Industriarbetarnas tidning

Strejkledaren som blev president

23 april, 2018

Skrivet av

ANCCyril Ramaphosas väg från kåkstaden till presidentpalatset gick via svenska gruvor och facklig solidaritet. Sydafrikas sak var vår – men också svår.

Cyril Ramaphosa

Född i Soweto, Johannesburg 1952.

Fängslad i elva månader 1974 och sex månader 1976 för aktiviteter mot apartheidregimen.

Var med och grundade gruvarbetarförbundet NUM, National Union of Mineworkers 1982.

Ledde den stora strejken 1987 då 250 000 gruvarbetare strejkade i tre veckor.

Ordförande i National Reception Committe som förhandlade fram Nelson Mandelas frigivning 1990.

Utsågs till generalsekreterare för ANC 1991.

Parlamentsledamot 1994 och som ordförande i den konstituerande församlingen utarbetar han den nya författningen.

Hoppade av politiken 1997 och blev affärsman.

Satt i styrelsen för gruvbolaget Lonmin när 34 av företagets anställda sköts ihjäl av kravallpolis i Marikanagruvan 2012.

Återkom till politiken 2012 och blev vice ordförande i ANC.

Valdes till ordförande i ANC 2017 och utsågs i februari 2018 till Sydafrikas president.

Sydafrika

1910 bildas befrielserörelsen ANC, African National Congress, för att ta till vara de svartas intressen i landet som koloniserats av holländare och britter.

1948 införs lagar som åtskiljer svarta och vita. Systemet kallas apartheid, åtskillnad.

1962 fängslas Nelson Mandela och andra ANC-ledare anklagade för terrorism.

1976 utbryter uppror i Soweto och andra kåkstäder.

1985 organiserar sig en halv miljon svarta arbetare i den nystartade landsorganisationen Cosatu.

1987 utbryter den mest omfattande strejken under apartheid, den tre veckor långa gruvstrejken.

1989 övertas styret i det vita nationalistpartiet av FW de Klerk som vill förhandla med ANC.

1991 friges Nelson Mandela som sedan väljs till president 1994.

1999 efterträds Mandela av Thabo Mbeki.

2008 avsätts Mbeki och efterträds av Jacob Zuma.

2018 avsätts Zuma och efterträds av Cyril Ramaphosa.

En man i lumberjacka och jeans steg av flyget i Kiruna, en höstdag 1987. Det norrbottniska landskapet brann av alla färger och mannen som stigit av planet tjusades av det han såg, drog i sig den klara luften. Det var bland annat det här som han gillade med Sverige. Syret, det tysta lugnet, vidderna, friheten han kunde ana.

Han befann sig en så där 16 000 kilometer hemifrån. Hemma, det var den överbefolkade kåkstaden Soweto i Johannesburg i Sydafrika. Mannens namn var Cyril Ramaphosa, då 35 år och på väg för att träffa fackföreningen i LKAB:s Kirunagruva, Gruvtolvan. Han behövde deras stöd.

Cyril Ramaphosa hade just lett det nystartade sydafrikanska gruvarbetarförbundet NUM genom den mest omfattande strejken i landets moderna historia. En kvarts miljon arbetare hade lagt ner arbetet i landets guld- och kolgruvor. De höll ut i tre veckor.
Uthålligheten och sammanhållningen överraskade både gruvbolag och regering i ett land där strejker på sin höjd hade varat någon enstaka dag.

Till Kiruna anlände en stärkt och förhoppningsfull gruvarbetarledare.

Här skulle han informera LKAB-kamraterna om de sydafrikanska gruvarbetarnas kamp för drägliga arbetsvillkor, fackliga rättigheter och i förlängningen också ett slut på den rasåtskillnad som utestängde den svarta majoritetsbefolkningen från de mest grundläggande rättigheterna.

I dag är Cyril Ramaphosa Sydafrikas president.

Han har tagit över – först som ordförande för regeringspartiet ANC och sedan själva presidentämbetet – efter den korruptionsanklagade Jacob Zuma. Ramaphosa har utlovat kamp mot korruptionen och en nystart för landet. Men Cyril Ramaphosa är inget okontroversiellt namn.

”Han sa till mig att ’om man ska koka vatten ska man inte slå av värmen för tidigt’. Sanktionerna skulle vara kvar.”

För tjugo år sedan lämnade han politiken och påbörjade en karriär i näringslivet som gav honom en ansenlig förmögenhet – enligt BBC långt över tre miljarder svenska kronor. Rikedomen har gjort honom till måltavla för de radikala strömningar som ser honom som ”det vita kapitalets lakej”. En kritik som tilltog när han satt i styrelsen för det gruvbolag som skickade kravallpolis att döda 34 strejkande gruvarbetare i Marikana för sex år sedan. Ramaphosa har bett om ursäkt för det inträffade och en undersökningskommission har friat honom från ansvar.

1987 när vi tog vi flyget tillsammans upp till Kiruna gav han ett ödmjukt och vänligt intryck. Drack en cola medan han eftertänksamt varvade politiska analyser av läget i Sydafrika med småprat om familjen, om frun och barnen hemma i Soweto.

Han berättade om sitt liv, hur han som son till en polis fått chansen att plugga. Om 1970-talets studentprotester och hur han drogs in i uppbygget av det nya gruvarbetarförbundet som han blev generalsekreterare för. När planet gick ner för landning tystnade han och tittade ut över vidderna som sprakade i höstfärger.

En av de svenskar som bäst känner Cyril Ramaphosa är Anders Stendalen i Grängesberg, Gruvs sista förbundsordförande. Stendalen var också ordförande i den världsomspännande Gruvarbetarinternationalen just när det sydafrikanska förbundet började ta form. De kom tidigt i kontakt med varandra.

Anders Stendalen minns sitt första möte med Cyril Ramaphosa en smällkall och snörik vinterdag 1979. I Arlandas ankomsthall stod Ramaphosa sommarklädd i t-tröja och sandaler. Utomhustemperaturen mätte 22 minusgrader. Direkt bar det av till Pub i centrala Stockholm för inköp av varma kläder. Precis som den ryska bolsjevikledaren Lenin ett halvsekel innan hade bytt garderob på varuhuset innan han begav sig hem för att leda revolutionen.

Cyril Ramaphosa kom också att leda en revolution, men utan vare sig blodsutgjutelse eller inbördeskrig. Utgången var långt ifrån given när han utsågs av den då fängslade och livstidsdömde Nelson Mandela att leda förhandlingarna med den vita minoriteten om att avveckla rasåtskillnaden och införa demokrati.

Ramaphosa ledde en framförhandlad revolution. 1994 genomfördes de första fria valen och Nelson Mandela kunde efter 27 år i fängelse väljas till landets första svarta president.

1985. ”Vi presenterar Cyril och hans kamrater för Olof Palme. De två hade aldrig tidigare träffats men de fann omedelbart varandra och hade ett både långt och intressant samtal. För Olof var det bra att äntligen få information från människor som levde inne i Sydafrika.”

Anders Stendalen och Cyril Ramaphosa har träffats många gånger. Tillsammans har de rest runt i Sverige och besökt olika gruvor och fackklubbar. Med åren har det både blivit kräftskivor hemma hos Stendalen i Grängesberg och uppskattade utflykter på Bergslagssjöar där de delade den rofyllda tystnaden med varandra. Ramaphosa visade sig vara en hängiven fiskare. Anders Stendalen har också varit en välkommen gäst hemma hos Ramaphosa i Soweto.

De håller fortfarande kontakt.

– Så fort han befinner sig i Sverige så ringer han och hör om vi kan träffas. Senast han hörde av sig var i fjol. Då ringde han från Stockholm och undrade om jag inte kunde komma ner. Men det passade inte den gången.

Den tidiga kontakten dem emellan ledde till att Anders Stendalen också fick träffa Nelson Mandela vid ett flertal tillfällen. När Mandela hade frigivits ur sin långa isolering på fängelseön Robben Island var Sverige det land han först besökte 1992. Mandela kom då i sällskap med sin chefsförhandlare, Cyril Ramaphosa.

Anders Stendalen var den enda svenska fackförbundsledare som bjöds in till enskilt samtal med Mandela vid detta besök. Han kallades till Haga slott där sydafrikanerna bodde. När Ramaphosa för en stund lämnade rummet lutade sig Mandela mot Stendalen och pekade efter Ramaphosa.

– Han är helt enastånde, outstanding.

1991. Cyril Ramaphosa och Anders Stendalen i samtal med Nelson Mandela i Johannesburg.

Berättelsen om Anders Stendalen och Cyril Ramaphosa är berättelsen om ett svenskt fackförbunds stöd till sina kamrater i ett land där svarta saknade de mest grundläggande rättigheter. Systemet byggde på rasåtskillnad, apartheid. De svarta fick inte rösta, de förvägrades nationella pass. De fick inte bo var de ville utan hänvisades till särskilda ”hemländer”. I gruvorna tvingades de ta de farligaste jobben. De fick inte sköta gruvhissarna och en vit gruvarbetare, med betydligt mindre ansträngande och mindre riskfyllda arbetsuppgifter, tjänade i regel sex gånger mer än en svart.

Sydafrikas sak var vår. Men Sydafrikas sak var också svår – för delar av fackföreningsrörelsen. Rasåtskillnaden väckte avsky världen över och många krävde total bojkott av regimen. Anders Stendalens Gruv slöt upp på den hårdare bojkottlinjen.

– Sydafrikanerna själva ville att vi skulle bojkotta. Då tycker jag att man ska respektera deras vilja.

När han träffade Nelson Mandela i Stockholm 1992 – två år före det första demokratiska valet – var fortfarande de svenska sanktionerna i kraft. Stendalen minns att Mandela gillade det.

– Han sa till mig att ”om man ska koka vatten ska man inte slå av värmen för tidigt”. Sanktionerna skulle vara kvar till apartheidsystemet var borta.

1986. Hemma hos Stendalen i Grängesberg för möte över några kräftor. Förutom Cyril och hans fru deltog bland annat Stig Blomkvist (mittemot Cyril) som var Gruvinternationalens projektledare. Gruv hade många projekt i Sydafrika.

För Gruvs systerförbund Metall var det mer komplicerat. Metall kom ofta på kant med solidaritetsrörelsen mot apartheid som krävde att Sverige helt skulle klippa banden till Sydafrika. Metall sa ja till sanktioner mot Sydafrika men ville inte att de svenska företagen skulle stänga sina fabriker och dra sig ur landet. Då hade anläggningarna tagits över av amerikaner eller britter eller kanske sydafrikaner och då var inget vunnet.

Metalls uppfattning var att de svenska företagen skulle få övervintra – men att villkoren för de svarta arbetarna skulle förbättras så att förhållandena kunde tjäna som föredömen.

På de svenska företagen tog det nya metallfacket Numsa sina första steg och när apartheidregimen föll steg det svarta metallfacket ut som ett av de bäst organiserade förbunden. Stödet från svensk fackföreningsrörelse uppskattades. Den som drev Sydafrikafrågan för förbundet, Bengt Jakobsson, kom att belönas med det prestigefyllda Elijah Barayi-priset, den sydafrikanska landsorganisationen Cosatus hedersutmärkelse uppkallad efter dess första ordförande.

2018. Cyril Ramaphosa svors in som Syd­afrikas nya president den 15 februari. Foto: Rodger Bosch/AP

”Jag hoppas det går bra för honom.Sydafrika är ett fantastiskt land och förtjänar ett värdigt ledarskap.”

Från Grängesberg följer Anders Stendalen hur det går för Cyril Ramaphosa. Utmaningarna är gigantiska. Var tredje sydafrikan går utan arbete. Över fem miljoner är hiv-positiva. Kriminaliteten plågar befolkningen där mord är sex gånger vanligare än i USA. Lägg därtill en korruption som ätit sig långt in i regeringspartiet ANC.

Många trodde att Cyril Ramaphosa skulle ta över redan efter Nelson Mandela. Privat ska också Mandela ha sagt att han föredrog Cyril Ramaphosa som sin efterträdare. Men inom ANC betraktades Ramaphosa med misstänksamhet bland det ledarskap som tillbringat årtionden i landsflykt.

Med sin fackliga bakgrund ansågs Ramaphosa vara lite av en outsider. Mandela kördes över och behöll sina tvivel om efterträdaren Thabo Mbeki för sig själv, enligt Financial Times-journalisten Alec Russell i boken After Mandela.

Men nu har Cyril Ramaphosa till slut tagit över.

– Jag hoppas det går bra för honom, säger Anders Stendalen. Sydafrika är ett fantastiskt land och förtjänar ett värdigt ledarskap.

Åker du ner till Stockholm nästa gång han ringer?

– Det får vi se då. Kanske det.

Om nu inte presidenten får för sig att göra ett återbesök i Grängesberg, vill säga.

Artikelförfattaren och Cyril Ramaphosa på Arlanda 1987. En av dem blev senare president.

2 kommentarer till “Strejkledaren som blev president

  • I senaste numret av vår facktidning finns ett hela 6-sidigt reportage om Sydafrikas nya president, Cyril Ramaphosa. Ett reportage som enligt mig är en enda lång hyllning till en i Sydafrika mycket kontroversiell människa. Visst det finns några rader om just detta, men det är snarast en liten parentes i den långa hyllningen. Jag tänker bland annat på Ramaphosas agerande under strejken vid Marikanagruvan den 16 augusti 2012. Ett datum som för Sydafrikas del tillsammans med Sharpevillemassakern är ett skammens datum.
    Vid denna strejk mördades kallblodigt 34 gruvarbetare och 78 gruvarbetare skadades allvarligt när sydafrikansk polis i ett blodigt fältslag med polishundar och helikoptrar öppnade eld. De flesta gruvarbetarna sköts i ryggen när de flydde för sina liv. Vid senare efterforskningar, givetvis inte från polis och åklagare, utan från journalister och andra som brydde sig om gruvarbetarnas situation framkom att Cyril Ramaphosas agerande under denna strejk mycket väl kan ha bidragit till polisens vansinniga agerande.
    Ramaphosa satt vid denna tid i styrelsen för det brittiska gruvföretaget Lonmin som äger gruvan och han utövade påtryckningar på högsta polisledningen att slå till hårt och skoningslöst mot vad han kallade de ”fega/illojala kriminella” (”dastardly criminal”). Han använder aldrig orden strejkande arbetare, den tidigare ordföranden för gruvarbetarnas fackförening. Det som sedan händer är fullständigt häpnadsväckande, 270 gruvarbetare arresteras och åtalas för morden. Inga poliser eller fula fiskar som Ramaphosa åtalas. Först efter tre år 2015 läggs åtalen ner mot de strejkande gruvarbetarna. Så ser rättvisan ut i Sydafrika.
    Denna strejk avslöjade också en djup splittring inom den sydafrikanska fackföreningsrörelsen. Nya fackföreningar bildas i protest mot att sydafrikanska LO(Cosatu), där sydafrikanska gruvarbetarförbundet(NUM) ingår, har blivit en megafon åt ANC-regimen. Just vid Marikanagruvan fanns det flera gruvarbetare som var medlemmar i en ny fackförening(Amcu). Att Dagens Arbete med detta som bakgrund kan skriva en sådan artikel är för mig en gåta. Visst Ramaphosa ber om ursäkt för sitt agerande under strejken och en undersökningskommission har friat han från ansvar. Men innebär det automatiskt att Ramaphosa är skuldfri? Hela denna skamlösa händelse borde besinnat redaktionen från att hylla en av Sydafrikas rikaste människor. Enligt mig har han gruvarbetarblod på sina händer. Förutom att Ramaphosa är rik som ett troll är han fortfarande medlem i det sydafrikanska kommunistpartiet. En kombination som inte inger något större hopp för arbetarklassen och de fattiga i ett Sydafrika där inkomstskillnaderna är kanske störst i hela världen.

    Tomas Johansson, medlem sedan 1976

    • Svar till Tomas Johansson: Artikeln var tänkt som ett porträtt av Cyril Ramaphosa utifrån ett svenskt fackligt perspektiv där vi också beskrev de slitningar som Sydafrika-frågan vållade. I det sammanhanget var det förstås självklart att också ta upp hans roll som företagsman och hans förmögenhet.
      Men syftet var inte att reda ut inte att reda ut vad som hände vid Marikanagruvan och vilken roll Ramaphosa kunde ha haft för den blodiga utgången. Massakern och vad som föregick den vore ämne för en egen artikel. Vi fördjupar oss inte heller i Ramaphosas betydelse för den stora gruvstrejken 1987 som kom att skaka apartheidsystemet i grunden.
      /Gunilla Ericson, redaktionschef DA

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Strejken som förändrade Sverige

Strejken som förändrade Sverige

För femtio år sedan tystnade LKAB:s gruvor i Malmfälten. 5 000 gruv­arbetare trotsade ackordshets och toppstyrning. Efter strejke­n var Sverige inte längre sig likt.

”Strejken i Persberg får inte glömmas”

”Strejken i Persberg får inte glömmas”

De klättrade upp ur gruvan och vägrade gå ner igen. Fyrahundra gruvarbetare trotsade ägarna, gick i strejk och militär inkallades. I dagarna är det 150 år sedan Persbergs gruvarbetare skrev historia.

Visst låg man mer förr

Visst låg man mer förr

DA:s Marcus Derland läste boken ”Alla tiders sex” och fick fördomar bekräftade – men också en och annan överraskning.

USA:s gruv­arbetare kräver ”en rättvis omställning”

USA:s gruv­arbetare kräver ”en rättvis omställning”

Förnekandet av klimatkrisen gav Donald Trump en stor del av de amerikanska gruvarbetarnas röster i presidentvalet. Men nu välkomnas president Joe Bidens klimatpolitik av gruvarbetarförbundet som kräver ”en rättvis omställning”.

”Det är slut med kolbrytning”

”Det är slut med kolbrytning”

För två år sedan reste DA till Asturien i Spanien, där kolbrytningen höll på att fasas ut. Vi stämmer av med kolbrytaren Rafael, som fick jobb på ett värmeverk i en omvandlad kolgruva, om hur det går.

Det är något med natten i gruvan

Det är något med natten i gruvan

När kroppen ska sova som djupast dricker vi kaffe och hjälps åt, skriver DA:s nya krönikör, musikern och gruvarbetaren Johan Airijoki.

Franska gruv­arbetare får 100 000 i skadestånd

Franska gruv­arbetare får 100 000 i skadestånd

100 000 kronor var för sin oro att bli sjuka. Det får 726 franska gruvarbetare, som arbetat med otillräcklig eller ingen skyddsutrustning, efter en unik dom.

De fixade tändstickorna

De fixade tändstickorna

Tändstickor hade alla på den här tiden Och på Vänersborgs Tändsticksfabrik visste arbetarna hur stora stockar asp skulle göras om till små små stickor.

Skift med tangenter

Skift med tangenter

I den gamla ”Halda-fabriken”, strax intill Mörrums­ån, började man tillverka skrivmaskiner redan 1896. 1959 exporterade man till långt över hundra länder.

”Jisses vad fint det här blir om hundra år”

”Jisses vad fint det här blir om hundra år”

Att gallra och röja i skogen – det är det bästa Gunnar Wetterberg vet. Då släpper han tankarna på bokprojekt, Fråga Lund och allt annat.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Samhall­anställda känner sig svikna av facket

År efter år betalar medlemmarna in pengar till facket. Men när jobbet gör dem sjuka finns ingen där. Samhalls vittnen berättar hur fackförbunden slutat agera i arbetsmiljöfrågor.

”Jag är så arg på att facket inte agerar”

Magnus hade det så stressigt på jobbet att han inte orkade längre. Då blev sambon Catharina svårt sjuk i Covid. Nu kämpar de för att komma vidare.

De utsatta på Samhall behöver fackets stöd

Anställda på Samhall vittnar om att fackförbunden gör för lite för att hjälpa dem. Som en röd tråd i berättelserna från Samhallgolvet kommer facket in, fackets svek, skriver DA:s Elinor Torp.

Marie Nilsson, IF Metall: Vi slänger inte ut någon

Vi måste ta till oss av kritiken, säger IF Metalls ordförande Marie Nilsson om den besvikelse på facket som anställda på Samhall gett uttryck för.

Skapa ett Samhallfack

Alltför många Samhallarbetare far illa. Det är en politisk skandal men också en facklig, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.