pressningen i Gimo. Hon gillar skiftgång, men avskyr förmiddagspasset– ”då vaknar jag 03.30, sedan är hela dagen förstörd”. Fast, ler hon, bästa skiftet är nog ändå det fjärde, ”ledig vecka”. En sådan stundar nu efter ölhelgen.

Tillbaka i bryggarrummet ska trion låta vörten rinna ur mäskkaret, det är viktigt att sila ordentligt. Rester av malten kallas drav och körs ut på stallbacken bakom. Vörten ska nu koka en timme, i med fyra givor humle, vid den tredje tillsätts klarningsmedel.

Medan vörten kyls, måste alla hinkar, kärl och redskap desinficeras innan jästen ska i.

– Skiter det sig här kan vi förstöra allt, säger Anita Rooth.

Anita och Britt vid mäskkaret, där 78-gradigt vatten hälls över den krossade malten …

Till slut hälls 40 liter vört i plastdamejeanner som tas hem för jäsning, flera omtappningar och vila. När ölet är klart kan det kolsyras och förvaras i så kallade Corneliusfat.

Bryggandet på Lövstabruk ger tre kompisar tillfredsställelsen av att på egen hand tillverka en anrik dryck av hög kvalitet. Men framför allt verkar det handla om social samvaro, vänskap och en hel dags rejält lyckokalas. Fast det är tungt jobb också, och ska det lyftas något är rollfördelningen klar.

– Britt är starkast i kroppen, jag är starkast här, säger Anita Rooth och pekar på sin mun.

Hans Strandberg