Debatt Demokratin hotas och vi sover. Folkrörelserna tappar sitt engagemang och de som plockat upp det kommer med en odemokratisk agenda: med visioner om företagsmässig effektivitet eller som högerpopulism, skriver tv-producenten och programledaren Jan Scherman.

Det är riksdagens talman Urban Ahlin, som fått mig att dra slutsatsen att vi sover. Vi sågs när riksdagen öppnade i september förra året.
”Vi tar demokratin för given”, sa Ahlin.

Ingenting kan vara farligare menade han. Vi riskerar att vakna upp en dag och plötsligt har det hänt, att det vi tog för givet inte finns kvar.

Urban Ahlin är alltså djupt orolig, vilket är anmärkningsvärt med tanke på att hans neutrala roll som talman i Sveriges riksdag är att nästan aldrig säga någonting.

Men nu talade han om en långsam nedmontering som vi knappt ser. Vi sover lugnt och vi tror att vi sover tryggt.

Då jag själv under drygt ett år rest runt i vårt land för en serie tv-dokumentärer har min egen oro växt. Nu har tv-programmen Länge Leve Demokratin visats. Och för första gången på länge har jag inte dränkts i hat, utan fått en landsomfattande stormvind av medborgares oro i mailen, på sms och i sociala medier.

Summering och slutsats – engagemanget finns!

Men finns viljan hos politiker, partier och intresseorganisationer att aktivt medverka till att demokratin åter blir stark, trygg och inte minst – allmänt omtyckt?

För varför skulle Sverige vara skyddat? Varför skulle det som händer i andra länder inte hända här?

Nyligen kom boken How democracies dies av två statsvetare från Harvard, Steven Levitsky och Daniel Ziblatt. Deras tes är att demokratier dör steg för steg och oftast under helt lagliga former. Alltså, precis som Urban Ahlin anser.

Den valda majoriteten monterar gradvis ner demokratiska fri- och rättigheter. Författarnas exempellista är obehagligt lång och näraliggande i tid och rum – Ungern, Polen, Tjeckien, Turkiet och hela vägen till Donald Trumps systematiska attacker på rättsväsendet, fria medier och politiska motståndare.

De flesta av de republikaner som opponerade mot Trump är nu hans trogna följeslagare. Domare byts ut, ministrar får sparken, importtullar drivs igenom, nya invandringsregler likaså, och så Trumps spontana förtjusning över att Kinas ledare Xi Jinping nyligen fick ok på att sitta på livstid.

Stegvis anpassar vi oss till diskussioner som nyligen varit otänkbara – en anpassningens egenhändiga form av terrorism. Förödelsen märks först långt senare och när det är för sent.

Här hemma i Sverige är den negativa utvecklingen svårare att avkoda. Den är lika svårt som att se sin egen privata självbild. Vi ser ju alltid grandet i grannens öga, men inte bjälken i vårt eget.

Men en del av vår demokratis dilemman framgår dock tydligt av den omfattande Novus-undersökning bland riksdagsledamöter som gjordes till tv-serien ”Länge leve demokratin”.

• Nästan hälften av våra folkvalda har för lite tid att träffa sin väljare.
• Var fjärde ledamot ägnar halva tiden åt administration.
• Likaså var fjärde riksdagspolitiker anser att deras partier hindrar dem från att driva enskilda politiska frågor.
• Mer än hälften, 62 procent, utsätts för hot, hat eller kränkande behandling. Kvinnliga ledamöter upplever nästan genomgående större problem än manliga – mer hot, fler kränkningar och sämre stöd.
• Folkvalda politiker uppger att de censurerar sig själva för att inte provocera fram mer hot.

Riksdagspartierna har också utvecklat långtgående så kallade lojalitetskontrakt, som riksdagsledamöterna måste underteckna och i dessa lova att följa partilinjen. Moderaten Finn Bengtsson, som röstade emot decemberöverenskommelsen, blev bestraffad genom att inte få några nya politiska uppdrag.

Om demokratin inte ska tvina bort så krävs en engagerad debatt om hur den ska utvecklas.

Utfryst på olika sätt slog han till slut larm hos talmannen, Urban Ahlin, som samlade partiernas gruppledare för att få slut på trakasserierna. Detta var för ungefär ett år sedan. Strax efter detta kom fler liknande händelser till talmannens kännedom. Bland annat ett brev från en riksdagsledamot som inte vågade uppge sitt namn:

”… skriver till dig anonymt därför att jag inte vill råka ut för repressalier… Hur kan det komma sig att det stöd som vi ledamöter så fint skall ha tillgång till för att möjliggöra att vi kan fullfölja våra uppdrag i praktiken inte kommer oss till del? Undrar en trött, överansträngd, uppgiven och desillusionerad ledamot som knappt klarar av att fungera som ledamot eller människa.”

Detta är verklighetens bild från en arbetsplats, men inte vilken firma som helst – vi talar om Sveriges riksdag, där vår demokrati utövas i praktiken. Riksdagen arbetar på folkets uppdrag givet till ledamöterna i allmänna val.

40 procent av riksdagsledamöterna anser, enligt den Novusundersökning jag tidigare nämnde, att vår demokrati är hotad. En stor del av de folkvalda bär på ett grundläggande tvivel om att demokratin kommer att stå pall.

Siffran är svår att ta in och förstå. Vad blir det för konsekvenser om fyra av tio känner att deras förtroendeuppdrag i grunden är hotat?

Det är ett välkänt faktum att riksdagspartierna sedan lång tid tillbaka tappar medlemmar. Enligt dagsnoteringen finns det ungefär 250 000 registrerade partimedlemmar. Påskens Helgmålsringning i tv hade ungefär lika många tittare, 236 000 med tyngdpunkt på dem som är äldre än 60 år. Åldersdemografin påminner om den bland partimedlemmarna. Partiernas legitimitet befinner sig på ett snabbt sluttande plan.

Samtidigt, och det är sorgligt att notera, är det högerpopulismen och dess extremistiska former som nu agerar med de kampmetoder som en gång i tiden gjorde andra politiska rörelser kraftfulla och framgångsrika. Partierna på högerkanten fyller på i medlemsleden alltmedan andra tappar.

I den privata företagsvärlden talar nu för första gången en rad framträdande företagsledare om att vi behöver diskutera hur demokratin ska utvecklas. Direktörerna vill självfallet ha färre riksdagsledamöter, bättre utbildade och uppbackade med ordentligt stöd och bra betalt. Önskemålen kommer från makthavare som Maria Rankka på Stockholms handelskammare, vd Thomas von Koch från riskkapitalbolaget EQT, lobbyisten Peje Emilsson och hela vägen till före detta ordföranden i Svenskt Näringsliv Leif Östling. Även näringslivet uppträder som en klassisk enhetsfront och agiterar med eftertryck.

Samtidigt är det oväntat sparsamt med motkrafter. Just det är kanske ett större problem än vad näringslivet i sig tycker och tänker.

Tidigare kulturministern och socialdemokraten Bengt Göransson lade fram en demokratiutredning år 2000. Och tidigare riksdagsledamoten och liberalen Olle Wästberg kom med en lika tjock lunta så sent som 2016.

Problemen är väl definierade, mängder av förslag – men senast blev i princip enda åtgärden underlättad föräldraledighet för förtroendevalda. Inte ens av samma dignitet som det välkända uttrycket om spottet i havet.

Om demokratin inte ska tvina bort så krävs en engagerad debatt om hur den ska utvecklas. Jag summerar igen – det finns saker att göra:

• Akut borde regering och opposition enas om att se till att riksdagsledamöterna får möjligheter att sköta sitt förtroendeuppdrag genom att få de resurser som behövs.
• Lika akut borde det utredas hur partiernas statliga bidrag skulle kunna utformas så att det blev viktigare att rekrytera nya medlemmar.
• Partierna, som viktiga bärare av vår demokrati, borde lyda under offentlighetsprincipen så att deras arbete och kampanjmetoder blev möjliga att granska och inte som nu gömmas under förevändning att de är ideella föreningar.
• Vår grundlagsfästa demokrati behöver ett starkare konstitutionellt skydd och tjänstemännens makt i politiken begränsas. Det behövs en ny grundlagsberedning så att demokratin kan utvecklas, istället för att i denna smygande och fördolda process riskera att avvecklas. Den förra stora genomlysningen ägde rum 1974.

Men detta förutsätter förstås också att vi vaknar! Att vi återuppväcker kampen, att vi agiterar, knackar dörr, delar ut flygblad. Och möter människor i verkligheten – vid sidan av allt twittrande, bloggande, Googlande och Facebookande.

Att det där som talman Urban Ahlin faktiskt säger får oss alla att gnugga våra sömniga ögon – gör vi ingenting utan fortsätter att slå oss till ro så riskerar vi att vakna till ett nytt politiskt system.

Den allmänna och lika rösträtten beslutades 1918. Det är den svenska demokratins födelseår. Exakt 100 senare är hoten mot vår demokrati en realitet.