Industriarbetarnas tidning

Lång väg till hållbara kläder

15 december, 2016

Skrivet av

Textilindustrin Bara sex kronor mer för din stickade tröja skulle kunna fördubbla lönerna för fattiga textilarbetare. Klädjättarna väntar på lagar om höjda minimilöner, svenska Nudie Jeans har på egen hand förbättrat villkoren i Indien.

klader-bocker
Lästips:

Modeslavar Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom (Leopard förlag)

Den lilla svarta Gunilla Ander (Ordfront förlag)

Bakom varje skyltfönster, bakom varje rea-skylt i våra gallerior finns en verklighet som tål att berättas. En berättelse om hur miljontals människor på andra sidan jorden utnyttjas för att vi ofta ska kunna förnya våra garderober.

Boken Modeslavar med undertiteln Den globala jakten på billigare kläder har skrivits av journalisterna Moa Kärnstrand och Tobias Andersson Åkerblom. De har rest i Bangladesh, Kina, Kambodja, Sri Lanka och Burma och mött människor som arbetar tolvtimmarspass för svältlöner, utan semester, utan reglerad ledighet, utan några rättigheter. Ofta i en livsfarlig miljö.

Världens textilindustri går för högtryck. Det händer att fabrikerna störtar samman, som på Rana Plaza-fabriken i staden Savar, Bangladesh.

”Irin Aktar skriker tills det känns som om lungorna brinner. Hon skriker efter sin man, hon prövar med Allah. Dammet får henne att hosta, det letar sig in överallt  …över ryggen vilar någonting väldigt hårt och tungt, hon kan knappt röra en enda kroppsdel förutom ena foten. Och så munnen, den som skriker tills rösten inte håller längre. Runt omkring henne finns tusentals kvinnor som hon.”

Den 24-åriga Irin Aktar och hennes fyra år äldre man Ohidul Islam berättar i boken hur deras fabrik, ett åtta­våningsbyggnad, rasade samman. En kastastrof som kostade över tusen människor livet. Rana Plaza, som fabriken hette, skrev in sig i arbetsplatsolyckornas svarta bok.

Tecknen hade funnits där. Några av Irins och Ohiduls arbetskamrater hade sett sprickor i en av pelarna som byggnaden vilade på. Dagen innan katastrofen hade alla fått ledigt på grund av att byggnaden skulle kontrolleras.

Nästa dag, när de gick till jobbet trodde de att de åter skulle få bli hemskickade. Men de måste jobba, det fanns leveranser som det var bråttom med.

”Det var oro i luften. En del vägrade att gå in, trots att klockan var åtta och skiftet hade börjat (…) Vår chef kom ut och sa till oss att om vi inte gick in och arbetade skulle vi bli utan lön för hela månaden. Så vi var tvungna att göra det. Men jag var rädd, säger Irin.”.

Irin Aktar och Ohidul Islam arbetade på katastroffabriken Rana Plaza i Bangladesh. En åttavångsbyggnad som störtade samman och dödade över tusen textilarbetare. I boken Modeslavar berättar de sin historia. Foto: Tobias Andersson Åkerblom
Irin Aktar och Ohidul Islam arbetade på katastroffabriken Rana Plaza i Bangladesh. En åttavångsbyggnad som störtade samman och dödade över tusen textilarbetare. I boken Modeslavar berättar de sin historia. Foto: Tobias Andersson Åkerblom

Dagen innan, när fabriken hade varit stängd för kontroll, dömdes lokalerna ut av en ingenjör från en lokal tillsynsmyndighet. Byggnaden var inte säker att visats i och ingenjören rekommenderade att den stängdes. Fem textilföretag fanns inhysta i byggnaden, var och en med en tung dieseldriven generator på taket. När strömmen gick slogs generatorerna på automatiskt.

”Byggnaden skakade till och så hördes ljudet. Inte från generatorerna, utan från själva byggnaden. Det lät som ett stort krigsflygplan gick ner för landning precis bredvid oss”.

Tre tusen människor försökte fly ut ur rasmassorna. En del hoppade från fönstren, andra stoppades av vakterna. Irin och Ohidul hamnade under rasmassorna, men klarade sig.
Där i rasmassorna fanns också orderlappar som visade vilka klädföretag som lät sy upp sina plagg i den åtta våningar höga dödsfällan. Där fanns välkända namn som Benetton och Walmart som bägge förnekade att de lagt beställningar på något av de fem företagen i Rana Plaza. Där fanns också engelska Primark, textilindustrins motsvarighet till flygets lågprisbolag Ryanair.

”Ord som superbilligt och snabbt blir meningslösa när man ska beskriva Primark-fenomenet”, skriver journalisten Gunilla Ander i sin nyutkomna bok Den lilla svarta – modeindustrins mörka baksida. Primark står för ”ett mode att slänga bort, ett engångsmode”. Ägt av en livsmedelsjätte som vill att vi ska se kläder som vilken förbrukningsvara som helst.

Priser pressas nedåt. Jakten på de billiga kläderna fortsätter. Gunilla Ander tar oss med till Tiruppur i södra Indien som hon kallar ett av naven i den globala modeindustrin. Här tävlar klädföretagen om att hitta rätt leverantörer som snabbt och prisvärt ska fylla shoppingkassarna i Malmö, Manchester och Madrid. I Tiruppur fylls vattendragen med dödliga föroreningar. En flod där sjuhundra färgerier och blekerier tömde sitt avlopp ser ut därefter. I stället för vatten ser Gunilla Ander ”en grumlig och mörk vätska vars yta täcks av ett skum”. Ett kemiskt bad. Hon avråds att dricka från kokosnötterna som vuxit vid floden. De kan vara svarta inuti.

Livsfarliga lokaler som när som helst kan störta samman eller fatta eld. Katastrofala miljöföroreningar. Oreglerade arbetstider. Och löner som knappt går att leva på. ”Arbetarna kräver för mycket”, säger generalsekreteraren för Kambodjas textilarbetsgivare, Ken Loo, i boken Modeslavarna.

Han intervjuades för drygt två år sedan, ungefär samtidigt som Kambodjas textilarbetare vände upp och ner på huvudstaden Phnom Penh i en av de mest våldsamma demonstrationer som landet upplevt i modern tid. Polis öppnade eld och tre textilarbetare dödades.

Ken Loo vet att omvärlden bryr sig om förhållandena i den kambodjanska textilindustrin. På den internationella kampanjorganisationen Clean Clothes Campaigns hemsida kan man med ett enkelt knapptryck skicka ett protestmail till Ken Loo. Han svarar med att skicka fem megabyte porr i retur. ”Arbetarna kräver för mycket.”

Ohidul Islam plågas fortfarande av ryggskadorna han ådrog sig vid Rana Plaza-katastrofen. Han hamnade under rasmassorna. Foto: Tobias Andersson Åkerblom
Ohidul Islam plågas fortfarande av ryggskadorna han ådrog sig vid Rana Plaza-katastrofen. Han hamnade under rasmassorna. Foto: Tobias Andersson Åkerblom

De protesterande arbetarna nådde ändå en liten framgång. De fick upp minimilönen, som bestäms av politikerna, från 80 till 100 dollar i månaden. Strax ovanför det som Världsbanken klassar som fattigdomsstrecket.

Kampen om höjda minimilöner förs över hela den globala textilindustrin. Men problemet är att minimilöner sätts av politiker som ofta har egna intressen i företagen. De har därför skäl att hålla lönerna nere. Klädföretagen, som köper kläderna och säljer dem vidare i sina butiker, har länge gömt sig bakom minimlönerna. När protesterna rasat mot de dåliga förhållandena i textilindustrin har klädföretagen svarat på samma sätt. ”Vi köper våra kläder från leverantörer som håller sig till landets regler.” Alltså till den lagstadgade minimilönen. I Bangladesh har minimilönen, enligt författarna till Modeslavar, de senaste 30 åren höjts med 32 kronor när inflationen är bortdragen. Världens lägsta.

”Nazima Kathun står med sin bröllopsbild i handen. I ramen sitter ett litet foto instoppat. Sonen Imon tittar nervöst in i kameran. Han är fyra år och har stora öron och hög panna, han liknar sin pappa.
– När han blev tre och ett halvt fick han inte gå kvar på fabrikens förskola längre. Och han var för liten för att börja skolan, säger Nazima.”

Pojken skickades till sina morföräldrar långt ute på landsbygden. Hemma är det tomt nu när hans små fötter inte längre hörs springa över betonggolvet. Tomt när inte pojken längre puffar till modern på natten i sängen som de delade alla tre, mamma, pappa och Imon.

”Nazima har råd att åka och hälsa på honom högst varannan månad. Som mamma är hon inte ensam om saknaden i den bangladeshiska arbetarslummen. I en undersökning som gjordes av Swedwatch 2012 sa varannan av de kvinnliga textilarbetarna att de tvingades lämna sina barn hos släktingar på landet och många berättade att de inte träffade sina små mer än någon gång per år.”

Att kunna leva på sin lön? Att tjäna så pass att man har råd att ha sitt barn hemma? Kunna köpa det allra nödvändigaste? Minimilönen är inte detsamma som en lön att leva på. Den svaga och splittrade fackföreningsrörelsen i textilländerna för en ojämn kamp för levnadslöner, stöttade av den globala fackföreningsrörelsen och olika konsumentrörelser.

Men något håller på att hända. På senare år har signalerna från klädindustrin förändrats. Till Dagens Arbete sa H&M häromåret att textilarbetarnas egna lönekrav är vår definition av levnadslön. Det är hjärtat i vår plan för att nå rättvisa levnadslöner. Det är viktigt att lönerna fastställs genom förhandlingar mellan de olika parterna på arbetsmarknaden.”

En del klädföretag vill gå före. Göteborgsföretaget Nudie Jeans startade sitt eget levnadslöneprojekt hos sin indiska leverantör, Armstrong Knitting Mills, med 800 arbetare. Nudie Jeans var en av fabrikens småkunder och hade egentligen mycket begränsade möjligheter att ställa krav på hur de anställda skulle avlönas. Men de bad företaget intervjua ett hundratal av de anställda som fick göra en uppskattning av vad de borde tjäna för att kunna försörja sig och sin familj. De kom fram till ett belopp som låg 50 procent över den minimilön som gällde.

På den del av arbetstiden som de anställda sydde åt Nudie Jeans avlönades de som om de skulle ha en månadslön som det gick att leva på. Nudie fick också med sig två andra kundföretag på att betala en ersättning som motsvarar levnadslön. Tillsammans står de tre företagen för en tiondel av arbetstiden för fabrikens 800 arbetare. En tiondel av arbetstiden får de levnadslön – det motsvarar ungefär en extra månadslön per anställd och år, enligt Modeslavar.

”Arbetskostnaderna utgör normalt mellan en och tre procent av priset för ett plagg producerat i ett utvecklingsland. Därför behöver stora ökningar av arbetskostnaderna inte kräva stora ökningar i detaljhandelspriset. Om man gör en förenklad beräkning på en tröja för 300 kronor ligger kostnaden för textilarbetarens insats runt sex kronor. En dubblerad arbetarlön skulle således öka tröjans pris med sex kronor, en tredubbling av lönen ger en prislapp på 312 i stället för 300.”

 

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Mormors liv i bomullsfabriken

Mormors liv i bomullsfabriken

Författaren Susanna Alakoski visste att hennes mormors liv var en stor, oberättad historia. Ändå tog det henne flera decennier att skriva om de tusentals kvinnor som arbetade i bomullsfabriken.

Facket och H&M pressar underleverantörer

Facket och H&M pressar underleverantörer

Över 800 anställda vid H&M:s leverantörer i Bangladesh har avskedats efter omfattande strejker. Nu samarbetar facket med den svenska klädjätten för att hitta en lösning.

H&M förlänger det globala avtalet med facket

H&M förlänger det globala avtalet med facket

För ett år sedan tecknades avtalet som rörde för 1,6 miljoner arbetare hos den svenska klädjätten H&M:s underleverantörer. Avtalet var ettårigt men nu gäller det tills vidare. ”Ett kvitto på att det fungerat”, säger H&M:s hållbarhetschef Anna Gedda.

H&M-avtal ger textilarbetarna fackliga rättigheter

Den svenska modejätten H & M har idag tecknat ett globalt avtal med IF Metall och Industri All som omfattar 1,6 miljoner anställda på företagets 850 huvudleverantörer. Avtalet slår fast rätten att organisera sig fackligt men också att de anställda ska ha en lön som går att försörja en familj på.

Nu hänger det på H&M

Långa arbetsdagar, obefintlig semester, svältlöner, ingen facklig organisation är vardagen för många av världens textilarbetare. H&Ms långtgående globala avtal kan bli början på något nytt. Den enda som har riktig makt att förverkliga det är H&M, skriver DA.s Harald Gatu.

Etiopien lockar världens textil­industri

Nu flyttar textilindustrin till Etiopien. Där är lönerna hälften mot i Bangladesh och företagen lockas med gratis mark, generösa lån och skattefrihet i fem år.

Spionförfattaren som själv var agent

Spionförfattaren som själv var agent

John le Carrés romaner är lika vindlande och ­snåriga som den värld av spioner han skildrar. DA:s deckarexpert Lennart Lund följer under­rättelseagenten George Smiley genom decennierna.

Pengarna finns i första klass

Pengarna finns i första klass

Är det verkligen de som kroppsarbetat hela livet som ska rädda våra pensioner, frågar sig författaren Sven-Olof Karlsson.

”Det går att göra något annorlunda”

”Det går att göra något annorlunda”

Att återvända till Ådalen handlar om mycket mer än att komma hem för serietecknaren Mats Jonsson. Nu ska han starta något nytt.

Överrumplande och adrenalinstinn sydstatsdeckare  

Överrumplande och adrenalinstinn sydstatsdeckare  

Bug Montage är beredd att gå långt för att rädda sin familj undan fattigdomen. I S. A. Cosbys Asfaltsland blir konsekvenserna snabbt större än någon kunnat räkna med. 

DA granskar skuggsamhället

Åtal mot bolaget som städade hos statsministern

Åtal mot bolaget som städade hos stats­ministern

Företagaren som anlitat svart arbetskraft för att städa Magdalena Anderssons villa, åtalas för brott mot utlänningslagen. Städerskan Chilo kommenterar: ”Nyheten gör mig glad, äntligen skipas rättvisa.”

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Facket: Bolaget som städade hos stats­ministern är ökänt

Statsministerns städerska fick svarta pengar direkt av ägaren till städbolaget. Hans tidigare firma är dömd för ekonomisk brottslighet och han själv är ökänd hos facket som en oseriös aktör.

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Smutsigt städjobb i maktens centrum

Bland underentreprenörerna i Projekt Rosenbad finns ett stort städbolag som bryter mot lag och avtal. Anställda vittnar om hemska arbetsförhållanden.

Vi städar Sverige – utanför lagen

Vi städar Sverige – utanför lagen

Dagens Arbete fortsätter granskningen av Sveriges laglösa arbetsliv där kriminella bolag mjölkar staten på miljarder.
Det är valår och vi lyfter människorna som städar vårt land, från verkstadsgolv till statsministerns villa.

LO-ordföranden: Facken larmar om fusk – men myndigheterna gör ingenting

LO-ordföranden: Facken larmar om fusk – men myndigheterna gör ingenting

Kan fackförbunden göra mer för att få bukt med skuggsamhället? Nu svarar LO-ordföranden Susanna Gideonsson på kritiken. ”När allt ser bra ut på papperet måste vi ha någon som slår larm”, säger hon.

Arbetslivs­kriminalitet: Kollektivavtal ingen garanti för schysta villkor

Arbetslivs­kriminalitet: Kollektivavtal ingen garanti för schysta villkor

Till Syndikalisterna söker sig människor i hopp om att få ut löner som deras arbetsgivare struntat i att betala. Flera har försökt få hjälp av de LO-förbund som finns på arbetsplatsen, men utan resultat.

Så ska Sverige få kontroll över fusket i arbetslivet

Så ska Sverige få kontroll över fusket i arbetslivet

Genom regionala ”Akrim-center”, liknande dem i Norge, vill regeringen städa upp på svensk arbetsmarknad.

”Hela branscher korrumperas”

”Hela branscher korrumperas”

Grov brottslighet, människohandel och modernt slaveri – kriminaliteten är omfattande på svensk arbetsmarknad. Nu krävs förändringar på en rad områden, säger Ola Pettersson, ordförande i Delegationen mot arbetslivskriminalitet. 

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

Skatte­verket: Vi sitter med munkavle

”När vi följer pengarna så ser vi att ersättning betalas ut, men sen går tillbaka igen. Arbetarna har alltså inte fått behålla pengarna”, säger Skatteverkets samordnare Nina Blomkvist.

De jobbade med syra utan skyddskläder

De jobbade med syra utan skyddskläder

Städarnas berättelser: Monika, Milan och Boris städar livsmedelsindustrin och vittnar om en vardag fylld av rädsla i arbetet hos kriminella bolag.

Så har skugg­samhället vuxit fram

Så har skugg­samhället vuxit fram

En rad politiska beslut har lett fram till ett laglöst arbetsliv där människor utnyttjas. Kontroller har slopats och det har lett till ökat fusk. Terrordådet på Drottninggatan blev en ögonöppnare.