”Vi bygger faktiskt en helt ny fabrik”

Silvertejpens dagar är räknade. På Rockhammars bruk har gårdagens oro ersatts med framtidstro.
– Borta är den tid vi skyfflade flis för hand och det aldrig fanns pengar till reparationer, säger ordföranden Daniel Fallqvist.

Tiden då ägarna hette Rottneros känns långt borta. De senaste årens två ägarbyten har i stället gett massabruket ett uppsving.

Produktionen har utökats. Tryggheten i jobben stärkts och inte minst – gett mer klirr i plånboken för de 40-talet anställda pappersarbetarna.

Daniel Fallqvist, 40 år, har sett förändringen komma.
Med egna ögon.

Och nu kan han se hur fundamenten för den nya produktionslinjen växer fram på fabriksområdet, vid sidan om den gamla fabriken.

– Ja vi bygger faktiskt en helt ny fabrik, säger han.

Det är Utansjös gamla CTMP-linje som nu dammas av och som ska stärka brukets framtid.

I modern tid tillhörde bruket i många år Rottneroskoncernen. Rottneros köpte det då privatägda bruket 1987 och drev det sedan fram tills för sex år sedan.

Visst fanns det enskilda år utan röda siffror, men Daniel Fallqvist minns det som en svajig tid. Nedläggningshotet var ständigt närvarande.

Inte minst under den tiden då dåvarande Rottneroschefen gav sig in i energidebatten och hotade att flytta utomlands. På grund av de svenska elpriserna. Som en följd av diverse turer lades dåvarande systerbruket i Utansjö ner. Det är deras utrustning som nu, många år senare, kommer till användning igen.

Daniel Fallqvist har jobbat på Rockhammar i ”bara tretton år”. Han minns 2009 som ett krisens år. Allt verkade gå över styr.

– Alla trodde att vi skulle läggas ner. Det fanns en stor nervositet för vad som skulle hända.

Då klev Kinnevik in i bilden. Den första april. Inte på skämt utan på allvar. Plötsligt blev Rockhammars bruk en del av Korsnäsfamiljen, som tre år tidigare även inhandlat bruket i Frövi.

– På Rottnetiden gick ungefär en fjärdedel av vår produktion till Frövi. Nu knöts vi upp fullt ut.

De nya ägarna hade stora planer. Det investerades i en ny tvättpress och en ny raffinör. Motorer byttes ut och kapaciteten utökades.

– Vi gick upp från 66 000 till 90 000 årston.

Ägarbytet mottogs otroligt positivt på bruket.

– Den stora skillnaden var att silvertejpen försvann, säger Daniel. Gick något sönder fanns det pengar att laga för.

Han minns särskilt ett tillfälle under Rottne­tiden då flistransportören gick sönder.
– Då skopade vi för hand i stället.

Sånt slipper de nu.

Daniel berättar att man under Rottneros levde i den världen att gick något sönder så lappade och lagade man själv.

– Eftersom allt underhåll var eftersatt och det inte fanns några pengar, var vi tvungna att fixa det själva.

Andan från den tiden lever fortfarande kvar. Folk ställer upp när det behövs. Enda smolket i glädjebägaren när Kinnevik tog över, var att de anställda på kontoret fick gå hem. Administrationen slogs ihop med Frövi.

– Men de allra flesta hittade nya jobb till slut, säger Daniel.

Knappt fyra år senare, i slutet av av 2013, var det dags igen. Då var det Billerud som tog över Korsnäsbruken från Kinnevik. Det beskedet emottogs med en axelryckning av de anställda på Rockhammar. Bruket levde numera i symbios med Frövi och genererade, enligt Daniel Fallqvist, bra med pengar. Att nybildade BillerudKorsnäs skulle lägga ner Rockhammar – det fanns inte på kartan.

– Dessutom tillverkar Frövi kartong, så de ligger i rätt segment, konstaterar Daniel.

Nyligen beslöt koncernen att satsa 900 miljoner kronor på sina anläggningar i Frövi och Rockhammar, där alltså investeringen i den nya produktionslinjen i Rockhammar är en del av detta.

– Så allt känns jättebra i nuläget, säger Daniel Fallqvist med eftertryck.

Det kan Lars Sjöholm, 45 år, intyga. Han klev innanför grindarna som 18-åring efter en tvåårig processtekniker­utbildning i näraliggande Lindesberg. Han är född och uppvuxen på orten, men pendlar numera från Örebro.

– Farsan arbetade som elektriker. Han dog även här på arbetsplatsen, berättar Lars och tar sig för bröstet.
– Det var någonting som brast invärtes, förtydligar han.
Det var pappan som fixade in Lars.

Lars jobbar som drifttekniker och hoppar även in som ersättare på skiften.
Det enda han saknar från förr, var att man som anställd var mer delaktig i hur det gick för företaget.

– Chefen redovisade regelbundet det ekonomiska läget. Jag tror att vi som anställda blir mer engagerade när vi får veta hur företaget går.

Precis som Daniel Fallqvist berättar han om de få ”guldåren” på Rottnerostiden. Men framhåller att det allt som oftast var rejält darrigt.

– I början av 90-talet blev vi till och med permitterade. Jag minns att vi fick gå hem i tre veckor och man släckte ner fabriken.

Det var då. Nu känns jobbet även för Lars Sjöholm stabilare än någonsin.

Och det senaste ägarbytet?

– Det är mest loggan på kläderna som bytts ut. Nej, det känns jättebra att veta att man kan jobba här till pensionen.

– Och det känns jättespännande med den nya fabriken.

Han bekräftar också att lönerna förbättrat välbefinnandet.

– På Rottneros tid var lönerna dåliga – även om vi låg bra till inom koncernen. Men med nya ägare har vi också fått en bra löneutveckling.

Facket håller till i ett grönt lådformat hus på höjden ovanför bruket. Här bodde en gång i tiden brukets siste privata ägare,  familjen Ahrel. Med pool och bastu i källar­planet – dock numera ur funktion.

Från fackets lokaler kan man ta sig genom staketet in på fabriksområdet. Korsa dammen över den uppdämda Sverkestaån, förbi den bubblande bioreningen och vidare in mot det pågående nybygget.

Den nya linjen och den nya fabriken. Tre byggare travar runt bland betongfundamenten ackompanjerade av bruset från vattenfallet bakom oss.
Uppströms Sverkestaån ligger det gamla, stängda sågverket, och både ovan och nedanför bruket går laxöring till.

Denna soliga försommardag avtecknas de massiva flishögarna mot en klarblå himmel.
Tre sorters flis för att vara exakt. Lagrad, färsk och Frövi-flis. Den senare gjord på hela stockar. Med nya ägare har också byggnaderna piffats upp och gräsmattor anlagts.
Pannhuset har fått ett nytt enhetligt plåttak. Bara en sån sak.

Tony Schöllin, 58 år, är flislastare på skift. Hans lott efter första ägarbytet.
– När vi blev en del av Korsnäs  nu stundaromorganiserades labbet där jag arbetade. Jag åkte ut på skift.

Han som aldrig varit i närheten av skiftgång tidigare.
– Det är jobbigt och tar kraft. Särskilt i min ålder och när man inte är van.

Tony kom till Rockhammar hösten 1999.
– Jag är uppväxt i Lindesberg och hade aldrig satt min fot här tidigare.
Rest jorden runt har han gjort ett par gånger – men Rockhammar hade dittills varit ett vitt fält.

I skolan gick han en vattenvårdslinje och de tio åren före Rockhammar var han delägare i en fiskeodling. Tony gled in på Rockhammars labb och fiskeintresset begränsades till de tre dammarna hemma på tomten, där han håller både guldid och karpar.

Anledningen till att han fick lämna labbet för flisen, var att Frövi tog över en del av göromålen.

– Men just för tillfället är jag tillbaka tillfälligt på labbet igen.

Precis som sina arbetskamrater vittnar han om den starka framtidstron.
– Under Rottneros var det verkligen ingen stabil arbetsplats. Ibland stod vi, och man kände nästan alltid oro över jobbet.

Inlemmandet i Korsnäs blev därför ett lyft.
–  Plötsligt fick vi stabila leveranser och en stabil ekonomi.

För honom råder ingen tvekan om att han blir sin arbetsplats trogen fram till pension.
–  Vilka möjligheter skulle jag ha att få nytt jobb om jag så ville? I min ålder?
– Nej, jag blir kvar här. Och numera, efter ägarbytena, känns ju jobbet tryggare än någonsin.

Göran Widerberg