#metoo-uppropet som kom av sig

I bransch efter bransch samlades kvinnor till upprop mot sexism. Men industrin fick aldrig sitt #metoo. Ida Sjölander, montör på Scania, försökte.

”Kom igen grabbar!” säger någon till arbetslaget. Men märker du inte att det står fyra kvinnor här? tänker Ida Sjölander.

Hon säger att hon är sådan som tar in mycket som händer runt omkring, hur folk uttrycker sig, rör vid andra, tittar.

– Småsaker som jag reflekterar över som andra kanske inte lägger märke till.

Det är så hon förklarar att just hon försökte dra igång ett #metoo-upprop i industrin. Hon hade reagerat på snacket, och även sett trakasserier. Hon fick ihop ett par engagerade, men sedan gick det trögt.

– Folk sa, ”Najs att du gör det här.” Det fanns en vilja att det skulle ske, men inte engagemanget att göra det själv. Jag kunde inte dra det på egen hand.

En del kvinnor sa att de inte brydde sig om att bli kallade grabbar. ”Det är så de snackar, bara.” Många kände också att de inte ville svartmåla företaget.

– Men det handlar ju inte om vilket företag du jobbar på!

Trots att nästan var tredje kvinna i IF Metall uppger att de blivit utsatt för sexuella trakasserier det senaste året, blev #metoo aldrig stort i industrin. Ida Sjölander tror att det kan ha att göra med sättet man jobbar.

Hon var i kontakt med några som startade uppropet bland jurister. Där har man längre, etablerade relationer med varandra, tror hon.

– I industrin jobbar du kanske bara några månader.

Om man vantrivs är det lätt att byta avdelning eller arbetsplats. Den som är mer beroende av sin arbetsplats, som juristerna är, måste välja mellan att stå ut eller säga ifrån, tror hon.

Att industriarbetare själva är lättare att byta ut tror hon också påverkade.

– Då vill man inte vara den som är jobbig.

Själv kände hon att hon saknade kontakter med andra arbetsplatser. Kanske är det lättare i andra branscher, man känner nån som jobbar på ett annat hotell eller sjukhus, funderar hon.

Märker du någon skillnad efter #metoo?

– Kanske inte på jobbet direkt, men socialt. Det är många som säger att det blev för mycket.

En del tycker att det skrivits överdrivet mycket, eller att det är obehagligt att bli ifrågasatt.

– Men vad trist att det är sånt jag kommer på när du frågar. ”Vad hände?” ”Jo, folk tyckte att det blev för mycket”.

Hon tror att många reagerade på berättelserna om sexuella övergrepp, att det var så vanligt. Däremot kanske de inte reflekterade över hur de själva betedde sig på jobbet.

– Det flög över huvudet på många att det handlar om allt från det vardagliga till det extrema. Jag tror att det är därför många tycker att det har blivit för stort… ”men vaddå, alla våldtar ju inte”. Men det handlar ju om maktbalans, om respekt, både privat och professionellt, ekonomiskt, det handlar om allt.

Själv fortsätter hon att påpeka när hon tycker att någon använder grovt språk och tilltal som inte är okej.

– Jag har upptäckt att man kan mötas med ”Oj jag ber om ursäkt för att du tog illa upp, jag sa det inte till dig.”

Men, säger hon, det handlar inte om att hon tar illa upp, utan om vad man kan säga på en arbetsplats

Hon tycker att företaget kanske skulle behöva påminna då och då om hur man pratar med varandra, så som de gör när man börjar sin anställning. Hon har inte varit i kontakt med facket om #metoo och är osäker på vad de kan göra. Det är inte alltid lätt att nå fram med till exempel informationsblad.

– Om man inte bryr sig lyssnar man ändå inte.

Hennes ständiga påpekanden på jobbet har ändå haft en viss effekt.

– Det har gått från ”Kom igen grabbar” till ”Kom igen grabbar… och tjejer!” Men jag tycker man kan säga ”Kom igen gruppen”!

Anna Julius