Fritiden går i hundra knyck

På Mönsterås bruk kör han monstertruck på 72 ton. Hemma röjer han ut bilar så att bara skalet blir kvar. Sedan bygger Uffe Eriksson nytt.

Melker, fem år, släpper inte bucklan, pappas senaste tillskott i samlingen. Resten står i garaget, hylla efter hylla med prispokaler från olika tävlingar i folkrace och rallycross. Bilarna är buckliga. Prispokalerna skiner. Och nu ska pappa våga sig på något nytt. Rally.

Wilma, som är några år äldre än Melker, har förstått skillnaden. Pappa ska köra på avstängda vägar med en människa som läser kartan bredvid sig. Hans pappa, deras farfar, höll på med den sporten. Rallybilar är finare och klädda med dekaler.

Pappa verkar stolt över att ha gått vidare. Oftast följer de med honom på tävlingar, men inte alltid. Förra året i Tomelilla, på SM-premiären i rallycross, var hela familjen med. Då landade pappa på taket. Bilen voltade och Wilma började gråta. Men det gick bra. Pappa satt fastspänd ordentligt, som i en bilbarnstol, breda bälten kring kroppen och så en stor hjälm och krage runt nacken. Bilen blev däremot förstörd.

– Tårarna föll. Vi hade byggt på den hela vintern under pressat tidsschema. Pengarna räckte knappt. Det var många inblandade sponsorer. Helgen innan stod den utställd på en bilsportmässa i Jönköping och utsågs till en av de finaste tävlingsbilarna.

Uffe Eriksson hämtar datorn för att visa.

– Så här såg den ut på mässan! Och så helgen efter skrotar jag den. Det var surt. Vi fick byta tak och lackera hela bilen igen. En chef på mitt jobb startade en supportergrupp där man kunde följa reparationen i bilder. De startade en insamling på jobbet också. Kraschen kostade några hundra tusen kronor. Men många bäckar små …

Bilen blev som ny igen och resten av tävlingsåret gick betydligt bättre. Efter ett silver och två brons fick Uffe Eriksson till slut ett SM-guld. Arbetskamraterna på pappersbrukets renseri kastade upp honom i luften och hyllade honom som en hjälte.

Uffe fäller ihop datorn och försöker minnas hur allting började.

– Jag fick en gammal Volvo Duett när jag var tio år som jag körde omkring med på en åker bakom huset.

Föräldrahemmet ligger bara en mil från huset där han nu bor med sin egen familj. En fridfull plats i skogen utanför Oskarshamn. Wilma får åka taxi till skolan. Och mamma Carolin jobbar i kväll nattskiftet nere i hamnen vid Mönsterås bruk.

Just den här dagen skiner solen och Carolin passar på att slappna av vid husväggen med barnen på filten framför sig. Uffes alla tävlingar tar på krafterna, särskilt när loppen körs i Kalix och på andra platser uppe i Norrland. Nu har Uffe dessutom startat en sidoverksamhet tillsammans med sin kompis. I garaget står ett rullband dit människor från hela Sverige åker för att testa hästkrafterna i sina bilar.

Uffe har en kund i eftermiddag som vill veta hur mycket hans bil går för.

Wilma följer med pappa ut i garaget. Melker kommer efter med bucklan. Bland alla skrotiga plåtåk står pappas välputsade rallybil, som han snart ska tävla i.

I rally kör man inte på varandra. Sporten kräver precision och minutiös koncentration. Eftersom Uffe är ny inom sporten letar han efter en erfaren kartläsare. Kommunikationen mellan förare och kartläsare är A och O.

Melker och Wilma tycker att folkrace är roligast. Det är mer av en fest, och efter tävlingen lottas bilarna ut. Slumpen avgör vilken man får med sig hem. Alla bilar kostar 6 500 kronor, oavsett vad de är värda. För 200 kronor får vem som helst lägga bud. Uffes bil fick i våras 22 bud.

Fyra av dem var hans egna, så 800 kronor pungade han ut med för att han gillade sin egen folkracebil och ville behålla den. Han hade tur. Av de 22 lapparna drogs hans namn. Men så i helgen när bara fem ville ha hans bil blev han av med den. Uffe rycker på axlarna.

– Det är folkrace.

Elinor Torp