”Kopplingarna till högerextremism är en fara för demokratin”Helle Klein, chefredaktör.

”Vi kvinnor inte ska behöva ta kampen själva”Svetsaren Maria Höök om när man inte orkar säga ifrån mot sexistiska kommentarer.

Att håna någons hem är inte ok

Anneli Jordahl är författare.

Krönika ”’Sveriges fulaste stad’ är utsedd. Men vilka är det som har gjort det?” Författaren Anneli Jordahl reagerar på att det nästan alltid är arbetarstäder som utnämns till något nedsättande.

För 13 år sedan flyttade jag från Stockholm. Att bli stående i vägkorsningen Götgatan/Folkungagatan på Södermalm en grå januarieftermiddag blev för mig sinnebilden av depression. Allt var fult. Folk var tvära och jäktade.

Aldrig hade jag bott så vackert som i den sörmländska byn dit jag flyttat. När jag gjorde ärenden i Katrineholm hörde jag folk skämta lite sårat att staden utnämnts till ”Sveriges tråkigaste”. Det satt som en tagg hos invånarna, särskilt hos de unga. Mycket snart blev jag själv förolämpad av påståendet. ­Platsen där man bor blir en del av ens självbild.

Typiskt att det nästan alltid är arbetarstäder som utnämns till något nedsättande. För ett tag sedan var det Borlänges tur att mobbas som ”fulast”, ­efter en webbomröstning av föreningen Arkitektupp­roret. Vilken arrogans! Människor som sällan hörs och syns i storstadsmedierna och i public service – där de kan få möjlighet att ge sin syn på saken – ska nu behöva leva med den smockan.

Som tur var gick musikern, före detta Mando Diao-medlemmen, och Borlängebon Gustaf Norén ut och röt. Den här typen av rangordning är ett farligt sätt att tänka, sa han till ­Dala-Demokraten. Han menar att föraktet glider över till att handla om ortsbefolkningen, eftersom ”byggnader och människor hör ihop”. Själv tröttnade han på Stockholm och återvände till barndomsstaden.

Alla som bor i innerstädernas våningar med stuckatur borde hålla sig för goda för att håna andra för adressen de bor på. För det mesta har de inte ens besökt platserna.

Ja, vem bestämmer vad som är snyggt? Jag tänker på det när jag läser Alexandra Pascalidous intervjubok Mammorna. Tjugo mammor som bor i storstädernas ytterområden berättar om sina liv. De har det tufft på många sätt, inte minst ekonomiskt. De gör allt de förmår för sina barn, men våldet rår de inte på. Flera av dem har förlorat en son i dödsskjutningar. Det svenska rättssamhället har mammorna slutat tro på.

Jag slukar bokens röster och levnads­öden. Kvinnorna är alla överens om att de aldrig skulle flytta från ”Orten”. De trivs i Alby utanför Stockholm eller i Kronogården i Trollhättan. De känner sig hemma, folk är bussiga och hjälpsamma. I stark kontrast till medierna där deras hemmiljöer stämplats som ”no-go-zones”.

Alla som bor i innerstädernas våningar med stuckatur borde hålla sig för goda för att håna andra för adressen de bor på. För det mesta har de inte ens besökt platserna. Det skulle inte förvåna mig om många av de fördomsfulla bor något stenkast från korsningen Götgatan/Folkungagatan. Rakryggade korsar de gatan, övertygade om att ingen skulle utse just deras kvarter som ovärdigt att bo i.

Hemmablinda och självgoda sänker de andra människors självkänsla. ­Hoppas fler än Borlänges popstjärna får möjlighet att bita tillbaka.

Anneli Jordahl är författare.

5Kommentarer

Thorsten Schütte:

I Tyskland rev britterna och amerikanerna städernas centrala delar på 40-talet och tyskarna byggde upp dem igen på femtiotalet. I Sverige rev svenskarna själva på 50- och 60-talen och byggde nytt sedan. Därför likheten mellan svenska städer och tyska bombade dito!

Erik:

Gustaf Norén bodde i en fin lägenhet i en fin gammal del av Stockholm. Varför bosatte han sig där? Kan det ha varit för att det var … fint? Varför ska inte vanligt folk också få bo fint? Är det odemokratiskt och farligt att vilja det?

Som återvändare valde Norén inte att bosätta sig bland den betong och asfalt han så hyllar. Nej, flyttlasset gick till en villa på behörigt avstånd från Borlänge bland prunkande grönska och med betagande kilometervid vy över älven.

Själv bor jag i den norrländska, ”arbetarstaden” Sundsvall. Samma stad som utsågs till Sveriges vackraste i en omröstning av Arkitekturupproret. Hur går det ihop med Anneli Jordahls resonemang egentligen?

Jordahls hela argumentation är svag och oärlig. Trist.

För övrigt bor Sveriges arkitekter till övervägande del i förmodernistiska hus. Någon undersökning har inte gjorts på vart kommunpamparna eller byggentreprenörerna bor, men vi kan nog vara extremt säkra på att det inte är i nån betongbunker i resterna av centrala Borlänge i alla fall.

Lena:

Ingen hånar någons hem. Det är detta århundradets fyrkantiga, enformiga, likartade, gråa, trista arkitektur som kritiseras och den växer fram överallt i vårt land, även i Stockholm. Fråga istället varför mammorna som bor i storstädernas ytterområden inte är värda lika vacker arkitektur som de som bor i innerstäderna. Fråga varför man fortfarande har samma otrygga, segregerande stadsplanering som under miljonprogrammets era. Det är inga stora förändringar som krävs för att göra vackra städer och trygga miljöer. Småskaliga, slutna kvarter med mysiga innergårdar, varierande höjd på husen, brutna tak, fasadindelningar, varma färger, symmetri och harmoni. Vi måste komma bort från modernismens människofientliga ideologi och gå vidare.

Ingrid Andersson:

Snälla rara Annelie Jordal! Du har komplett missuppfattat alltsammans. Facebookgruppen Arkitekturupproret organiserade ingen omröstning om de fulaste eller fattigaste människorna som du tycks tro, utan de fulaste och mest människofientliga miljöerna och husen i Sverige, miljöer vi inte tycker några människor ska behöva bo i! Folk i hela landet var med och röstade. De som röstade på Borlänge var naturligtvis folk som varit länge eller bott i stan, för annars vet man ju inte hur det ser ut där. Så överklassen i Stockholms stuckaturvåningar är sannolikt helt oskyldiga till att Borlänge vann. Själv röstade jag på Umeå pga att jag bott där och sen dess sett situationen bli ännu värre. Så gå ut och försök fånga förrädarna i Borlänge som enligt dig hängde ut sin egen stad, för det var sannolikt det som hände!

Henry Ståhle:

Funktionalismen tog tag i något som saknades. Den släppte in ljus och hygien, funktionellt planerade och vackert formgivna byggnader. Lika lite som den gamla 1800-tals arkitekturen bara byggde vackra hus är det med funktionalismen som Arkitektupproret ondgör sig över. De anser att det bara ska finnas vackra hus. Precis så tycker jag också. Vackra hus i en vackert planerad stad eller på landsbygden. Översittarna som ser på andras städer eller boenden och dömer gör inget gott. Däremot de arkitekter och stadsplanerare som skapar livsmiljöer i miljömässig hållbarhet, med goda estetiska ansatser, för alla människors lika berättigande till en god bostad och så vidare. Om det är Arkitektupprorets syfte är det bara bra. Men är det syftet?

Vad tycker du?

Håll god ton, håll dig till ämnet och skriv gärna kort.

Läs mer från Dagens Arbete:

Skriv till oss!

På DA Opinion har vi samlat alla ledare, debattinlägg och krönikor. Vill du också skriva på DA Opinion? Hör av dig till vår webb- och debattredaktör Janna Ayres.

Bemannings­företag eller fackförening?

DEBATT”Om de lokala verkstadsklubbarna skall överleva i framtiden måste splittringen genom inhyrning stoppas", skriver en bemanningsanställd industriarbetare.

2

DA och Expressen granskar

Sälj inte ut vår säkerhet

LedareVaktbolagen måste granskas. Kopplingarna till högerextremism är en fara för demokratin.

Matts Jutterström är förbundsordförande för Pappers.

Svenskt Näringsliv vädrar morgonluft

Krönika”Nu utbasuneras det ena galna förslaget efter det andra, som inte på något sätt gynnar dig”, skriver Pappers förbundsordförande Matts Jutterström.

BONUS I INDUSTRIN

”Bra löner kommer inte från direktörernas välvilja”

Gästkrönika”Att säga blankt nej till pengar är i de flesta fall inte någon möjlig facklig hållning. Men vi behöver förstå vad företaget vill med olika lönesystem och bonusar”, skriver Volvoarbetaren och skribenten Lars Henriksson.

Industrin och jämställdhet

”Kvotera. Just do it”

DEBATTEftersom det är bevisat att det är för få kvinnor i bolagsstyrelser är det väl bara att åtgärda genom kvotering? Som arbetstagare är jag för övrigt själv inkvoterad”, skriver Kenneth Bergqvist, på Indexator i Vindeln.

”Reglerna finns – men vi måste se till att de efterlevs”

DebattDet finns redan tillräckliga regler, fokuset behöver ligga på förebyggande arbetet mot sexuella trakasserier. Här behövs fortsatt intensivt samarbete mellan parterna så att riktlinjerna också efterlevs, skriver Industriarbetsgivarnas vd Per Hidesten.

1

”Vi kvinnor inte ska behöva ta kampen själva”

GästkrönikaSvetsaren och feministen Maria Höök funderar över gränslandet mellan okej och kränkande skämt, och när man själv blir en del av problemet.

1

Gör verklighet av nollvisionen

LEDAREIngen ska behöva skadas eller dö på jobbet. Industrins konkurrenskraft hör samman med arbetarnas hälsa, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

Farliga vibrationer

”Vibrationsskadade patienter är en del av vår vardag”

DEBATT”Vibrationsskadorna vi återkommande ställs inför är helt onödiga och har uppkommit på grund av felaktig och ibland olaglig hantering av verktyg. Vi vill vädja till alla att ta problemet på allra största allvar.”  Det skriver sex forskare i arbets- och miljömedicin.

3

Delad stress blir mindre för alla

KRÖNIKA ”Kvinnor inom industrin stressar mer än männen. De tar större ansvar för hemmet och har oftare monotona arbetsuppgifter. Så här kan vi inte ha det!”, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

3

Det krävs mer än bara flex för företagen

KRÖNIKADet finns saker som behöver diskuteras i lagen om anställningsskydd, Las. Men det måste ske utan att maktbalansen rubbas mellan fack och arbetsgivare”, skriver GS-fackets förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

Klyftorna är ett problem – för alla

Krönika”Den svenska modellen handlar om att vi tar gemensant ansvar för företagen. Då kan inte en vd tjäna lika mycket som 59 industriarbetare”, skriver GS förbundsordförande Per-Olof Sjöö.

Har vi lärt oss att tänka efter före?

Krönika”Allt för ofta anses det inte finnas tid att ta reda på arbetsmiljö­riskerna” skriver DA:s nya krönikör, Peter Larsson, civilingenjör och senior rådgivare hos Sveriges ingenjörer.

Viktlös bortom havet ser jag livet

KRÖNIKAJag längtar efter att få resa med bara handbagage och inte göra något annat än att vila, skriver Carl-Einar Häckner.

Kompetens­utveckling behövs nu!

Krönika”Nästan sju av tio av IF Metalls medlemmar säger att de inte har fått någon kompetensutveckling det senaste året. Så kan vi inte ha det”, skriver IF Metalls förbundsordförande Marie Nilsson.

S behöver gå i opposition – mot S

Krönika”Socialdemokratin har gått vilse i sin anpassning till den liberala högern. Vi behöver skaka liv i den folkrörelse som en gång var”, skriver Pappers första vice ordförandeMikael Lilja.

1

Varje dag är Alla hjärtans dag!

KrönikaLåt inte emojis ersätta att vi möts på riktigt. Släpp mobilen skippa rosor och choklad. Industriarbetaren Tony Frid vill att vi släpper fram kärleken alla dagar på året, och att vi vågar kramas mer.

Usel slogan, bra politik

Ledare”Arbetarrörelsens EU-valrörelse behöver andas framtidstro och möjligheter om den ska entusiasmera några väljare”, skriver DA:s chefredaktör Helle Klein.

När börjar Putin sticka?

Krönika”I Chiles huvudstad Santiago samlas män för att gå kurser i stickning.” Anneli Jordahl skriver om att bryta påtvingade könsroller.

”Alla måste stå upp för en nollvision mot dödsolyckor”

DEBATT”Det är provocerande och nonchalant att en del partier i Sveriges riksdag väljer att rösta emot en nollvision mot dödsolyckor.” Det skriver representanter för sex IF Metall-avdelningar i norra Sverige.

Glömskan är satt i system

GÄSTKRÖNIKA”I detta nysvenska politiska språkbruk betyder alltså modernisera mer makt till dem som redan makten innehar. Såsom det var förr”, skriver journalisten och tidigare tv4-chefen Jan Scherman.

2

”Vi ska inte vara rädda för att prata om las”

DEBATTUppgörelsen med C och L kommer inte att leda till de förändringar som befaras, med hotet om ett nyval så nära. Och att diskutera las är tvärtom viktigt, så att lagen tillsammans med krav på omställning och höjd a-kassa faktiskt skyddar arbetarna. Det skriver Alexandar Srndovic, på Pappers i Hallstavik.

1

Ny krönikör

Ett tufft jobb – inte bara på bild

GÄSTKRÖNIKASvetsaren och bloggaren Maria Höök skriver om att spräcka stereotyper på jobbet och om varför hennes yrke är så bildmässigt.

”Det minst onda är inte nog!”

DEBATT Är ”det minst onda alternativet” tillräckligt skäl till att förlama nödvändig kamp mot samhällets orättvisor, skriver Jan-Olov Carlsson, ordförande för IF Metallklubben vid Volvo Lastvagnar i Umeå. 

5

Alla vill ha kultur men få vill betala

KrönikaCarl Linneaus, musikjournalist och DA:s krönikör.

”Det finns en gräns för flexibiliteten”

DebattArbetsrätten har nu blivit en central politisk fråga. Men det är inte las som är krånglig och otidsenlig, det är slimmade personalavdelningar och minskad tro på fackliga förhandlingar som ställer till det, skriver Mikael Ybert, avdelningsordförande på Pappers i Skutskär.

1

Skuldfällan

”Det måste bli lättare att få skuldavskrivning”

Debatt”Vi har i dag en för alla öppen kreditmarknad. Det måste rimligen balanseras av en motsvarande för alla öppen väg ut.” Det skriver två forskare efter våra artiklar om skuldfällan.

1

Killen flög ut ur teatern

”Det finns tillfällen som väger upp allt”, skriver Carl Einar Häckner.

Friskare arbetsliv – var god dröj

Krönika”Jakten på de sjuka fortsätter oavsett regering. Det är helt galet”, skriver Matts Jutterström, förbundsordförande för Pappers.

2
Hämta mer

Jag förstår DA använder cookies enbart för att läsa av besöksstatistik. Läs mer om vår integritetspolicy här​. Genom att fortsätta surfa på sidan godkänner du insamlandet av din IP-adress.