Därför är det låst läge i förhandlingarna

Arbetsgivarna agnade men facket högg inte. Fackens avvisande svar var väntat. Den som vill förstå de fastlåsta förhandlingarna gör bäst i att titta bakåt. DA förklarar varför.

I går sa industrins arbetsgivare till facken: Ni får 1,75 procent per år i två år, Inklusive en tiondels avsättning till deltidspension. Idag sade Facken inom industrin nej.

Varför?

I pressmeddelandet säger fackförbunden att de föreslagna löneökningarna är för låga. Facken kräver höjningar som ger reallöneökningar, alltså mer pengar i plånboken när inflationen är borträknad. Facken hävdar ju att inflationen ligger på 1,6-1,7 procent och att prisökningarna dessutom kommer att stiga framöver. Med den argumentationen blir det svårt att acceptera ett bud som inte skulle ge någon reallöneökning. Men för att förstå fackets krav måste man titta bakåt.

Hur då?

Facket talar om att bibehålla en kontinuitet i löneökningarna. Man säger att det inte finns någon anledning till att varken växla ned eller för den delen växla upp takten i löneökningarna. Industriavtalet har fungerat bra, säger facket. Medlemmarna ska få höjda reallöner utan att företagens konkurrenskraft skadas. Så lyder argumentationen.

Hur mycket har löneökningarna legat på då?

Det beror på hur man räknar. Under de skakiga år – från 2010 och framåt – som har följt på finanskrisen har lönerna inom industrin stigit med i genomsnitt 2,8 procent, enligt Medlingsinstitutet. Men tittar man på löneökningarna under hela Industriavtalets historia från 1998 och framåt så har den årliga genomsnittliga ökningen legat på 3,3 procent.

Före inflation ja. Men efter?

Då blir reallöneökningen i snitt 2,1 procent per år mellan 1998 och 2014.

Och det gillar inte arbetsgivarna?

Nej de tycker att lönelyften har varit för dyra under senare tid, i synnerhet som inflationen har varit obefintlig. 2014 fick industrins anställda en reallöneökning på 2,9 procent eftersom priserna sjönk. Nu säger facken nej till 1,75 procent på ett år. Det var nog rätt lätt för facket att säga nej med tanke på det ekonomiska läget.

Vad händer med ekonomin?

Det kan naturligtvis ingen riktigt bedöma hundraprocentigt säkert. Världsekonomin kan ta tvära kast och vi vet inte minst från finanskrisen hur det plötsligt kan slå mot svensk industri. Men om man ska döma av de senaste rapporterna börjar tillverkningsindustrin varva upp ordentligt. I förra veckan kom Konjunkturinstitutets rapport där avsnittet om just tillverkningsindustrin gavs rubriken ”Företagen spår god produktionstillväxt”. Tittar vi bakåt så kan vi se att den fackliga tuppkammen alltid växer i tider av ekonomisk uppgång. Högkonjunkturåret 2007 blev industriavtalets dyraste avtalsår.

Sedan kom finanskrisen och direkt efter krisen träffades ganska låga avtal inom industrin. Men samtidigt ökade arbetskraftskostnaden i Sverige snabbare än i Västeuropa. Varför det?

Huvudsakligen därför att kronan stärktes. Kronkursen steg, bland annat som följd av Riksbankens räntehöjningar, och det ökade kostnaderna för företagen. Så lyder förklaringen hos industrins ekonomiska råd, alltså den grupp ekonomer som fack och arbetsgivare gemensamt gett i uppdrag att analysera den ekonomiska utvecklingen.

Men nu sjunker ju kronkursen. Vad innebär det för avtalsrörelsen?

Att kronan blir billigare i förhållande till andra valutor innebär ju en slags doping av ekonomin. Exportföretag som tar betalt i euro eller dollar får ju mycket mer betalt nu än när kronan var stark. Vinsterna stiger och det brukar skärpa de fackliga kraven.

Facken inom industrin gick in i avtalsrörelsen med krav på 2,8 procent. Det ligger alltså i linje med vad man varje år har fått ut i snitt sedan finanskrisen. Samtidigt sa arbetsgivarna 0,5. Varför höjer man nu till 1,75?

Det märkliga är inte att man höjer sitt bud. Det märkligaste var att man gjorde det offentligt.

Varför då?

Nu är parterna inne i en slutförhandling. En känslig process som skulle kunna leda till konflikt. Eller också faller alla bitar på plats. Det normala är att man förhandlar bakom lyckta dörrar och inte yppar någonting till omvärlden förrän man är klara. Därför kom arbetsgivarnas offentliga utspel på annandag påsk plötsligt och oväntat.

Hur kan man förklara det?

Svårt att säga. Men möjligtvis ville arbetsgivarna publikt måla in facken i ett hörn. ”Se vi släpper våra hjärtefrågor om flexibilitet och pratar bara lönenivå”. Den största arbetsgivarorganisationen Teknikföretagen släppte sina två frågor som verkligen utmanade det lokala facket ställning. Dels att man lokalt ska kunna göra upp om lägre löner och sämre arbetsvillkor än vad kollektivavtalet säger. Dels en förlängning av arbetstidskorridoren som skulle ha öppnat dörren för lördagsarbete.

Varför överger man sådana hjärtefrågor som handlar om makt och inflytande?

Kanske för att möjliggöra ett snabbt avtal på en nivå som är tillräckligt låg. Det börjar bli bråttom nu. Om industrins avtal ska bli normerande för resten av arbetsmarknadens nära 500 avtal för tre miljoner löntagare så gäller det att bli klar i tid. Det vill säga före fredag. Andra fack står och väntar och dessutom med högre lönekrav än Facken inom industrin. Pappers kräver exempelvis ett 2-årigt avtal på 2,8 procent första året och 3,6 procent andra året. Målarna, som är en del av den fackliga koalition (6F) som krävt högre lönelyft än industrifacken, har varslat om stridsåtgärder till den 8 april.

Vad innebär det för industrins parter?

Att de måste hitta en nivå som resten av arbetsmarknaden accepterar som rimlig. Industrifackens förhandlare lär nog påminna sina motparter att 1,75 procent knappast ses som ett legitimt märke av andra.

Och vad kan arbetsgivarna säga då?

Vill ni i facket ha mer pengar så vill vi ha mer flexibilitet, kan de säga. Och i så fall kan frågan om lokala avsteg från kollektivavtalet eller lördagsarbete göra comeback på förhandlingsbordet.

Harald Gatu