Alla gånger jag inte dött på jobbet
Alla gånger jag kunnat säga ”Oj, det där hade kunnat sluta illa” utan att det gjort det. Nu önskar jag ett år med bättre säkerhetstänk på arbetsplatsen, skriver industriarbetaren Marcus Raihle.
Gästkrönika Säkerheten kommer alltid först, det är ingen som säger emot. Men när man ligger efter i produktionen, vem är det egentligen som prioriterar säkerheten då? Marcus Raihle på Ovako i Smedjebacken tackar facket för skyddsombuden.
Stress på grund av personalbrist.
Det är det vi brukar säga på valsverket där jag jobbar när någon undrar vad som är den vanligaste orsaken till att någon gör sig illa på jobbet.
Vi ska inte stressa, sägs det. Företaget är måna om hur vi mår, sägs det. Vi ligger efter i produktionen, vi har lastat ut för lite ton, kunderna har fått vänta för länge på materialet, sägs det också.
Men stressa inte, jobba bara snabbare!
Jag är nog inte den enda som har fått höra från chefer eller företagets ledning att säkerheten alltid går först. Ord som är lika fina som viktiga, men som allt för ofta tycks väga lika lätt som politikers löften till sina väljare.
Det är billigare med trasiga arbetare än att investera i nya maskiner. Dessutom är det lättare att byta personal än maskiner.
För ärligt talat, trots att säkerheten alltid sägs vara det som prioriteras först, så tycks den ändå alltid få stå tillbaka för produktionen. Mig veterligen har i alla fall aldrig någon chef slagit ner näven i bordet för att få bort ett arbetsmoment som är slitsamt. Det är istället sådant som man ”får titta på” och sedan gör man just det: tittar på medan arbetare sliter ut sig.
En del saker kostar för mycket att åtgärda, sägs det. Det finns inte pengar till investeringar nu. Maskiner går att åtgärda, trasiga kroppar gör det inte. Men det är billigare med trasiga arbetare än att investera i nya maskiner. Dessutom är det lättare att byta personal än maskiner.
Stress på grund av personalbrist.
Jag har hört det sen jag började på min arbetsplats. Vi är för lite folk, det krävs mer personal. Samtidigt: under hela den tiden har vi blivit färre, utan att tappa produktivitet. Vilket uppifrån verkar tolkas som ett tecken på att det inte alls råder personalbrist. Det är tillräckligt mycket folk för att producera tillräckligt många ton. Att stressen ökat och att många mår sämre betyder tydligen inte att det är för lite folk. Personalbrist betyder en sak för oss och en annan sak för ledningen.
Därför är jag evigt tacksam för alla skyddsombud där ute. De som inte bara säger att säkerheten prioriteras högst och sedan låter vinstintresset trumfa över, utan som faktiskt har säkerheten som enda intresse.
Hur många chefer har slagit skyddsstopp? Hur ofta diskuteras säkerheten lika intensivt och detaljrikt på möten som effektiviseringar och neddragning på personal?
Det låter bra, att säkerheten går först. Men när man ligger efter i produktionen. När man lastat ut för lite ton. När kunderna har fått vänta för länge på materialet. Gör den verkligen det då? Och vem prioriterar säkerheten i ett sådant läge, är det skyddsombudet eller chefen?
Därför hugger det till i mig, när jag hör människor säga att facket har spelat ut sin roll och inte längre behövs. För om den dagen kommer när skyddsombuden utses av företaget (tror ni att ”besvärliga” typer kommer väljas?) eller när skyddsombud helt enkelt inte längre finns, så kommer vi se en arbetsmarknad där vissa företag inte ens kommer behöva låtsas att de sätter säkerheten först.
Stress på grund av personalbrist. Men också vice versa. Till slut orkar man inte, alla har en gräns.
Någon kanske stressar för att kunna producera lite till innan dagen är slut, och gör illa sig på grund av det. En annan kanske inte orkar kliva upp ur sängen, för att stressen tagit slut på alla krafter. Och då får resten av skiftlaget sköta jobbet med två personer mindre än vanligt.
Personalbrist på grund av stress.
