Att vara ung på jobbet

Ålder Politiken, nätet och nya bandnamn. Det är vad som skiljer ung från gammal på Holmen Hallstavik.

– När det snackas politik på rasterna, märks det helt klart att man är yngst, säger Pierre Kronberg, 25 år.

Det finns inte så många som Pierre Kronberg på bruket i Hallstavik. Som är under 30 år.

– Vi är två på min avdelning.

Av fyra på bruket, kunde han ha tillagt. För fler är de inte. Holmen Hallstavik har genomgått ett stålbad de senaste åren. Två pappersmaskiner har släckts ner. Returpappersfabriken stängts. De anställdas skara krympt från en bit över 1 000 anställda till dagens 380. Av dem 290 pappersarbetare. Med en medelålder på 50 år. Ett tag fanns ingen anställd under 30 år. Nu finns det i alla fall fyra.

I åldergruppen 30–40 år finns sjutton anställda. Resten är äldre. Pierre Kronberg tillhör de absolut yngsta. Sprungen ur en riktig Holmen-släkt.

– Farmor och farfar, farsan och en farbror har alla jobbat eller jobbar här, berättar Pierre.

Valet var inte självklart. Innan han klev innanför grindarna på en provanställning i augusti i fjol, hann han med lite annat.

– Jag körde skogsmaskin och jobbade som installationselektriker på annat håll. Men jag hade också sommarjobbat på bruket en del dessförinnan.

Ett val hade varit att göra som så många andra, flytta in till Stockholm. Men Pierre valde bruket på hemorten. I dag bor han i en av de Holmen-ägda villorna utanför fabriksgrindarna. Två rum och kök, tre minuters promenad från bruket. Med katten han fick ärva av syrran. På jobbet är han en av fyra elektriker i underhållet i den lokal som servar den södra sidan av bruket.

– Vi är två yngre och två äldre och de lär oss allt vad de kan, säger Pierre uppskattande.

För i nuläget är det erfarenheten som skiljer. Ung från gammal.

– De är ruskigt duktiga, säger Pierre med tyngd i rösten.

Pierre är medveten om att både han och hans yngre kompis Christoffer, är inne i en inlärningsfas.

Får de känna av sin ungdom? Är det mycket tillrättavisningar och förmaningar?

– Bara runt sånt som rör säkerhet. Om hur man rör sig inne på bruket och vad som är farligt och viktigt att tänka på.

– Mer på det sättet. Själv är man ju ung och bara ivrig på att få komma ut och jobba.

Just i frågor som rör säkerhet, då är det bra att lyssna på de äldre, menar Pierre.

– De ser verkligen efter en. De kanske inte heller vill ha oss på sitt samvete om det händer något.

– I plugget fick man läsa mycket om säkerhet, men man är aldrig nära i praktiken. Som nu.

När hela arbetsgruppen på underhåll sitter och fikar snackas det, inte helt oväntat, en hel del sport.

– Är det inte fotboll, så är det skidor…eller tennis, säger Pierre.

Gänget har ett brett intresse för alla sorts idrotter. Pierre ser själv mycket engelsk fotboll och är djurgårdare i fotboll och hockey.

Men när märks åldersskillnaden på allvar i pausrummet?

– Det är nog om jag och Christoffer pratar om något band som de inte har en aning om.

Pierre funderar.
– Eller om något fenomen på nätet. De surfar inte lika mycket som vi och är inte lika mycket uppkopplade.

Och omvänt?

– Det är när man kommer in på politik. Helt klart. Då märks det att man kan avsevärt mycket mindre än de andra. Om hur det var förr och så…

Men allmänt tycks Pierre snarare tona ner det där med åldersskillnaderna.

– Jag har inga problem med äldre. Tvärtom. Jag är duktig på att komma in i olika grupper. det har alltid klickat med en gång för mig.

Han har heller inga problem med att arbetsplatsen är så enkönad den kan bli.

– Nej, det fungerar bra, och det fungerade också alldeles utmärkt när vi hade en kvinnlig praktikant inne på instrumentsidan.

– Men när jag tänker efter, har jag aldrig haft en kvinnlig arbetskamrat.

Vi traskar bruket fram. Vinden blåser snålt när vi passerar byggnaden där PM 11:an stod på grund av branden som slog ut massafabriken som brann i november.

Hur är det att bo i Hallstavik?

– Helt ok. Fast det händer inte särskilt mycket. Nu när jag kommer hem efter jobbet handlar det mest om att tvätta, diska och laga mat.

– På vintern går jag nästan aldrig ut. Jag följer Arsenal framför teven. Men somrarna! Somrarna här i Roslagen. De är bäst i landet!

Då drar han med polarna på minigolf, turar till Åland, drar in till Norrtälje, Uppsala eller rent av Stockholm. Men visst, ibland kan det bli lite tråkigt på hemorten.

– Det är väl som i alla andra byar, säger Pierre lakoniskt.

Vi kliver in i den röda plåtbyggnaden, granne med PM 12:an, och möts av en välfejad lokal. I taket hänger Olssons jacka. Staffan Olssons. Han som jobbade här i 45 år, mellan 1970 och 2015, och på hockeyvis fick sin jacka upphissad i taket av arbetskamraterna när han slutade.

I ett inre rum sitter resten av arbetsgruppen samlad innan den strax efter vår ankomst sprids ut över bruket.
Pierre pekar på sin del av arbetsbänken som löper utefter ena långväggen. Och som han delar med ett par instrumentare.

– Det är här jag håller till när jag inte är ute på jobb, säger han.
– Om jag sitter kvar här om tjugo år, det är omöjligt att svara på.

Säger Pierre Kronberg med anställningsnummer 2365 på sin gula arbetsjacka. Som kanske kommer att hissas upp i taket en vacker dag. Men bara kanske.