Industriarbetarnas tidning

Strejkledaren som blev president

23 april, 2018

Skrivet av

ANCCyril Ramaphosas väg från kåkstaden till presidentpalatset gick via svenska gruvor och facklig solidaritet. Sydafrikas sak var vår – men också svår.

Cyril Ramaphosa

Född i Soweto, Johannesburg 1952.

Fängslad i elva månader 1974 och sex månader 1976 för aktiviteter mot apartheidregimen.

Var med och grundade gruvarbetarförbundet NUM, National Union of Mineworkers 1982.

Ledde den stora strejken 1987 då 250 000 gruvarbetare strejkade i tre veckor.

Ordförande i National Reception Committe som förhandlade fram Nelson Mandelas frigivning 1990.

Utsågs till generalsekreterare för ANC 1991.

Parlamentsledamot 1994 och som ordförande i den konstituerande församlingen utarbetar han den nya författningen.

Hoppade av politiken 1997 och blev affärsman.

Satt i styrelsen för gruvbolaget Lonmin när 34 av företagets anställda sköts ihjäl av kravallpolis i Marikanagruvan 2012.

Återkom till politiken 2012 och blev vice ordförande i ANC.

Valdes till ordförande i ANC 2017 och utsågs i februari 2018 till Sydafrikas president.

Sydafrika

1910 bildas befrielserörelsen ANC, African National Congress, för att ta till vara de svartas intressen i landet som koloniserats av holländare och britter.

1948 införs lagar som åtskiljer svarta och vita. Systemet kallas apartheid, åtskillnad.

1962 fängslas Nelson Mandela och andra ANC-ledare anklagade för terrorism.

1976 utbryter uppror i Soweto och andra kåkstäder.

1985 organiserar sig en halv miljon svarta arbetare i den nystartade landsorganisationen Cosatu.

1987 utbryter den mest omfattande strejken under apartheid, den tre veckor långa gruvstrejken.

1989 övertas styret i det vita nationalistpartiet av FW de Klerk som vill förhandla med ANC.

1991 friges Nelson Mandela som sedan väljs till president 1994.

1999 efterträds Mandela av Thabo Mbeki.

2008 avsätts Mbeki och efterträds av Jacob Zuma.

2018 avsätts Zuma och efterträds av Cyril Ramaphosa.

En man i lumberjacka och jeans steg av flyget i Kiruna, en höstdag 1987. Det norrbottniska landskapet brann av alla färger och mannen som stigit av planet tjusades av det han såg, drog i sig den klara luften. Det var bland annat det här som han gillade med Sverige. Syret, det tysta lugnet, vidderna, friheten han kunde ana.

Han befann sig en så där 16 000 kilometer hemifrån. Hemma, det var den överbefolkade kåkstaden Soweto i Johannesburg i Sydafrika. Mannens namn var Cyril Ramaphosa, då 35 år och på väg för att träffa fackföreningen i LKAB:s Kirunagruva, Gruvtolvan. Han behövde deras stöd.

Cyril Ramaphosa hade just lett det nystartade sydafrikanska gruvarbetarförbundet NUM genom den mest omfattande strejken i landets moderna historia. En kvarts miljon arbetare hade lagt ner arbetet i landets guld- och kolgruvor. De höll ut i tre veckor.
Uthålligheten och sammanhållningen överraskade både gruvbolag och regering i ett land där strejker på sin höjd hade varat någon enstaka dag.

Till Kiruna anlände en stärkt och förhoppningsfull gruvarbetarledare.

Här skulle han informera LKAB-kamraterna om de sydafrikanska gruvarbetarnas kamp för drägliga arbetsvillkor, fackliga rättigheter och i förlängningen också ett slut på den rasåtskillnad som utestängde den svarta majoritetsbefolkningen från de mest grundläggande rättigheterna.

I dag är Cyril Ramaphosa Sydafrikas president.

Han har tagit över – först som ordförande för regeringspartiet ANC och sedan själva presidentämbetet – efter den korruptionsanklagade Jacob Zuma. Ramaphosa har utlovat kamp mot korruptionen och en nystart för landet. Men Cyril Ramaphosa är inget okontroversiellt namn.

”Han sa till mig att ’om man ska koka vatten ska man inte slå av värmen för tidigt’. Sanktionerna skulle vara kvar.”

För tjugo år sedan lämnade han politiken och påbörjade en karriär i näringslivet som gav honom en ansenlig förmögenhet – enligt BBC långt över tre miljarder svenska kronor. Rikedomen har gjort honom till måltavla för de radikala strömningar som ser honom som ”det vita kapitalets lakej”. En kritik som tilltog när han satt i styrelsen för det gruvbolag som skickade kravallpolis att döda 34 strejkande gruvarbetare i Marikana för sex år sedan. Ramaphosa har bett om ursäkt för det inträffade och en undersökningskommission har friat honom från ansvar.

1987 när vi tog vi flyget tillsammans upp till Kiruna gav han ett ödmjukt och vänligt intryck. Drack en cola medan han eftertänksamt varvade politiska analyser av läget i Sydafrika med småprat om familjen, om frun och barnen hemma i Soweto.

Han berättade om sitt liv, hur han som son till en polis fått chansen att plugga. Om 1970-talets studentprotester och hur han drogs in i uppbygget av det nya gruvarbetarförbundet som han blev generalsekreterare för. När planet gick ner för landning tystnade han och tittade ut över vidderna som sprakade i höstfärger.

En av de svenskar som bäst känner Cyril Ramaphosa är Anders Stendalen i Grängesberg, Gruvs sista förbundsordförande. Stendalen var också ordförande i den världsomspännande Gruvarbetarinternationalen just när det sydafrikanska förbundet började ta form. De kom tidigt i kontakt med varandra.

Anders Stendalen minns sitt första möte med Cyril Ramaphosa en smällkall och snörik vinterdag 1979. I Arlandas ankomsthall stod Ramaphosa sommarklädd i t-tröja och sandaler. Utomhustemperaturen mätte 22 minusgrader. Direkt bar det av till Pub i centrala Stockholm för inköp av varma kläder. Precis som den ryska bolsjevikledaren Lenin ett halvsekel innan hade bytt garderob på varuhuset innan han begav sig hem för att leda revolutionen.

Cyril Ramaphosa kom också att leda en revolution, men utan vare sig blodsutgjutelse eller inbördeskrig. Utgången var långt ifrån given när han utsågs av den då fängslade och livstidsdömde Nelson Mandela att leda förhandlingarna med den vita minoriteten om att avveckla rasåtskillnaden och införa demokrati.

Ramaphosa ledde en framförhandlad revolution. 1994 genomfördes de första fria valen och Nelson Mandela kunde efter 27 år i fängelse väljas till landets första svarta president.

1985. ”Vi presenterar Cyril och hans kamrater för Olof Palme. De två hade aldrig tidigare träffats men de fann omedelbart varandra och hade ett både långt och intressant samtal. För Olof var det bra att äntligen få information från människor som levde inne i Sydafrika.”

Anders Stendalen och Cyril Ramaphosa har träffats många gånger. Tillsammans har de rest runt i Sverige och besökt olika gruvor och fackklubbar. Med åren har det både blivit kräftskivor hemma hos Stendalen i Grängesberg och uppskattade utflykter på Bergslagssjöar där de delade den rofyllda tystnaden med varandra. Ramaphosa visade sig vara en hängiven fiskare. Anders Stendalen har också varit en välkommen gäst hemma hos Ramaphosa i Soweto.

De håller fortfarande kontakt.

– Så fort han befinner sig i Sverige så ringer han och hör om vi kan träffas. Senast han hörde av sig var i fjol. Då ringde han från Stockholm och undrade om jag inte kunde komma ner. Men det passade inte den gången.

Den tidiga kontakten dem emellan ledde till att Anders Stendalen också fick träffa Nelson Mandela vid ett flertal tillfällen. När Mandela hade frigivits ur sin långa isolering på fängelseön Robben Island var Sverige det land han först besökte 1992. Mandela kom då i sällskap med sin chefsförhandlare, Cyril Ramaphosa.

Anders Stendalen var den enda svenska fackförbundsledare som bjöds in till enskilt samtal med Mandela vid detta besök. Han kallades till Haga slott där sydafrikanerna bodde. När Ramaphosa för en stund lämnade rummet lutade sig Mandela mot Stendalen och pekade efter Ramaphosa.

– Han är helt enastånde, outstanding.

1991. Cyril Ramaphosa och Anders Stendalen i samtal med Nelson Mandela i Johannesburg.

Berättelsen om Anders Stendalen och Cyril Ramaphosa är berättelsen om ett svenskt fackförbunds stöd till sina kamrater i ett land där svarta saknade de mest grundläggande rättigheter. Systemet byggde på rasåtskillnad, apartheid. De svarta fick inte rösta, de förvägrades nationella pass. De fick inte bo var de ville utan hänvisades till särskilda ”hemländer”. I gruvorna tvingades de ta de farligaste jobben. De fick inte sköta gruvhissarna och en vit gruvarbetare, med betydligt mindre ansträngande och mindre riskfyllda arbetsuppgifter, tjänade i regel sex gånger mer än en svart.

Sydafrikas sak var vår. Men Sydafrikas sak var också svår – för delar av fackföreningsrörelsen. Rasåtskillnaden väckte avsky världen över och många krävde total bojkott av regimen. Anders Stendalens Gruv slöt upp på den hårdare bojkottlinjen.

– Sydafrikanerna själva ville att vi skulle bojkotta. Då tycker jag att man ska respektera deras vilja.

När han träffade Nelson Mandela i Stockholm 1992 – två år före det första demokratiska valet – var fortfarande de svenska sanktionerna i kraft. Stendalen minns att Mandela gillade det.

– Han sa till mig att ”om man ska koka vatten ska man inte slå av värmen för tidigt”. Sanktionerna skulle vara kvar till apartheidsystemet var borta.

1986. Hemma hos Stendalen i Grängesberg för möte över några kräftor. Förutom Cyril och hans fru deltog bland annat Stig Blomkvist (mittemot Cyril) som var Gruvinternationalens projektledare. Gruv hade många projekt i Sydafrika.

För Gruvs systerförbund Metall var det mer komplicerat. Metall kom ofta på kant med solidaritetsrörelsen mot apartheid som krävde att Sverige helt skulle klippa banden till Sydafrika. Metall sa ja till sanktioner mot Sydafrika men ville inte att de svenska företagen skulle stänga sina fabriker och dra sig ur landet. Då hade anläggningarna tagits över av amerikaner eller britter eller kanske sydafrikaner och då var inget vunnet.

Metalls uppfattning var att de svenska företagen skulle få övervintra – men att villkoren för de svarta arbetarna skulle förbättras så att förhållandena kunde tjäna som föredömen.

På de svenska företagen tog det nya metallfacket Numsa sina första steg och när apartheidregimen föll steg det svarta metallfacket ut som ett av de bäst organiserade förbunden. Stödet från svensk fackföreningsrörelse uppskattades. Den som drev Sydafrikafrågan för förbundet, Bengt Jakobsson, kom att belönas med det prestigefyllda Elijah Barayi-priset, den sydafrikanska landsorganisationen Cosatus hedersutmärkelse uppkallad efter dess första ordförande.

2018. Cyril Ramaphosa svors in som Syd­afrikas nya president den 15 februari. Foto: Rodger Bosch/AP

”Jag hoppas det går bra för honom.Sydafrika är ett fantastiskt land och förtjänar ett värdigt ledarskap.”

Från Grängesberg följer Anders Stendalen hur det går för Cyril Ramaphosa. Utmaningarna är gigantiska. Var tredje sydafrikan går utan arbete. Över fem miljoner är hiv-positiva. Kriminaliteten plågar befolkningen där mord är sex gånger vanligare än i USA. Lägg därtill en korruption som ätit sig långt in i regeringspartiet ANC.

Många trodde att Cyril Ramaphosa skulle ta över redan efter Nelson Mandela. Privat ska också Mandela ha sagt att han föredrog Cyril Ramaphosa som sin efterträdare. Men inom ANC betraktades Ramaphosa med misstänksamhet bland det ledarskap som tillbringat årtionden i landsflykt.

Med sin fackliga bakgrund ansågs Ramaphosa vara lite av en outsider. Mandela kördes över och behöll sina tvivel om efterträdaren Thabo Mbeki för sig själv, enligt Financial Times-journalisten Alec Russell i boken After Mandela.

Men nu har Cyril Ramaphosa till slut tagit över.

– Jag hoppas det går bra för honom, säger Anders Stendalen. Sydafrika är ett fantastiskt land och förtjänar ett värdigt ledarskap.

Åker du ner till Stockholm nästa gång han ringer?

– Det får vi se då. Kanske det.

Om nu inte presidenten får för sig att göra ett återbesök i Grängesberg, vill säga.

Artikelförfattaren och Cyril Ramaphosa på Arlanda 1987. En av dem blev senare president.

2 kommentarer till “Strejkledaren som blev president

  • I senaste numret av vår facktidning finns ett hela 6-sidigt reportage om Sydafrikas nya president, Cyril Ramaphosa. Ett reportage som enligt mig är en enda lång hyllning till en i Sydafrika mycket kontroversiell människa. Visst det finns några rader om just detta, men det är snarast en liten parentes i den långa hyllningen. Jag tänker bland annat på Ramaphosas agerande under strejken vid Marikanagruvan den 16 augusti 2012. Ett datum som för Sydafrikas del tillsammans med Sharpevillemassakern är ett skammens datum.
    Vid denna strejk mördades kallblodigt 34 gruvarbetare och 78 gruvarbetare skadades allvarligt när sydafrikansk polis i ett blodigt fältslag med polishundar och helikoptrar öppnade eld. De flesta gruvarbetarna sköts i ryggen när de flydde för sina liv. Vid senare efterforskningar, givetvis inte från polis och åklagare, utan från journalister och andra som brydde sig om gruvarbetarnas situation framkom att Cyril Ramaphosas agerande under denna strejk mycket väl kan ha bidragit till polisens vansinniga agerande.
    Ramaphosa satt vid denna tid i styrelsen för det brittiska gruvföretaget Lonmin som äger gruvan och han utövade påtryckningar på högsta polisledningen att slå till hårt och skoningslöst mot vad han kallade de ”fega/illojala kriminella” (”dastardly criminal”). Han använder aldrig orden strejkande arbetare, den tidigare ordföranden för gruvarbetarnas fackförening. Det som sedan händer är fullständigt häpnadsväckande, 270 gruvarbetare arresteras och åtalas för morden. Inga poliser eller fula fiskar som Ramaphosa åtalas. Först efter tre år 2015 läggs åtalen ner mot de strejkande gruvarbetarna. Så ser rättvisan ut i Sydafrika.
    Denna strejk avslöjade också en djup splittring inom den sydafrikanska fackföreningsrörelsen. Nya fackföreningar bildas i protest mot att sydafrikanska LO(Cosatu), där sydafrikanska gruvarbetarförbundet(NUM) ingår, har blivit en megafon åt ANC-regimen. Just vid Marikanagruvan fanns det flera gruvarbetare som var medlemmar i en ny fackförening(Amcu). Att Dagens Arbete med detta som bakgrund kan skriva en sådan artikel är för mig en gåta. Visst Ramaphosa ber om ursäkt för sitt agerande under strejken och en undersökningskommission har friat han från ansvar. Men innebär det automatiskt att Ramaphosa är skuldfri? Hela denna skamlösa händelse borde besinnat redaktionen från att hylla en av Sydafrikas rikaste människor. Enligt mig har han gruvarbetarblod på sina händer. Förutom att Ramaphosa är rik som ett troll är han fortfarande medlem i det sydafrikanska kommunistpartiet. En kombination som inte inger något större hopp för arbetarklassen och de fattiga i ett Sydafrika där inkomstskillnaderna är kanske störst i hela världen.

    Tomas Johansson, medlem sedan 1976

    • Svar till Tomas Johansson: Artikeln var tänkt som ett porträtt av Cyril Ramaphosa utifrån ett svenskt fackligt perspektiv där vi också beskrev de slitningar som Sydafrika-frågan vållade. I det sammanhanget var det förstås självklart att också ta upp hans roll som företagsman och hans förmögenhet.
      Men syftet var inte att reda ut inte att reda ut vad som hände vid Marikanagruvan och vilken roll Ramaphosa kunde ha haft för den blodiga utgången. Massakern och vad som föregick den vore ämne för en egen artikel. Vi fördjupar oss inte heller i Ramaphosas betydelse för den stora gruvstrejken 1987 som kom att skaka apartheidsystemet i grunden.
      /Gunilla Ericson, redaktionschef DA

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Du kanske också vill läsa…

Strejken som förändrade Sverige

För femtio år sedan tystnade LKAB:s gruvor i Malmfälten. 5 000 gruv­arbetare trotsade ackordshets och toppstyrning. Efter strejke­n var Sverige inte längre sig likt.

Gruvarbetare i Persberg.

”Strejken i Persberg får inte glömmas”

De klättrade upp ur gruvan och vägrade gå ner igen. Fyrahundra gruvarbetare trotsade ägarna, gick i strejk och militär inkallades. I dagarna är det 150 år sedan Persbergs gruvarbetare skrev historia.

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Två timmar senare skulle de ha varit flera hundra.

Han var i gruvan när det rasade

Skalvet den 18 maj är det största i svensk gruvhistoria och fick många Kirunabor att vakna skräckslagna. 13 personer befann sig nere i gruvan. Jonny Kumpula var en av dem.

Människovärdet står på spel

Kortsiktiga vinstintressen har skapat ett ohållbart och mänskligt ovärdigt arbetsliv som nu också visar sig vara samhällsfarligt i coronasmittans tid, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Det skulle va husvagn …

Året är 1956. Man hade tre veckors betald semester och den kunde gärna tillbringas på en gräsplätt under skinande sol med gasoltub, parasoll, husgeråd.

Ordföranden som aldrig hann tillträda

Gunnar Andersson skulle bara göra ännu en utlandsresa innan han tog sig an arbetar­rörelsens finaste uppdrag: LO-ordförande.

Nödår, strejker, slit – och äventyr

Hur var det att vara arbetare för hundra år sedan? Med usel lön, eländiga villkor och en polis som sköt skarpt. DA:s Pontus Ohlin hittar ett gammal­t brev och söker svar.

Repstopp i gruvan mitt under coronakrisen

Bajamajor till entreprenörerna. Dygnet-runt-arbete för att minska smittan. Zinkgruvan har reparationsstopp – mitt i coronatider. Hundra man extra befinner sig innanför grindarna.

”Tre öre mer i timmen. Annars strejkar vi”

Gideon Hazard kunde knappast förutse vilken historisk betydelse han skulle spela när han krävde tre öre mer i timmen.

Avtal 2020 Det senaste från avtalsrörelsen

Marcus Bolin

Pappers: Kravet på 4 procent ligger fast

Trots lågkonjunktur och krisande tider för tidningspapper kommer Pappers fortsätta kräva fyraprocentiga lönepåslag för sina medlemmar.

Arbetsgivarna: Krympande kaka att fördela

Läge att ”besinna sig”, anser industrins chefsekonomer inför att de pausade löneförhandlingarna ska återupptas. Men facken kräver 3 procent från den 1 april.

”Våra beslut påverkar alla medlemmar”

Avtalsförhandlingarna drar snart i gång igen och Lizette Lindqvist är en av dem som har makt över resultatet.

”För många arbetare var det ingen hemester”

”Hemestern” är slut för alla som har så mycket pengar att det är exotiskt att inte resa utomlands. För oss andra börjar i stället kampen mot nollavtal och allt sämre anställningsskydd, skriver truckföraren Zara Biske.

IF Metall: Vår utgångspunkt är 3 procent

Industriarbetsgivarna har svårt att se något utrymme för höjda löner i höstens avtalsrörelse, men facket utgår fortfarande från sitt bud på 3 procents löneökningar.

Pontus Georgsson

Pappers: Slopa aktieutdelningarna

Företagen inom massa- och pappersindustrin bör avstå från aktieutdelningar. Det anser Pappers förbundsordförande Pontus Georgsson som nu tecknat avtal om korttidsarbete med Industriarbetsgivarna.

LO och Svenskt Näringsliv: Förläng alla avtal

LO och Svenskt Näringsliv är överens. Nu uppmanar de alla fackförbund och arbetsgivarorganisationer att skjuta upp årets avtalsrörelse till hösten.

Industrin skjuter upp avtalsrörelsen

Facken inom industrin och arbetsgivarna säger ja till att skjuta fram avtalsrörelsen. Även Pappers förlänger avtalet. ”Vi befinner oss mitt i en pandemi. Det är inte läge att bråka om löner och villkor”, säger IF Metalls avtalssekreterare Veli-Pekka Säikkälä.

Arbetsrätt Striden om las

”Använd strejken mot försämringarna som föreslås”

Det finns ingen anledning att sätta sig vid ett förhandlingsbord där försämringar kommer att bli vägledande, skriver sex tidigare förtroendevalda inom IF Metall.

”Vi förhandlar för att stärka tryggheten”

En stark industri kräver yrkesskickliga industriarbetare med uppdaterade kunskaper och trygga jobb, skriver IF Metalls ordförande Marie Nilsson.

”Facklig självmordsstategi att förhandla las under fredsplikt”

Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

LO-förbunden eniga: Las-förhandlingarna återupptas

På ett extrainsatt representantskap på fredagen beslutades att förhandlingarna om las, lagen om anställningsskydd, ska fortsätta.

Pappers vill ha en ”tredje väg” i las-förhandlingarna

Pappers planerar att säga nej till fortsatta förhandlingar om anställningstryggheten. I stället föreslår förbundet en ”tredje väg” – att föra in frågan i avtalsrörelsen.

Industriarbetsgivarna: Vi ska inte förhandla utifrån politikernas förslag

Mer fokus på kompetens än turordning. Det hoppas Industriarbetsgivarnas förhandlingschef Per Widolf blir resultatet när parterna de närmaste månaderna ska förhandla om anställningsskyddet.

Öppnare förhandlingar ska lösa vårens LO-kaos

En rejäl omstart, mer insyn och inflytande och några röda linjer som inte får korsas – så hoppas LO läka ihop sprickan som uppstått under diskussionerna om arbetsrätten.

Kom två minuter för sent – fick inte jobba kvar på Textilia

Nebije kom några minuter för sent vid två tillfällen. Det räckte för att inte få ett nytt kontrakt på Textilia i Rimbo. Där är en tredjedel av arbetsstyrkan visstidsanställd – en otrygghet som tär.