Vem ska ta över ­efter Sven-Ingvar?

Återväxten i industrin Iggesunds bruk står inför en stor utmaning: att ersätta alla de hundratals arbetare som går i pension med nya. Sven-Ingvar Andersson, 64, är en av dem som snart lämnar. Han hade tidigare tänkt sluta vid 67.
– Men nu kan det säkert bli redan vid 65. Jag känner mig lite trött, säger han.

Hälsingland. Klockan har passerat tolv och vinden utanför fönstren är obarmhärtig. Storm, bekräftar SMHI. Samtidigt, här i köket intill fiberlinjens manöverrum, sitter kemberedaren Sven-Ingvar Andersson och tar igen sig på en stol.

Han kan det här, det märker man snabbt. Alla arbetsuppgifter han har. Liksom alla knappar, skärmar, rutiner och, ja, över huvud taget tycks han vara insatt i det mesta som har med massa, kartong, Holmenkoncernen och Iggesund Paperboard att göra.

Men så har han ju också jobbat på bruket i 42 år. Ända sedan 1976, samma år som tv-serien Raskens hade premiär, Jimmy Carter blev president och en av Iggesunds nutida storkunder – elektronikjätten Apple – grundades.

– Tja, säger han, åren går. Men under alla dessa år har jag också trivts utmärkt på jobbet. Tills i somras …

– Fast nej, glöm det, jag ska väl inget annat säga än att jag trivs bra!

Vad hände i somras?

Han tvekar ett ögonblick, sedan släpper han det:

– Jag blev trött. Less. Less på jobbet. Noll uppskattning för att man alltid ställer upp som man gör. Jag orkar snart inte mer.

Droppen var sommarsemestern, berättar han. Eller snarare avsaknaden av den. Då hade varken han eller någon annan på avdelningen fått ut någon längre semesterledighet på tre år.

– Men så skulle jag äntligen få tre sammanhängande semesterveckor i augusti. Fast så blev det förstås inte. Något krånglade, och eftersom det fattades folk blev jag ändå tvungen att åka hit två gånger och jobba.

Kunde du inte bara säga nej?

– Kanske det, men jag har svårt att göra det när de ringer. Och du förstår, som ensamstående är man rätt så flexibel … Det finns liksom inget som håller kvar mig där hemma.

Du lever för jobbet?

– Inte så direkt. Visst, jag är snäll och ställer alltid upp, men det är nog mest för pengarnas skull som jag åker hit och jobbar. Och arbetskamraterna förstås, de betyder väldigt mycket för mig.

Han kastar en blick mot kollegorna i manöverrummet intill, fortsätter:

– Så det blev lite för mycket då, och det sitter i än. Jag har ännu inte fått humöret att svänga.

Bara förra året gjorde jag  197,5 övertidstimmar,  på grund av ­bristen på folk.”

Sven-Ingvar Andersson är en av de många på Iggesunds bruk som antingen har eller kommer att gå i pension inom kort. Nu i dagarna fyller han 64, och han tvekar inför framtiden.

– Jag har tidigare sagt att jag ska gå i pension när jag blir 67, men nu kan det säkert bli redan vid 65. Som sagt, jag känner mig lite trött. Bara förra året gjorde jag 197,5 övertidstimmar, på grund av bristen på folk.

Bemanningen, eller återväxten, är en fråga som det snackas ganska mycket om. Och oron och missnöjet märks inte bara på Sven-Ingvar Anderssons avdelning, utan även i de andra byggnaderna som vi besöker.

”Dålig planering”, som många uttrycker det. Särskilt som bruket nu är inne i en period då ungefär hälften av dess cirka 800 anställda ska gå i pension.

– Problemet är att företaget inte tar in nytt folk i tid, säger avdelningsordförande Christer Johansson och menar att kompetensöverföringen på så vis äventyras.

– Många av våra jobb tar ju i regel ganska lång tid att lära sig. Ett år per befattning kan man säga. Men tyvärr börjar företaget inte rekrytera förrän ”Olle” säger att han ska gå i pension, även fast ledningen förstås redan vet att ”Olle” är i pensionsåldern och snart ska gå hem.

Han skakar på huvudet.

– Nä, de agerar för sent och ser det bara som en kostnad.

”Problemet är att företaget inte tar in nytt folk i tid.”

Vi träffar Christer Johansson över en fika inne på fackets kontor en bit utanför grindarna, och med vid bordet sitter även Iggesunds personalchef, Bea Tomassen. De är väl bekanta med varandra sedan länge. Båda började jobba här för ett trettiotal år sedan, på 80-talet, på den tiden som bruket sysselsatte det dubbla.

Bea Tomassen medger att ”systematiken i upplärningen och säkringen av kompetensen” innebär ”en stor utmaning”, som hon uttrycker det, men att detta inte utgör någon större fara för företagets verksamhet i stort.

Under 2014 genomfördes en omorganisation på företaget. Den innebar att de personer som närmade sig pensionsstrecket först utsågs till mentorer och fick lära upp sina kollegor vad de kunde, innan de gick i pension.

– Men förra året kom vi till en punkt då vi blev tvungna att ersätta varje person som gick hem, säger Bea Tomassen och i nästa sekund fyller Christer Johansson på:

– Ja, det måste vi ju för annars blir vi tvungna att slå igen. Vi måste ha folk.

Och folk, det söker man, berättar Bea Tomassen.

– Just nu söker vi operatörer, gruppchefer, labbfolk, personer på underhållssidan – alla möjliga kategorier.

Vad lockar ni dem med?

Christer Johansson skrattar till medan Bea Tomassen fortsätter:

– Vi är otroligt angelägna om att vara en attraktiv arbetsplats, det är en överlevnadsfråga för oss. Och vad som gör det attraktivt är möjligheten att få vara med och påverka.

Hon stödjer sig på vad ”en partsammansatt referensgrupp” kom fram till för en tid sedan.
– Det är det som främst gör vår arbetsplats attraktiv.

Fack och arbetsledning kom också överens om att införa två diskussionsforum på fabriken, berättar hon. Dels arbetsplatsträffar under två heldagar per år och med obligatorisk närvaro. Dels så kallade samverkansträffar var sjätte vecka.

– Det är det vi har lagt oss vinn om nu – att ge möjlighet att vara med och påverka.

Hur är det, Christer, får ni vara med och påverka?

– Nej, jag håller inte riktigt med eftersom vi inte får vara med och diskutera innehållet i de där samverkansträffarna. Dem har företaget ensidigt bestämt innehållet på, vilket vi inte sa från början.

Bea Tomassen bemöter den kritiken genom att säga att man fortfarande befinner sig i något slags uppstartsfas.

– På vissa ställen har det funkat bra på, andra mindre bra, säger hon.

Men det är väl inte bara medbestämmande som ni lockar med?

– Nej, jag kan tänka mig många saker. Naturen, närheten till havet och skogen, gym som man får disponera fritt, stipendier, fria badtider, goda utvecklingsmöjligheter och mycket annat.

– Dessutom har vi ett väldigt starkt varumärke. Här gör vi världens bästa kartong och just nu är vi inne i en period av mer förändring än tidigare. Att vara en del av den resan tror jag lockar många.

Hur många sökande är det på en tjänst?
– Väldigt många till vissa tjänster. Till operatörstjänster i driften kan det vara 30–40 stycken. Men det allra svåraste är att hitta kompetens på underhållssidan, där får vi inga sökande alls ibland.

Varför då? Är det för dåligt betalt på underhållssidan, Christer?

– Jo, så är det nog. Jag tror att man generellt i vår bransch har prioriterat skiftarbetare. I fjol satsade vi i och för sig mer på underhåll i våra lönerevisioner, men det räcker liksom inte och då blir det svårt att rekrytera.

”Jag trivs superbra. Jobbet är ­otroligt varierande och det är mycket frihet under ansvar här.”

Vad säger du, Bea?

– Vi betalar lön enligt de avtal vi har. Hos oss har vi samma värdering i botten för underhållspersonal som för operatörsroller. Om det är rätt att ha samma lönestruktur och värdering för samtliga kan diskuteras.

För att täcka det framtida behovet av utbildad arbetskraft är både Bea Tomassen och Christer Johansson överens om att det skulle behövas en särskild utbildningssatsning här i regionen. Inriktad på just massa- och pappersindustrin.

Ungefär som det gymnasieprogram som startades på Polhemsskolan i Gävle i höstas, och som DA skrev om då.

– Ja, jag tycker att samhället tillsammans med företagen i södra Norrland skulle gå ihop och diskutera en gymnasieutbildning med inriktning på vår bransch. Det skulle alla ha nytta av, säger Christer Johansson.

Tillbaka till blåsten och arbetet innanför grindarna igen. Förra året, 2017, gick 59 personer i pension samtidigt som företaget nyanställde 36.

En av dem är Sandra Nilsson, en 29-årig småbarnsmamma från Hudiksvall. Hon började jobba på utlastningscentralen i september förra året. Ja, tack vare ett tidigare vikariat på arksalen sommaren innan hamnade hon på en förturslista och
blev så småningom erbjuden en anställning.

– JA, kände jag! Mitt första fasta jobb, jag jublade. Och på kända Iggesunds bruk, dessutom. Som så många andra har jobbat på. Det kändes så coolt på något sätt.

Och vad känner du i dag?

– Jag trivs superbra. Jobbet är otroligt varierande och det är mycket frihet under ansvar här. Och fina arbetskamrater. Dessutom får jag röra på mig mycket. Här slipper jag stå still vid en maskin som jag har gjort tidigare under karriären.

Finns det något som du är mindre nöjd med?

– Planeringen kanske. Men annars är det superkul. Och lönen är helt okej, det finns ju de som har det sämre.