Att måla är som att kratta löv
Livet är en konst men konsten har ett eget liv. Just nu vill jag bara måla, skriver trollkarlen Carl-Einar Häckner.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
Medlem i IF Metall som har arbetat på Volvo Torslandaverken sedan 1978 och varit fackligt aktiv sedan dess, idag som skyddsombud.
Skriver regelbundet i olika tidningar och är redaktör för den oberoende fabrikstidningen Kvasten. Även författare till boken Slutkört, om bilarna jobbet och klimatet.
Debatt Annonser kan vara lärorika. I en av de morgontidningar som på ledarplats envist ifrågasatt om ”vi har råd med flyktingar” såg jag nyligen en annons för handsmidda rakknivar till priset av tiotusen kronor. Några dagar innan hade den välbeställda läsekretsen erbjudits kryssningar för det tiodubbla.
Svaret på frågan om vi har råd beror alltså delvis på vilket ”vi” som åsyftas. Men framför allt är frågan felställd. Det bygger på det retoriska tricket att likställa samhället med vår egen hushållsekonomi. Samma krafter som nu säger att vi inte har råd med flyktingar är de som länge har hävdat att vi inte har råd med välfärd, anställningsskydd eller kollektivavtal.
Effektivt, för vem vill hamna i lyxfällan genom att konsumera mer än vad som finns på kontot? Men likväl felaktigt.
För samhällen fungerar inte som hushållskassor, utgifter på en plats är intäkter på en annan. Samhällen kan också besluta över sin ekonomiska utveckling som ingen enskild kan. Genom att styra investeringarna kan de skapa nyttigheter för majoriteten – som 60-talets bostadssatsningar och välfärdsbygge – eller göda spekulationsekonomin genom sänkta skatter så att några få kan handla stillahavskryssningar och rakknivar av damaskusstål.
Dagens flyktingsituation gör att detta val blir tydligare. Hur vi väljer att agera beror på hur vi ser på dem som flyr: praktiskt eller ideologiskt.
Det ideologiska är att behandla människor som kommer från andra länder som problem, just för att de kommer från andra länder. För vem har någonsin hört en högernationalist tala om att det är det alltför stora antal svenska människor som förorsakar arbetslöshet, bostadsbrist eller sviktande pensioner? Detta är en ideologi som bör kallas rasism även när den är uppklädd i kulturella finkläder.
När finansdepartementet skickar ut krav på nedskärningsförslag för att finansiera flyktingmottagandet spelar det dessa krafter i händerna. Detsamma gäller uppgörelsen om flyktingpolitiken mellan regeringen och allianspartierna. Istället för att fråga var människor gör mest nytta: skattesubventionerade låglönetjänster åt överklassen. Istället för att inlemma nykomlingar i vårt kollektiv: beroende av arbetsgivarens välvilja för uppehållstillstånd.
Inlindat i fluffigt prat om sänkta trösklar handlar det om att kraftigt utvidga det rättslösa låglöneproletariat som redan börjat växa fram. Just den typ av politik arbetsgivarna vill ha. Ju större konkurrens mellan arbetare desto lättare att pressa ner löner och arbetsvillkor.
Med en praktisk inställning är i stället frågan: ”Hur kan alla resurser användas för vårt gemensamma bästa – inklusive den kraft som finns bland de människor som just nu kommer hit?”
Det utgår från att vi människor är tillgångar för varandra och samhället, inte bördor. Och att vi kan och bör använda politiska medel för att se till att dessa tillgångar brukas på bästa sätt.
En gång, för numera ganska länge sedan, stod fackföreningarna för framtidshopp och visioner. Idag har fackföreningsrörelsen alldeles för länge överlåtit visionerna till motparten. I bästa fall stretat emot deras offensiv, i värsta fall anpassat sig till den. Den flyktingkris som varken marknaden eller det politiska systemet idag förmår hantera skulle kunna vara ett tillfälle för facken att kliva fram i ljuset och återta positionen som hoppingivande samhällsbyggare.
På arbetsplatserna finns de vardagskunskaper som behövs för att snabbt dra in nykomlingar i arbetslivet. Där kan vi med hjälp av våra organisationers ännu finmaskiga nät ta fram konkreta förslag som kan bli gemensamma planer på vilka samhällsinvesteringar som behövs och vilka ekonomiska och mänskliga resurser som krävs för att genomföra dessa.
Och framför allt, där finns den kollektiva men idag till stor del vilande styrka som krävs för att skapa det tryck underifrån som alltid krävs för stora samhällsförändringar.
Det är läge för en facklig motoffensiv där vi istället för att huka för nationalistisk inskränkthet eller låglönekonkurrens gör en planerad satsning på samhällsbygge. Då kan även dagens svåra flyktingsituation vändas från kris till möjlighet.
Det är inte så lätt att skriva kort i en så här pass viktig fråga. Och frågan är fackets överlevnad!
Jag har tidigare hävdat att den verksamhets- och utbildningsstrategi som bedrevs under Svenska Metallindustriarbetareförbundets era gav tydliga bevis på framgångar. Se på 1970-talets framgångar med bl.a. MBL och LAS.
Skickligt drivna ombud i bl.a. Metallavdelningar där vi på utbildningar på landets alla kursgårdar blev drillade till skickliga lokala fackombud som tyvärr ibland slutade med att arbetsgivaren plockade hej vilt bland skickliga förtroendevalda som istället anställdes att sköta företagens personalavdelningar.
En faktor var förtroendevaldas enorma kunskap i avtal och andra regelverk samt att ta vara på och ställa krav på tid att sätta sig in i företagets alla uppkomna frågor i såväl lokal verksamhet som personalfrågor. Vid problem fanns kunnig personal på lokalavdelning eller hos förbund, om man inte som vi som valde att gå fackets väg, hade ett lokalt nätverk oss förtroendevalda emellan.
Invandringspolitiken var även då stundtals en stor fråga som hos oss löstes med ett samarbete mellan försäkringskassa, arbetsförmedling, företagshälsovården en hel del företag samt som sagt, drillade förtroendevalda.
För företagets överlevnad och därmed bibehållna arbetstillfällen så klarade vi förtroendevalda oss ofta själva i förhandlingar tack vare gedigen fackskola och sunt förnuft som vapen och förhandlade med företaget där kompromisser accepterades från båda håll.
Det var på golvet och i Sveriges största Riksdag, fikarummet, som grunden till många fackliga frågor och åsikter dök upp, som skulle lösas fackligt på företaget.
Varför har facket inte tagit vara på oss alla pensionerade förtroendevalda som åter skulle kunna visa företag och samhälle den väg som på 1900-talet gav Sverige en puff i rätt riktning? Kom inte och säg att våra metoder är förlegade. Ofta handlar det som sagt bara om gedigen kunskap, kompromisser och sunt förnuft.