Var lugn, återväxten är säkrad
är de unga engagerar sig i facket kommer hoppet om framtiden tillbaka, skriver Pappers ordförande Pontus Georgsson.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
27 april, 2018
Skrivet av Jan Scherman
Debatt Demokratin hotas och vi sover. Folkrörelserna tappar sitt engagemang och de som plockat upp det kommer med en odemokratisk agenda: med visioner om företagsmässig effektivitet eller som högerpopulism, skriver tv-producenten och programledaren Jan Scherman.
Jan Scherman är diversearbetande inom medier: skribent, tv-producent och tidigare chef för TV4 Aktuell med SVT-dokumentärerna Länge Leve Demokratin.
Det är riksdagens talman Urban Ahlin, som fått mig att dra slutsatsen att vi sover. Vi sågs när riksdagen öppnade i september förra året.
”Vi tar demokratin för given”, sa Ahlin.
Ingenting kan vara farligare menade han. Vi riskerar att vakna upp en dag och plötsligt har det hänt, att det vi tog för givet inte finns kvar.
Urban Ahlin är alltså djupt orolig, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att hans neutrala roll som talman i Sveriges riksdag är att nästan aldrig säga någonting.
Men nu talade han om en långsam nedmontering som vi knappt ser. Vi sover lugnt och vi tror att vi sover tryggt.
Då jag själv under drygt ett år rest runt i vårt land för en serie tv-dokumentärer har min egen oro växt. Nu har tv-programmen Länge Leve Demokratin visats. Och för första gången på länge har jag inte dränkts i hat, utan fått en landsomfattande stormvind av medborgares oro i mailen, på sms och i sociala medier.
Summering och slutsats – engagemanget finns!
Men finns viljan hos politiker, partier och intresseorganisationer att aktivt medverka till att demokratin åter blir stark, trygg och inte minst – allmänt omtyckt?
För varför skulle Sverige vara skyddat? Varför skulle det som händer i andra länder inte hända här?
Nyligen kom boken How democracies dies av två statsvetare från Harvard, Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Deras tes är att demokratier dör steg för steg och oftast under helt lagliga former. Alltså, precis som Urban Ahlin anser.
Den valda majoriteten monterar gradvis ner demokratiska fri- och rättigheter. Författarnas exempellista är obehagligt lång och näraliggande i tid och rum – Ungern, Polen, Tjeckien, Turkiet och hela vägen till Donald Trumps systematiska attacker på rättsväsendet, fria medier och politiska motståndare.
De flesta av de republikaner som opponerade mot Trump är nu hans trogna följeslagare. Domare byts ut, ministrar får sparken, importtullar drivs igenom, nya invandringsregler likaså, och så Trumps spontana förtjusning över att Kinas ledare Xi Jinping nyligen fick ok på att sitta på livstid.
Stegvis anpassar vi oss till diskussioner som nyligen varit otänkbara – en anpassningens egenhändiga form av terrorism. Förödelsen märks först långt senare och när det är för sent.
Här hemma i Sverige är den negativa utvecklingen svårare att avkoda. Den är lika svårt som att se sin egen privata självbild. Vi ser ju alltid grandet i grannens öga, men inte bjälken i vårt eget.
Men en del av vår demokratis dilemman framgår dock tydligt av den omfattande Novus-undersökning bland riksdagsledamöter som gjordes till tv-serien ”Länge leve demokratin”.
Riksdagspartierna har också utvecklat långtgående så kallade lojalitetskontrakt, som riksdagsledamöterna måste underteckna och i dessa lova att följa partilinjen. Moderaten Finn Bengtsson, som röstade emot decemberöverenskommelsen, blev bestraffad genom att inte få några nya politiska uppdrag.
Om demokratin inte ska tvina bort så krävs en engagerad debatt om hur den ska utvecklas.
Utfryst på olika sätt slog han till slut larm hos talmannen, Urban Ahlin, som samlade partiernas gruppledare för att få slut på trakasserierna. Detta var för ungefär ett år sedan. Strax efter detta kom fler liknande händelser till talmannens kännedom. Bland annat ett brev från en riksdagsledamot som inte vågade uppge sitt namn:
”… skriver till dig anonymt därför att jag inte vill råka ut för repressalier… Hur kan det komma sig att det stöd som vi ledamöter så fint skall ha tillgång till för att möjliggöra att vi kan fullfölja våra uppdrag i praktiken inte kommer oss till del? Undrar en trött, överansträngd, uppgiven och desillusionerad ledamot som knappt klarar av att fungera som ledamot eller människa.”
Detta är verklighetens bild från en arbetsplats, men inte vilken firma som helst – vi talar om Sveriges riksdag, där vår demokrati utövas i praktiken. Riksdagen arbetar på folkets uppdrag givet till ledamöterna i allmänna val.
40 procent av riksdagsledamöterna anser, enligt den Novusundersökning jag tidigare nämnde, att vår demokrati är hotad. En stor del av de folkvalda bär på ett grundläggande tvivel om att demokratin kommer att stå pall.
Siffran är svår att ta in och förstå. Vad blir det för konsekvenser om fyra av tio känner att deras förtroendeuppdrag i grunden är hotat?
Det är ett välkänt faktum att riksdagspartierna sedan lång tid tillbaka tappar medlemmar. Enligt dagsnoteringen finns det ungefär 250 000 registrerade partimedlemmar. Påskens Helgmålsringning i tv hade ungefär lika många tittare, 236 000 med tyngdpunkt på dem som är äldre än 60 år. Åldersdemografin påminner om den bland partimedlemmarna. Partiernas legitimitet befinner sig på ett snabbt sluttande plan.
Samtidigt, och det är sorgligt att notera, är det högerpopulismen och dess extremistiska former som nu agerar med de kampmetoder som en gång i tiden gjorde andra politiska rörelser kraftfulla och framgångsrika. Partierna på högerkanten fyller på i medlemsleden alltmedan andra tappar.
I den privata företagsvärlden talar nu för första gången en rad framträdande företagsledare om att vi behöver diskutera hur demokratin ska utvecklas. Direktörerna vill självfallet ha färre riksdagsledamöter, bättre utbildade och uppbackade med ordentligt stöd och bra betalt. Önskemålen kommer från makthavare som Maria Rankka på Stockholms handelskammare, vd Thomas von Koch från riskkapitalbolaget EQT, lobbyisten Peje Emilsson och hela vägen till före detta ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling. Även näringslivet uppträder som en klassisk enhetsfront och agiterar med eftertryck.
Samtidigt är det oväntat sparsamt med motkrafter. Just det är kanske ett större problem än vad näringslivet i sig tycker och tänker.
Tidigare kulturministern och socialdemokraten Bengt Göransson lade fram en demokratiutredning år 2000. Och tidigare riksdagsledamoten och liberalen Olle Wästberg kom med en lika tjock lunta så sent som 2016.
Problemen är väl definierade, mängder av förslag – men senast blev i princip enda åtgärden underlättad föräldraledighet för förtroendevalda. Inte ens av samma dignitet som det välkända uttrycket om spottet i havet.
Om demokratin inte ska tvina bort så krävs en engagerad debatt om hur den ska utvecklas. Jag summerar igen – det finns saker att göra:
Men detta förutsätter förstås också att vi vaknar! Att vi återuppväcker kampen, att vi agiterar, knackar dörr, delar ut flygblad. Och möter människor i verkligheten – vid sidan av allt twittrande, bloggande, Googlande och Facebookande.
Att det där som talman Urban Ahlin faktiskt säger får oss alla att gnugga våra sömniga ögon – gör vi ingenting utan fortsätter att slå oss till ro så riskerar vi att vakna till ett nytt politiskt system.
Den allmänna och lika rösträtten beslutades 1918. Det är den svenska demokratins födelseår. Exakt 100 senare är hoten mot vår demokrati en realitet.
Dagens Arbete fortsätter granskningen av Sveriges laglösa arbetsliv där kriminella bolag mjölkar staten på miljarder. Det är valår och vi lyfter människorna som städar vårt land, från verkstadsgolv till statsministerns villa.
Vad annat är att vänta när den demokratiskt valda makten och inflytande alltmer flyttas till styrelserum och bolagsstämmor. Valfrihet heter det så vackert, för vem?
För övrigt var Länge leve demokratin ett bra reportage.
Hoppas på en uppföljning om hur denna odemokratiska utveckling påverkar den enskilde medborgaren i vardagen.
Synd att man inte vill försöka med Österrikes datorröstning för folket även i Sverige. Det är väl direktdemokrati om något.
Det skulle vara bra för demokratin.
Välkommen till verkligheten ! ” Visselblåsare ” är i de flesta makthavares, näringsliv som politik, någon som ska kväsas. Den nuvarande, växande demokraturenfår inte störas, och när oligarker och politiker går hand i hand för ” folkets bästa, ska alla varningslampor blinka……vilket de gjort länge nu…..dock ohörsammat ! Så välkommen ” Du Sköna Nya Värld ! ”
Det är allvarligt att demokratin kan i princip upphävas på mindre än två år. Ett riksdagsbeslut av en icke demokratisk majoritet, extraval och nytt beslut.
I tyska författningen går demokratin inte att avskaffas.
När partier ger viktiga och avgörande löften som man sviker direkt man kommer till makten då är demokratin allvarligt hotad. S och MP lovade 3 akutsjukhus men har nu nedmonterat och centrasliserat nästan allt akut från Sollefteå till Sundsvall.
En stark folkrörelse har växt fram, en ockupation av sjukhuset fortlöper sedan 30jan 2017. S och MP vägrar lyssna på alternativa lösningar vare sig från fd väljare eller kommuner.
Ett enormt politiskt svek, ett allvarligt hot mot demokratin. Vill också säga att alliansens ”löften och sen motstånd” inte varit imponerande.
I Västernorrland är nu frågan:
-Vem i hela världen kan man lita på?
Vem av partierna kan man lita på?
Solidaritet trodde jag var Socialdemokraternas ledord, deras osolidariska handlande är chockerande.
Syftet med demokratins pelare så som de konstruerades efter andra världskrigets slut var att omöjliggöra chanserna för en omnipotent man att igen genom agitation och att medvetet ställa olika krafter mot varandra driva igenom sin egen vilja, Idag lever vi i en värld där dessa pelare fallit i glömska, sorgligt nog inte minst bland många av de män som själva skördade det allra bästa av att de så länge respekterades och upprätthölls men som idag i rollen som självutnämda experter på största allvar anser sig ha rätt att obevakat säga till ministrar och riksdagsledamöter vad de skall göra eller vad de skall begära i form av stöd av departementens tjänstemän och mediaprofiler som förlorat sig så totalt i tittarsiffror och annonsintäkter att de inte längre kommer ihåg medias uppdrag i en fungerande demokrati,. Vi behöver omgående en utökad offentlighetsprincip och frågan är om vi inte skulle må bra av att den också omfattade i princip all kommunal och statligt finansierad verksamhet. Men i grunden har vi ett successionsproblem. Ett ansvar som går bortom höger och vänster och alla polemik – den mellan en äldre och en kommande generation. I den succesionen har alla ett ansvar att se över sitt eget agerande, att analysera frågan och ansvaret om hur vi hamnade här och göra om – göra rätt. Och – inte minst skärpa till sig. Ett system där personer som t.ex. Finn B. och Peije E. i bästa välvilja men med kraftigt begränsad kompetens inom de områden de vill få fatta beslut om mer eller minder utan inflytande från andra och med bristande respekt och kunskap om demokratins bärande pelare skall vi under inga omständigheter acceptera.
Är det demokrati att få rösta var 4 år och politiker kan sedan strunta i sina vallöften?
Finns länder som har betydligt bättre demokrati där man har betydligt fler folkomröstningar och där det är tvingande för politiker att följa dessa.