De kom in i landet genom jobbet

”Jag önskar varje kaross lycka till!”

Bygger bilar och en framtid. Mohamed Sahari hittade inte i Göteborg och klev på fel spårvagn. Det var hans livs bästa misstag. Han fick en vän, en familj och ett jobb på Volvo.

När han drar sitt kort och kliver in genom fabriksgrinden känner han sig stark. Starkare än han någonsin gjort förut. Han försöker förklara. Det är så mycket vackert som har hänt på så kort tid. Ett jobb i industrin var inget som han ens hade funderat på, än mindre trott var möjligt.

– Nu är det här min identitet. Jag jobbar på Volvo, säger han och visar sitt passerkort.

Mohamed Sahari är 19 år. För knappt ett år sedan kom han ensam till Sverige från Syrien. Han kände ingen och visste inget om hur landet fungerar. Många gånger har han känt sig vilsen och deprimerad, men han har kämpat vidare.

Några nyckelpersoner har gjort stor skillnad. En av dem är läraren på språkintroduktionen där Mohamed kunde börja läsa svenska i januari.

– Han tog oss med ut i Göteborg, visade oss platser och gav oss uppgifter så att vi både lärde oss svenska och lärde känna staden. Han visade oss också alla möjligheter, hur vi kan studera vidare. Han gav oss energi.

”Jag läser mycket och tittar på film. Och jag brukar lyssna på samtal på spårvagnen, då lär jag mig hur man använder språket.”

På kort tid har han lärt sig att tala väldigt bra svenska. Han lägger mycket tid på att studera och har en del andra knep.

– Jag läser mycket och tittar på film. Och jag brukar lyssna på samtal på spårvagnen, då lär jag mig hur man använder språket.

En annan nyckelperson träffade han av misstag på väg till en dansskola för att prova på dans. Efter en stund insåg han att han tagit fel spårvagn och frågade en av passagerarna efter vägen.

– Hon hade också gått på fel spårvagn och skulle till samma ställe som jag. Vi åkte dit tillsammans.

Senare frågade han hur han skulle åka för att ta sig hem till Hammarkullen och det visade sig att hon också bodde där, nästan granne med Mohamed. De blev kompisar och när Mohamed för säkert femte gången stod utan bostad erbjöd hon honom att följa med hem till hennes familj i Stockholm över sommaren.

– De sa till mig: Du är en i familjen.

En kompis till familjen fick höra att Mohamed letade efter ett extrajobb vid sidan om skolan.

– Hon jobbade på Volvos flexpool och de behövde mer folk, så hon lovade att rekommendera mig. Samma dag som jag fick mitt uppehållstillstånd, den 17 augusti, fick jag en kallelse till anställningsintervju.

Mohamed var nervös. Han hade en vecka för att förbereda sig och läste på allt han kunde om Volvo. Intervjun skulle vara på svenska och han var rädd att han inte var tillräckligt bra.

– Men chefen var jättesnäll, sa åt mig att inte stressa, att jag pratade jättebra svenska.

När han förstod att jobbet var hans var han nästan tvungen att nypa sig i armen. Kan det verkligen gå så här bra?

– De ringer när de behöver inhoppare och jag får jobba högst tio dagar i månaden. Det är helt perfekt, det bästa jag kunde önska mig.

Den 21 september kunde han dra sitt passerkort för första gången. Han hade ingen aning om vad som väntade inne i fabriken, men allt har gått bra. De första tre veckorna arbetade han med en handledare och fick lära sig hur han på 40 sekunder ska syna och slipa bort eventuella skarvar och smuts på karosser.

– Att jobba på Volvo … det är rättvist. Man får de pengar man förtjänar, min chef är fantastisk, alla människor är så snälla. Det är så spännande och jag trivs jättebra. Jag älskar Volvo!

Han försöker förklara att det känns som att han har fått en pusselbit till av sitt nya liv. Han hade skolan, han hade vänner, nu har han arbetslivet också. För varje ny bit får han nya kontakter och mer kunskap, för varje ny bit förstår han mer om det som har blivit hans nya hemland.

Det är mycket som fascinerar honom. Politiken till exempel. Att så unga människor kan sitta i riksdagen. I nästa val får han rösta. Redan nu förbereder han sig genom att läsa på om de olika politiska partierna.

”Jag kommer kunna berätta för mina barn att jag har varit med och byggt bilar. Jag brukar tänka att just den här bilen kommer snart att köras av någon.”

Den här terminen läser han fler ämnen i skolan för att så småningom få behörighet att söka till universitetet. Han har en dröm och ett mål – att bli kirurg.

– Om jag hade varit kirurg i dag hade jag kunnat hjälpa människor i Syrien. Jag vill ge människor en andra chans till liv.

Han tänker på dem som har hjälpt honom på olika sätt: Hans första lärare, kompisen från spårvagnen och hennes familj och vänner. Han tänker på hur bra det känns att kunna hjälpa andra.

– Det är fantastiskt att göra något för någon annan och få ett tack, det fyller en med glädje.

Därför vill han bli läkare. Fast industrin kommer alltid att vara en del av honom.

– Jag kommer kunna berätta för mina barn att jag har varit med och byggt bilar. Jag brukar tänka att just den här bilen kommer snart att köras av någon. Lycka till, önskar jag karossen när den åker iväg.

– Jag kommer att vara en läkarstudent som dessutom läser litteratur och jobbar i industrin. Jag har flera olika världar, det gör mig rikare.

”Här vill jag stanna”

Adel fick jobb på fönsterfabriken
Efter bara nio månader i Sverige blev Adel Khankan från Syrien fönsterbyggare i Trollhättan. Språket lär han sig på verkstadsgolvet, tack vare arbetskamraterna.
– En kollega skrev en lista med ord om jobbet och allt annat som kom upp när vi pratade.

Det surrar, slamrar och pyser i Westcoast Windows monteringsavdelning. Adel Khankan trär in en gummilist mellan karmen och glaset med vana rörelser. Han putsar rutan. Snart är ett nytt fönster redo för leverans.

I somras fick Adel en lägenhet, tack vare hjälp från frivilliga på flyktingförläggningen Restad Gård i Vänersborg. Samma grupp ordnade praktik i fönsterfabriken.

Den startade i mars. Han trivdes, men förväntade sig ingen fortsättning. De nya kollegorna ville annorlunda. Snart gick de till chefen och undrade när Adel skulle få ett kontrakt.

– Inom en månad sa de att jag skulle bli kvar, säger Adel glatt.

Han fick en visstidsanställning som har förlängts månad för månad. Behovet finns, fabriken är inne i en intensiv period. Så intensiv att företaget nu testar ett extra skift, som utgörs av Adel och en kollega till.

De kommer senare och stannar kvar när resten av teamet har gått. Uppgiften är att eliminera flaskhalsar. De gör till exempel klart arbetet på stationer som ordinarie skift inte hunnit med, så att produktionen flyter nästa dag.

– Det är bra för företaget och alla som arbetar här. Och jag och Christian jobbar bra ihop, vi blev kompisar från första dagen.

”Här på jobbet hör jag människor prata och kan fråga när jag inte förstår.”

Adel kom snabbt in i jobbet och det är inte så underligt. Redan som tolvåring hemma i Syrien började han hjälpa till i familjeföretaget, som bland annat tillverkade fönster. När han klev in på Westcoast Windows blänkande verkstadsgolv kändes det mesta bekant.

– Arbetet var inte det konstiga här, utan språket.

Adel läser svenska för invandrare (SFI) på fritiden.

– Här på jobbet hör jag människor prata och kan fråga när jag inte förstår.

Innan kriget bröt ut i Syrien drev Adel ett eget företag och hade drömmar om framtiden. När hemstaden Homs attackerades tvingades familjen lämna allt och fly för livet. I Jordanien väntade de på att kriget skulle ta slut. En månad gick. Två, tre …

Till slut, sommaren 2014, tog sig Adel till Sverige för att söka en ny framtid. Hustrun, de två döttrarna och sonen blev kvar.

Nyligen fick Adel ett glädjebesked: Familjen har fått uppehållstillstånd. I oktober kunde de äntligen återförenas, efter drygt ett år isär.

– Jag kom inte till Sverige för min egen skull, utan för barnens. Här vill jag stanna och bygga ett nytt liv, säger han.

” Underbart att klara sig själv”

Inte längre ensamma.Khaleq Naowrozis 20-åriga ansikte lyser av stolthet när han berättar om sitt arbete på Be-Ge Lackering i Oskarshamn.
– Nu ska jag flytta in i en egen lägenhet. Det känns fantastiskt! säger han.

Oskarshamn väntade längre än många andra kommuner med att öppna ett hem för ensamkommande flyktingbarn.

De fyra första som flyttade in sommaren 2012 var afghanerna Khaleq Naowrozi, Masoud Raufi, Younus Matin och Ghasim Tawasoli.

–  Vi brukar säga till varandra att en bättre start på våra liv i Sverige hade vi inte kunnat få, berättar Khaleq.

– Den första tiden var det perfekt att bo där. Det har hjälpt oss att komma ut i samhället, säger Masoud.

Deras hem som döptes till Bryggan blev förlagt till ett gammalt vandrarhem mellan färjeterminalen och gymnasiet. Där lagade tonåringarna gemensamma måltider och fick dagligt stöd av personalen. Därifrån promenerade de till sina första SFI-lektioner och gick till simhallen på söndagarna.

Masoud tapetserade genast väggarna i sitt rum med fotbollsaffischer av ikonen Cristiano Ronaldo och Manchester United. Khaleq var i sin tur ivrig med titta på svenska filmer som Fucking Åmål. Allt för att lära sig det nya språket så bra som möjligt.

Förra våren började Khaleq praktisera på Be-Ge Lackering. Företaget lackerar och slipar backspeglar till Scanialastbilarna som tillverkas några hundra meter därifrån. Khaleq spänner bland annat upp blå metallic-färgade backspeglar av olika modeller med numrerade namn. Han slipar och grundmålar. Maskerar och torkar. Putsar och paketerar.

– Chefen tyckte att jag jobbade bra. Sedan dess har jag fått jobb här några månader i taget.
Khaleq är upprymd, för han har nyligen skrivit på sitt första lägenhetskontrakt. I höst flyttar han in i en egen bostad.

– Det känns helt underbart att kunna betala sin hyra och klara sig själv.

Alidad Bakhshi har redan en egen lägenhet.

Nu funderar han på att skaffa sig burfåglar. För två år sedan kom han från Afghanistan till Bryggan. Han är ett år äldre än Khaleq och arbetar också på Be-Ge Lackering, på samma eftermiddagsskift som Khaleq.

– Någon gång i framtiden kanske jag ska plugga, men just nu är det här ett jättebra jobb, säger Alidad.

”Det är bra att arbeta mycket, då tänker jag inte så mycket på problem.”

På helgerna brukar båda två stämpla in några timmar extra på sin arbetsplats på Väderumsvägen, för att byta filter.

– Det är bra att arbeta mycket, då tänker jag inte så mycket på problem, berättar Khaleq.

Värre kan det vara på nätterna. Ibland kan han ligga vaken och följa nyhetsrapporteringen på nätet. Berättelserna om de hundratusentals människor som försöker fly till Europa får honom att må illa. Sedan Khaleq kom till Sverige för drygt tre år sedan har världen inte blivit mindre våldsam.

– Jag vet precis hur det är att fly över havet och att bli utan dricksvatten under lång tid. Det är plågsamt att se det som händer.

– Jag kommer ju från samma problem och jag kom samma väg!

Dessutom oroar sig Khaleq ofta för sin lillebror. Han har inte lyckats ta sig till Sverige. Han har haft oturen att bli fast i Iran.

Brodern är 15 år och Khaleq är ensam vårdnadshavare för honom. De har inga släktingar.

– Jag har försökt få honom hit, men Migrationsverket säger nej. Det är svårt att veta vad man ska göra.

– Han arbetar 16 timmar om dagen i en fabrik i Iran. Pengarna han tjänar räcker inte till mycket mer än mat och bostad.

Masoud Raufi, Khaleqs vän från de första veckorna på Bryggan, har också börjat arbeta på Be-Ge Lackering.

– Det är bra här, säger han.

– Men jag tänker att jag någon gång ska bli elektriker eller rörmokare.

Av de åtta första tonåringarna som kom till Bryggan i Oskarshamn har en blivit nekad uppehållstillstånd i Sverige. De andra är kvar och har fullt upp i småstaden Oskarshamn.

Ghasim har fått fast jobb på Scania. Younus varvar gymnasiestudier på vårdprogrammet med kvälls- och helgarbete på McDonalds. Han tänker bli tandläkare.

Bryggans första grupp av ensamkommande håller ihop. Särskilt Be-Ge-arbetarna Masoud, Alidad och Khaleq.

– Ja, nästan för mycket faktiskt, säger Masoud och skrattar högt.
– Flera gånger i veckan brukar vi laga frukost tillsammans.

Alidad försöker få sina vänner att bli åtminstone hälften så intresserade av volleyboll som han. Därför har han alltid med sig en volleyboll i bagaget på sin bil. Men tyvärr är det mest fotboll som gäller för Khaleq och Masoud.

– Ja, Ronaldo är kung! säger Masoud
– Messi är bäst! kontrar Khaleq.
– Jag kan spela som han, men just nu hinner jag inte träna.
– Jag har ju ett eftermiddagsskift att gå till, säger Khaleq.

Sedan ler han igen.

Marie Edholm, Minna Ulin, Fredrik Loberg