Strejkledaren som blev president

ANCCyril Ramaphosas väg från kåkstaden till presidentpalatset gick via svenska gruvor och facklig solidaritet. Sydafrikas sak var vår – men också svår.

En man i lumberjacka och jeans steg av flyget i Kiruna, en höstdag 1987. Det norrbottniska landskapet brann av alla färger och mannen som stigit av planet tjusades av det han såg, drog i sig den klara luften. Det var bland annat det här som han gillade med Sverige. Syret, det tysta lugnet, vidderna, friheten han kunde ana.

Han befann sig en så där 16 000 kilometer hemifrån. Hemma, det var den överbefolkade kåkstaden Soweto i Johannesburg i Sydafrika. Mannens namn var Cyril Ramaphosa, då 35 år och på väg för att träffa fackföreningen i LKAB:s Kirunagruva, Gruvtolvan. Han behövde deras stöd.

Cyril Ramaphosa hade just lett det nystartade sydafrikanska gruvarbetarförbundet NUM genom den mest omfattande strejken i landets moderna historia. En kvarts miljon arbetare hade lagt ner arbetet i landets guld- och kolgruvor. De höll ut i tre veckor.
Uthålligheten och sammanhållningen överraskade både gruvbolag och regering i ett land där strejker på sin höjd hade varat någon enstaka dag.

Till Kiruna anlände en stärkt och förhoppningsfull gruvarbetarledare.

Här skulle han informera LKAB-kamraterna om de sydafrikanska gruvarbetarnas kamp för drägliga arbetsvillkor, fackliga rättigheter och i förlängningen också ett slut på den rasåtskillnad som utestängde den svarta majoritetsbefolkningen från de mest grundläggande rättigheterna.

I dag är Cyril Ramaphosa Sydafrikas president.

Han har tagit över – först som ordförande för regeringspartiet ANC och sedan själva presidentämbetet – efter den korruptionsanklagade Jacob Zuma. Ramaphosa har utlovat kamp mot korruptionen och en nystart för landet. Men Cyril Ramaphosa är inget okontroversiellt namn.

”Han sa till mig att ’om man ska koka vatten ska man inte slå av värmen för tidigt’. Sanktionerna skulle vara kvar.”

För tjugo år sedan lämnade han politiken och påbörjade en karriär i näringslivet som gav honom en ansenlig förmögenhet – enligt BBC långt över tre miljarder svenska kronor. Rikedomen har gjort honom till måltavla för de radikala strömningar som ser honom som ”det vita kapitalets lakej”. En kritik som tilltog när han satt i styrelsen för det gruvbolag som skickade kravallpolis att döda 34 strejkande gruvarbetare i Marikana för sex år sedan. Ramaphosa har bett om ursäkt för det inträffade och en undersökningskommission har friat honom från ansvar.

1987 när vi tog vi flyget tillsammans upp till Kiruna gav han ett ödmjukt och vänligt intryck. Drack en cola medan han eftertänksamt varvade politiska analyser av läget i Sydafrika med småprat om familjen, om frun och barnen hemma i Soweto.

Han berättade om sitt liv, hur han som son till en polis fått chansen att plugga. Om 1970-talets studentprotester och hur han drogs in i uppbygget av det nya gruvarbetarförbundet som han blev generalsekreterare för. När planet gick ner för landning tystnade han och tittade ut över vidderna som sprakade i höstfärger.

En av de svenskar som bäst känner Cyril Ramaphosa är Anders Stendalen i Grängesberg, Gruvs sista förbundsordförande. Stendalen var också ordförande i den världsomspännande Gruvarbetarinternationalen just när det sydafrikanska förbundet började ta form. De kom tidigt i kontakt med varandra.

Anders Stendalen minns sitt första möte med Cyril Ramaphosa en smällkall och snörik vinterdag 1979. I Arlandas ankomsthall stod Ramaphosa sommarklädd i t-tröja och sandaler. Utomhustemperaturen mätte 22 minusgrader. Direkt bar det av till Pub i centrala Stockholm för inköp av varma kläder. Precis som den ryska bolsjevikledaren Lenin ett halvsekel innan hade bytt garderob på varuhuset innan han begav sig hem för att leda revolutionen.

Cyril Ramaphosa kom också att leda en revolution, men utan vare sig blodsutgjutelse eller inbördeskrig. Utgången var långt ifrån given när han utsågs av den då fängslade och livstidsdömde Nelson Mandela att leda förhandlingarna med den vita minoriteten om att avveckla rasåtskillnaden och införa demokrati.

Ramaphosa ledde en framförhandlad revolution. 1994 genomfördes de första fria valen och Nelson Mandela kunde efter 27 år i fängelse väljas till landets första svarta president.

Anders Stendalen och Cyril Ramaphosa har träffats många gånger. Tillsammans har de rest runt i Sverige och besökt olika gruvor och fackklubbar. Med åren har det både blivit kräftskivor hemma hos Stendalen i Grängesberg och uppskattade utflykter på Bergslagssjöar där de delade den rofyllda tystnaden med varandra. Ramaphosa visade sig vara en hängiven fiskare. Anders Stendalen har också varit en välkommen gäst hemma hos Ramaphosa i Soweto.

De håller fortfarande kontakt.

– Så fort han befinner sig i Sverige så ringer han och hör om vi kan träffas. Senast han hörde av sig var i fjol. Då ringde han från Stockholm och undrade om jag inte kunde komma ner. Men det passade inte den gången.

Den tidiga kontakten dem emellan ledde till att Anders Stendalen också fick träffa Nelson Mandela vid ett flertal tillfällen. När Mandela hade frigivits ur sin långa isolering på fängelseön Robben Island var Sverige det land han först besökte 1992. Mandela kom då i sällskap med sin chefsförhandlare, Cyril Ramaphosa.

Anders Stendalen var den enda svenska fackförbundsledare som bjöds in till enskilt samtal med Mandela vid detta besök. Han kallades till Haga slott där sydafrikanerna bodde. När Ramaphosa för en stund lämnade rummet lutade sig Mandela mot Stendalen och pekade efter Ramaphosa.

– Han är helt enastånde, outstanding.

Berättelsen om Anders Stendalen och Cyril Ramaphosa är berättelsen om ett svenskt fackförbunds stöd till sina kamrater i ett land där svarta saknade de mest grundläggande rättigheter. Systemet byggde på rasåtskillnad, apartheid. De svarta fick inte rösta, de förvägrades nationella pass. De fick inte bo var de ville utan hänvisades till särskilda ”hemländer”. I gruvorna tvingades de ta de farligaste jobben. De fick inte sköta gruvhissarna och en vit gruvarbetare, med betydligt mindre ansträngande och mindre riskfyllda arbetsuppgifter, tjänade i regel sex gånger mer än en svart.

Sydafrikas sak var vår. Men Sydafrikas sak var också svår – för delar av fackföreningsrörelsen. Rasåtskillnaden väckte avsky världen över och många krävde total bojkott av regimen. Anders Stendalens Gruv slöt upp på den hårdare bojkottlinjen.

– Sydafrikanerna själva ville att vi skulle bojkotta. Då tycker jag att man ska respektera deras vilja.

När han träffade Nelson Mandela i Stockholm 1992 – två år före det första demokratiska valet – var fortfarande de svenska sanktionerna i kraft. Stendalen minns att Mandela gillade det.

– Han sa till mig att ”om man ska koka vatten ska man inte slå av värmen för tidigt”. Sanktionerna skulle vara kvar till apartheidsystemet var borta.

För Gruvs systerförbund Metall var det mer komplicerat. Metall kom ofta på kant med solidaritetsrörelsen mot apartheid som krävde att Sverige helt skulle klippa banden till Sydafrika. Metall sa ja till sanktioner mot Sydafrika men ville inte att de svenska företagen skulle stänga sina fabriker och dra sig ur landet. Då hade anläggningarna tagits över av amerikaner eller britter eller kanske sydafrikaner och då var inget vunnet.

Metalls uppfattning var att de svenska företagen skulle få övervintra – men att villkoren för de svarta arbetarna skulle förbättras så att förhållandena kunde tjäna som föredömen.

På de svenska företagen tog det nya metallfacket Numsa sina första steg och när apartheidregimen föll steg det svarta metallfacket ut som ett av de bäst organiserade förbunden. Stödet från svensk fackföreningsrörelse uppskattades. Den som drev Sydafrikafrågan för förbundet, Bengt Jakobsson, kom att belönas med det prestigefyllda Elijah Barayi-priset, den sydafrikanska landsorganisationen Cosatus hedersutmärkelse uppkallad efter dess första ordförande.

”Jag hoppas det går bra för honom.Sydafrika är ett fantastiskt land och förtjänar ett värdigt ledarskap.”

Från Grängesberg följer Anders Stendalen hur det går för Cyril Ramaphosa. Utmaningarna är gigantiska. Var tredje sydafrikan går utan arbete. Över fem miljoner är hiv-positiva. Kriminaliteten plågar befolkningen där mord är sex gånger vanligare än i USA. Lägg därtill en korruption som ätit sig långt in i regeringspartiet ANC.

Många trodde att Cyril Ramaphosa skulle ta över redan efter Nelson Mandela. Privat ska också Mandela ha sagt att han föredrog Cyril Ramaphosa som sin efterträdare. Men inom ANC betraktades Ramaphosa med misstänksamhet bland det ledarskap som tillbringat årtionden i landsflykt.

Med sin fackliga bakgrund ansågs Ramaphosa vara lite av en outsider. Mandela kördes över och behöll sina tvivel om efterträdaren Thabo Mbeki för sig själv, enligt Financial Times-journalisten Alec Russell i boken After Mandela.

Men nu har Cyril Ramaphosa till slut tagit över.

– Jag hoppas det går bra för honom, säger Anders Stendalen. Sydafrika är ett fantastiskt land och förtjänar ett värdigt ledarskap.

Åker du ner till Stockholm nästa gång han ringer?

– Det får vi se då. Kanske det.

Om nu inte presidenten får för sig att göra ett återbesök i Grängesberg, vill säga.