David Eriksson, 41: om en tatuering som öppnat många dörrar
Har skrivit in Carpe Diem i svanken: ”Sant på något vis” ”Kommer aldrig att ta bort den”
Publicerad 2015-11-25, 08:00 Uppdaterad 2020-08-06, 14:55
DA Möter Clas-Åke Lundh anställdes som 16 åring av nuvarande chefens farfar. Och trots att han snart fyller 70 år har han inga planer på att sluta.
Ålder: 69 år.
Yrke: Typograf i boktrycket på Stjärntryck i Stockholm.
Familj: Fru och två vuxna söner.
Bor: Axelsberg i Stockholm.
Utbildning: Typografiska skolan. Ville först bli handsättare, men tyckte sedan att det var roligare att jobba med maskinerna.
Hobby: Att vara på landet, hugga ved och fiska.
Övrigt: Tycker om att jobba med de gamla maskinerna.
Den på bilden heter Cylindern och är ungefär lika gammal som Clas-Åke.
– Nej, jag kan inte sitta hemma och hålla i en fjärrkontroll. Det är inte min grej. Men det fackliga har jag släppt.
Vad har du arbetat med?
– Från början jobbade jag som boktryckare. Det var 1964 och vi fick lön varje onsdag i en liten ask med svart omslagspapper. Vi brukade fira med att ta en pilsner. Sedan när företaget gick i konkurs och startade igen 1977 gick jag över till att trycka offset på en vecka.
Vad gör du på jobbet nu då?
– Jag stansar, bigar, perforerar och numrerar. Det är ett rent hantverk som har sett likadant ut sedan 1400-talet när trycktekniken kom. Jag älskar problem och att försöka hitta på lösningar.
Vad är det roligaste på jobbet?
– Nu tycker jag att det är roligast att träffa kompisarna, man får igång adrenalinet här. Jag brukar säga att efter 45 år börjar det bli roligt.
Har du något speciellt minne?
– När jag fyllde 65 bjöd företaget mig på en resa till Sri Lanka tillsammans med en annan anställd som är uppväxt där. Vi tiggde ihop pennor och block från olika företag och fick 10 000 kronor av Lions som vi tryckte skolböcker för där nere.
– Sedan åkte vi långt ut på landet med våra två väskor och gick över risfält till en liten byskola. Hela aulan satt full med ungar och jag kunde inte låta bli att grimasera så att ungarna skrattade. Då var det nära att jag började gråta så tacksamma som de var.