”Låt tjejerna äga i motorrummet”

Krönika Bilen är ofta kvinnors akilleshäl när det kommer till att bryta vanor och träda in på manliga arenor. Så, män, kliv åt sidan. Och kvinnor, ta plats under motorhuven, skriver bilmekanikern Rikke Henriksen.

Allting började bakom pappas Lada Vaz där 80-talets oförbrända blybensin luktade fruktansvärt gott. Bensinen i blodet väckte ett intresse som jäste i kroppen för att 1993 bli en stormande förälskelse i en vit Rover P6 med rött skinn.

Min engelska stålman hade en lång lista av åldrande åkdons-åkommor. Demens fick honom att glömma att han var en V8:a och ibland haltade han runt på fyra trötta cylindrar.

Med tonårsvett och Haynes-manual satte jag igång att fixa något jag inte förstod hälften av. Och misslyckades med anmärkningsvärd fullkomlighet.

Tjugo år senare stod jag vid ett vägval framför ett berg av udda livserfarenhet. En idé började ta form.

Under livets resa hade jag fått en tråkig insikt i de utmaningar som håller jämställdhetslängtande kvinnor i ett järngrepp av vanetänkande. Bilen blottade sig som en särskild sårbar akilleshäl.

Trots mitt stora bilintresse såg jag mig själv bli så osäker att jag högst bytte olja och glödlampor. Tonåringens självförtroende var som blåst bort med tryckluft. Och tittade jag på väninnorna var det även värre. De var livrädda att ta i sönder bilen för då skulle deras sambos bli ursinniga eller mobba dem i all evighet. Och oavsett hur mycket de drömde om en fin gammal veteranbil gjorde ingen av dem slag i huven och köpte en.

”Tänk om den stannar på motorvägen? Då vet jag ju inte vad jag ska göra.”

”Ringa bärgaren precis som du gör när din nya Volvo krånglar.” Tänkte jag gång på gång och höll truten.

Känslan av orättvisa brann i mig. Varför var även de tuffaste, smartaste tjejerna så attans kuvade så snart de kom nära en motor? Hur kunde man fixa det?

Vill man förändra saker får man börja med sig själv. Har jag läst. ”Bilmekaniker!” tänkte jag. År 2013 måtte det vara möjligt för en kvinna att bli bilmekaniker. Eller hur?
Låt mig bara avslöja att folk har kallat mig naiv innan. Utan att ljuga.

Hur som helst gick jag vuxenutbildning som personbilsmekaniker. Inte för att jobba med bilar 7–16 resten av livet men för att skaffa tillräckligt med kunskaper för att i framtiden kunna hålla kurser i bilägande. För kvinnor.

Skolan var fantastisk. Min praktiktid på Toyota var underbar. Och där fick jag bekräftat att jag hade rätt i min teori: Att jag som kvinna hade extra bra möjligheter att hjälpa andra kvinnor och få dem att våga. Verkstaden på Toyota präglades av öppenhet och kunderna kom ofta och hälsade på och ställde frågor om deras bilar. Kvinnorna frågade glada och gärna mig.

Sen kom käftsmällen som gav mig även mer blodat tand. Jag fick uppleva en verkstad där jag skulle testas, utmanas och pressas över gränsen för att bevisa att jag var en riktig man. Men jag är ingen man. Och har ingen önskan om att bli det. Jag hittade ett nytt och bättre jobb.

Efter fem år i yrket är jag redo. Redo att lära mina medsystrar att tjejer kan.

Kvinnor ska inte raka håret av till rötterna och kunna redogöra för hur en CAN-buss fungerar för att få komma nära en bil. De måste våga vara som de är och få visa att deras sätt och deras kompetenser är lika värdefulla som männens även om de använder andra verktyg och medel för att nå samma mål.

Många kvinnor är rädda att göra misstag. Det fixar vi inte med mirakel, utan över tid. Vi får använda det till vår fördel så länge.

Vad gör det att det tar längre tid att kolla över bilen och byta hjul för att det görs med försiktighet? Vem skulle få för sig att klaga på en man som tar tid på sig att byta en blöja för att han vill vara säker på att inte skada sitt barn eller slabba bajs på golvet? Tid man sparar på att undvika misstag är lika värdefull som tiden man sparar på att vara snabb.

Vi skulle kunna skapa så mycket positivt om vi bara hjälpte till att lyfta fram varandra och började samarbeta. Om vi delade ansvaret och kontrollen så att ingen känner sig mindre värd eller mer hjälplös. Oavsett kön.

Det är dags att vi visar varandra respekt trots, och på grund av , våra olika förutsättningar.

Ta plats och ge plats där framme. Ja, precis där. Under motorhuven. Bilen kan ta oss många mil närmare jämställdheten. Och dit vill väl alla?

Lite fakta och en fråga:

• 72 procent av alla personbilar i Sverige ägs av män.
• 1 procent av alla bilmekaniker i Sverige är kvinnor.

Hur skulle bilarna se ut om kvinnor hade hälften av alla jobb i branschen?

Jag tror de skulle vara mindre, miljövänligare, färggrannare, mindre avancerade och mer lättmekade med plats för långbenta män i baksätet.

Vad tror du?