Industriarbetarnas tidning

Lång väg till hållbara kläder

15 december, 2016

Skrivet av

Textilindustrin Bara sex kronor mer för din stickade tröja skulle kunna fördubbla lönerna för fattiga textilarbetare. Klädjättarna väntar på lagar om höjda minimilöner, svenska Nudie Jeans har på egen hand förbättrat villkoren i Indien.

klader-bocker
Lästips:

Modeslavar Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom (Leopard förlag)

Den lilla svarta Gunilla Ander (Ordfront förlag)

Bakom varje skyltfönster, bakom varje rea-skylt i våra gallerior finns en verklighet som tål att berättas. En berättelse om hur miljontals människor på andra sidan jorden utnyttjas för att vi ofta ska kunna förnya våra garderober.

Boken Modeslavar med undertiteln Den globala jakten på billigare kläder har skrivits av journalisterna Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom. De har rest i Bangladesh, Kina, Kambodja, Sri Lanka och Burma och mött människor som arbetar tolvtimmarspass för svältlöner, utan semester, utan reglerad ledighet, utan några rättigheter. Ofta i en livsfarlig miljö.

Världens textilindustri går för högtryck. Det händer att fabrikerna störtar samman, som på Rana Plaza-fabriken i staden Savar, Bangladesh.

”Irin Aktar skriker tills det känns som om lungorna brinner. Hon skriker efter sin man, hon prövar med Allah. Dammet får henne att hosta, det letar sig in överallt  …över ryggen vilar någonting väldigt hårt och tungt, hon kan knappt röra en enda kroppsdel förutom ena foten. Och så munnen, den som skriker tills rösten inte håller längre. Runt omkring henne finns tusentals kvinnor som hon.”

Den 24-åriga Irin Aktar och hennes fyra år äldre man Ohidul Islam berättar i boken hur deras fabrik, ett åtta­våningsbyggnad, rasade samman. En kastastrof som kostade över tusen människor livet. Rana Plaza, som fabriken hette, skrev in sig i arbetsplatsolyckornas svarta bok.

Tecknen hade funnits där. Några av Irins och Ohiduls arbetskamrater hade sett sprickor i en av pelarna som byggnaden vilade på. Dagen innan katastrofen hade alla fått ledigt på grund av att byggnaden skulle kontrolleras.

Nästa dag, när de gick till jobbet trodde de att de åter skulle få bli hemskickade. Men de måste jobba, det fanns leveranser som det var bråttom med.

”Det var oro i luften. En del vägrade att gå in, trots att klockan var åtta och skiftet hade börjat (…) Vår chef kom ut och sa till oss att om vi inte gick in och arbetade skulle vi bli utan lön för hela månaden. Så vi var tvungna att göra det. Men jag var rädd, säger Irin.”.

Irin Aktar och Ohidul Islam arbetade på katastroffabriken Rana Plaza i Bangladesh. En åttavångsbyggnad som störtade samman och dödade över tusen textilarbetare. I boken Modeslavar berättar de sin historia. Foto: Tobias Andersson Åkerblom
Irin Aktar och Ohidul Islam arbetade på katastroffabriken Rana Plaza i Bangladesh. En åttavångsbyggnad som störtade samman och dödade över tusen textilarbetare. I boken Modeslavar berättar de sin historia. Foto: Tobias Andersson Åkerblom

Dagen innan, när fabriken hade varit stängd för kontroll, dömdes lokalerna ut av en ingenjör från en lokal tillsynsmyndighet. Byggnaden var inte säker att visats i och ingenjören rekommenderade att den stängdes. Fem textilföretag fanns inhysta i byggnaden, var och en med en tung dieseldriven generator på taket. När strömmen gick slogs generatorerna på automatiskt.

”Byggnaden skakade till och så hördes ljudet. Inte från generatorerna, utan från själva byggnaden. Det lät som ett stort krigsflygplan gick ner för landning precis bredvid oss”.

Tre tusen människor försökte fly ut ur rasmassorna. En del hoppade från fönstren, andra stoppades av vakterna. Irin och Ohidul hamnade under rasmassorna, men klarade sig.
Där i rasmassorna fanns också orderlappar som visade vilka klädföretag som lät sy upp sina plagg i den åtta våningar höga dödsfällan. Där fanns välkända namn som Benetton och Walmart som bägge förnekade att de lagt beställningar på något av de fem företagen i Rana Plaza. Där fanns också engelska Primark, textilindustrins motsvarighet till flygets lågprisbolag Ryanair.

”Ord som superbilligt och snabbt blir meningslösa när man ska beskriva Primark-fenomenet”, skriver journalisten Gunilla Ander i sin nyutkomna bok Den lilla svarta – modeindustrins mörka baksida. Primark står för ”ett mode att slänga bort, ett engångsmode”. Ägt av en livsmedelsjätte som vill att vi ska se kläder som vilken förbrukningsvara som helst.

Priser pressas nedåt. Jakten på de billiga kläderna fortsätter. Gunilla Ander tar oss med till Tiruppur i södra Indien som hon kallar ett av naven i den globala modeindustrin. Här tävlar klädföretagen om att hitta rätt leverantörer som snabbt och prisvärt ska fylla shoppingkassarna i Malmö, Manchester och Madrid. I Tiruppur fylls vattendragen med dödliga föroreningar. En flod där sjuhundra färgerier och blekerier tömde sitt avlopp ser ut därefter. I stället för vatten ser Gunilla Ander ”en grumlig och mörk vätska vars yta täcks av ett skum”. Ett kemiskt bad. Hon avråds att dricka från kokosnötterna som vuxit vid floden. De kan vara svarta inuti.

Livsfarliga lokaler som när som helst kan störta samman eller fatta eld. Katastrofala miljöföroreningar. Oreglerade arbetstider. Och löner som knappt går att leva på. ”Arbetarna kräver för mycket”, säger generalsekreteraren för Kambodjas textilarbetsgivare, Ken Loo, i boken Modeslavarna.

Han intervjuades för drygt två år sedan, ungefär samtidigt som Kambodjas textilarbetare vände upp och ner på huvudstaden Phnom Penh i en av de mest våldsamma demonstrationer som landet upplevt i modern tid. Polis öppnade eld och tre textilarbetare dödades.

Ken Loo vet att omvärlden bryr sig om förhållandena i den kambodjanska textilindustrin. På den internationella kampanjorganisationen Clean Clothes Campaigns hemsida kan man med ett enkelt knapptryck skicka ett protestmail till Ken Loo. Han svarar med att skicka fem megabyte porr i retur. ”Arbetarna kräver för mycket.”

Ohidul Islam plågas fortfarande av ryggskadorna han ådrog sig vid Rana Plaza-katastrofen. Han hamnade under rasmassorna. Foto: Tobias Andersson Åkerblom
Ohidul Islam plågas fortfarande av ryggskadorna han ådrog sig vid Rana Plaza-katastrofen. Han hamnade under rasmassorna. Foto: Tobias Andersson Åkerblom

De protesterande arbetarna nådde ändå en liten framgång. De fick upp minimilönen, som bestäms av politikerna, från 80 till 100 dollar i månaden. Strax ovanför det som Världsbanken klassar som fattigdomsstrecket.

Kampen om höjda minimilöner förs över hela den globala textilindustrin. Men problemet är att minimilöner sätts av politiker som ofta har egna intressen i företagen. De har därför skäl att hålla lönerna nere. Klädföretagen, som köper kläderna och säljer dem vidare i sina butiker, har länge gömt sig bakom minimlönerna. När protesterna rasat mot de dåliga förhållandena i textilindustrin har klädföretagen svarat på samma sätt. ”Vi köper våra kläder från leverantörer som håller sig till landets regler.” Alltså till den lagstadgade minimilönen. I Bangladesh har minimilönen, enligt författarna till Modeslavar, de senaste 30 åren höjts med 32 kronor när inflationen är bortdragen. Världens lägsta.

”Nazima Kathun står med sin bröllopsbild i handen. I ramen sitter ett litet foto instoppat. Sonen Imon tittar nervöst in i kameran. Han är fyra år och har stora öron och hög panna, han liknar sin pappa.
– När han blev tre och ett halvt fick han inte gå kvar på fabrikens förskola längre. Och han var för liten för att börja skolan, säger Nazima.”

Pojken skickades till sina morföräldrar långt ute på landsbygden. Hemma är det tomt nu när hans små fötter inte längre hörs springa över betonggolvet. Tomt när inte pojken längre puffar till modern på natten i sängen som de delade alla tre, mamma, pappa och Imon.

”Nazima har råd att åka och hälsa på honom högst varannan månad. Som mamma är hon inte ensam om saknaden i den bangladeshiska arbetarslummen. I en undersökning som gjordes av Swedwatch 2012 sa varannan av de kvinnliga textilarbetarna att de tvingades lämna sina barn hos släktingar på landet och många berättade att de inte träffade sina små mer än någon gång per år.”

Att kunna leva på sin lön? Att tjäna så pass att man har råd att ha sitt barn hemma? Kunna köpa det allra nödvändigaste? Minimilönen är inte detsamma som en lön att leva på. Den svaga och splittrade fackföreningsrörelsen i textilländerna för en ojämn kamp för levnadslöner, stöttade av den globala fackföreningsrörelsen och olika konsumentrörelser.

Men något håller på att hända. På senare år har signalerna från klädindustrin förändrats. Till Dagens Arbete sa H&M häromåret att textilarbetarnas egna lönekrav är vår definition av levnadslön. Det är hjärtat i vår plan för att nå rättvisa levnadslöner. Det är viktigt att lönerna fastställs genom förhandlingar mellan de olika parterna på arbetsmarknaden.”

En del klädföretag vill gå före. Göteborgsföretaget Nudie Jeans startade sitt eget levnadslöneprojekt hos sin indiska leverantör, Armstrong Knitting Mills, med 800 arbetare. Nudie Jeans var en av fabrikens småkunder och hade egentligen mycket begränsade möjligheter att ställa krav på hur de anställda skulle avlönas. Men de bad företaget intervjua ett hundratal av de anställda som fick göra en uppskattning av vad de borde tjäna för att kunna försörja sig och sin familj. De kom fram till ett belopp som låg 50 procent över den minimilön som gällde.

På den del av arbetstiden som de anställda sydde åt Nudie Jeans avlönades de som om de skulle ha en månadslön som det gick att leva på. Nudie fick också med sig två andra kundföretag på att betala en ersättning som motsvarar levnadslön. Tillsammans står de tre företagen för en tiondel av arbetstiden för fabrikens 800 arbetare. En tiondel av arbetstiden får de levnadslön – det motsvarar ungefär en extra månadslön per anställd och år, enligt Modeslavar.

”Arbetskostnaderna utgör normalt mellan en och tre procent av priset för ett plagg producerat i ett utvecklingsland. Därför behöver stora ökningar av arbetskostnaderna inte kräva stora ökningar i detaljhandelspriset. Om man gör en förenklad beräkning på en tröja för 300 kronor ligger kostnaden för textilarbetarens insats runt sex kronor. En dubblerad arbetarlön skulle således öka tröjans pris med sex kronor, en tredubbling av lönen ger en prislapp på 312 i stället för 300.”

 

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Mormors liv i bomullsfabriken

Mormors liv i bomullsfabriken

Författaren Susanna Alakoski visste att hennes mormors liv var en stor, oberättad historia. Ändå tog det henne flera decennier att skriva om de tusentals kvinnor som arbetade i bomullsfabriken.

Facket och H&M pressar underleverantörer

Facket och H&M pressar underleverantörer

Över 800 anställda vid H&M:s leverantörer i Bangladesh har avskedats efter omfattande strejker. Nu samarbetar facket med den svenska klädjätten för att hitta en lösning.

H&M förlänger det globala avtalet med facket

H&M förlänger det globala avtalet med facket

För ett år sedan tecknades avtalet som rörde för 1,6 miljoner arbetare hos den svenska klädjätten H&M:s underleverantörer. Avtalet var ettårigt men nu gäller det tills vidare. ”Ett kvitto på att det fungerat”, säger H&M:s hållbarhetschef Anna Gedda.

H&M-avtal ger textilarbetarna fackliga rättigheter

Den svenska modejätten H & M har idag tecknat ett globalt avtal med IF Metall och Industri All som omfattar 1,6 miljoner anställda på företagets 850 huvudleverantörer. Avtalet slår fast rätten att organisera sig fackligt men också att de anställda ska ha en lön som går att försörja en familj på.

Nu hänger det på H&M

Långa arbetsdagar, obefintlig semester, svältlöner, ingen facklig organisation är vardagen för många av världens textilarbetare. H&Ms långtgående globala avtal kan bli början på något nytt. Den enda som har riktig makt att förverkliga det är H&M, skriver DA.s Harald Gatu.

Etiopien lockar världens textil­industri

Nu flyttar textilindustrin till Etiopien. Där är lönerna hälften mot i Bangladesh och företagen lockas med gratis mark, generösa lån och skattefrihet i fem år.

Han leder det globala industriarbetar­facket

Han leder det globala industriarbetar­facket

Norrmannen Atle Høie har valts till generalsekreterare för det globala facket IndustriALL som företräder 50 miljoner industriarbetare.

Visst låg man mer förr

Visst låg man mer förr

DA:s Marcus Derland läste boken ”Alla tiders sex” och fick fördomar bekräftade – men också en och annan överraskning.

Morden börjar på en lapp i bilen

Morden börjar på en lapp i bilen

I sommar släpps deckarförfattaren Elinor Kapps andra bok, men jobbet som processoperatör lämnar hon inte.

Woolpower bygger ny fabrik i Östersund

Woolpower bygger ny fabrik i Östersund

Textilföretaget Woolpower bygger en ny fabrik i Östersund på 10 000 kvadratmeter. Med expansionen kommer också möjligheter att nyanställa.

Industrin och klimatet

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Från alger i barnpooler till rening av tungmetaller

Algodlingen på bakgården vid Bäckhammars pappersbruk blev framgångsrik. Nu har algerna renat metaller på Boliden – och forskarna vill satsa i stor skala.