Industriarbetarnas tidning

En framtid byggd av skräp

3 september, 2019

Skrivet av

Retrofuturistisk hobby Hemma i enplansvillan i Falun föreställer sig pappersarbetaren Magnus Johansson en värld där industrialismen aldrig ägde rum. Hans många modellbyggen löser upp gränsen mellan historia och framtid.

Foto: Fredrik Swartling

Magnus Johansson

Ålder: 41 år.

Bor: Falun.

Familj: Sambon Åsa Bellskog och två barn.

Arbete: Operatör på Kvarnsvedens pappersbruk.

Bakgrund: Född i Silverdalen i Hultsfreds kommun. Har sysslat med konsthantverk i olika former sedan han var barn.

I december 2017 publicerade Magnus Johansson en instagrambild på en modell av zeppelinaren ”Z-46 Silver Goose” från det svenska försvarets experimentella 1800-talsserie. En tung, cylinderformad maskin med en kraftig propeller monterad under farkosten. Rostigt brunfärgad av de många åren i förvaring och mer lik en tidig ubåtsprototyp än en motordriven gasballong.

En man var förvånad. Han hade aldrig hört talas om att svenska försvaret använde zeppelinare förr. ”Är du svensk? Jag är, men jag har aldrig hört talas om den”, kommenterade han på engelska.

”Kul att du gillar bygget. Den är dock helt och hållet en produkt av min fantasi”, svarade Magnus Johansson och förklarade att namnet och farkostens historia var påhittade.

”Kan jag fråga vad för nått du använt för att få till ytan och hålen?” fortsatte mannen.

”Som du såg så är kroppen gjord av ett gammalt whiskyrör, ytan är ark av häftklammer som man använder i kopieringsapparater. Alla nitar är små glaspärlor som är limmade en och en. Cockpiten är en gammal datormus.”

Magnus Johanssons farkoster är ett slags konstnärligt återbruk. Han bygger dem av sådant som han har liggande hemma eller hittar slängt utanför pappersbruket där han jobbar. Mikrofonen från ett par hörselkåpor, datorfläktar, tablettburkar, kretskort, måttband och stiftpennor – nästan allt går att använda. Att plocka isär saker är som att öppna ett kinderägg, tycker han.

– Jag har använt mycket elektronikkomponenter och slaktat många kretskort. Man tar något oväntat och gör något annat av det. Det syns inte direkt vad det är, men sedan tittar folk närmare och säger ”vad fan, det är ju en sån där”. Det är ganska häftigt.

De färdiga modellernas distinkta stil brukar kallas för steampunk. En alternativ framtid där den andra industriella revolutionen aldrig ägde rum.

Magnus Johansson med modellen M45-Mantis
”Det roligaste med byggandet är när man lägger på det första lagret färg, och delarna blir enhetliga.
Allt smälter ihop. Det är den största kicken.” säger Magnus Johansson. Foto: Fredrik Swartling

I denna fiktiva värld tog historien en annan vändning i mitten av 1800-talet. Det moderna industrisamhället kom av sig och massproduktionen av, till exempel, stål och elektricitet förblev främmande. Inte heller uppfanns förbränningsmotorn. Ångmaskinen var även framöver den viktigaste motorn.

Jules Vernes steampunk-ubåt

Foto: Buena Vista/TT

Ett tidigt exempel på den estetik som skulle komma att prägla steampunken är Disneys filmatisering av Jules Vernes roman En världsomsegling under havet från 1954.

Kapten Nemos ubåt Nautilus uppvisar i filmen många av de detaljer som utmärker genren: blandningen av föråldrad och framtida teknik, den dämpade färgskalan och inte minst de många nitarna.

En värld fylld med ubåtar, luftballonger och utomjordiska maskiner som tycks sprungna ur en roman av Jules Vernes eller H.G. Wells. Kugghjul och mässing – morgondagens teknologi som en 1800-talsmänniska föreställde sig den.

– Vissa skulle hävda att mina byggen inte är steampunk. Det finns många underkategorier och vad jag gör är kanske inte renodlad steampunk. Möjligtvis var den första farkosten jag byggde det, men efter den har det kanske smugit sig in någon förbränningsmotor, säger Magnus Johansson.

Hemmet i Falun är samma märkliga blandning av välbekant och främmande. Ett glasskåp ovanför sängen pryds av såväl dalahästar som hans egna retrofuturistiska byggen: en ångdriven motorcykel, en fisklik båt och svenska försvarets 1800-tals-zeppelinare. Sänglamporna är ett par strålkastare från en gammal Volvo, troligtvis från 30-talet.

På väggarna i vardagsrummet och köket finns hemmabyggda klockor och lampor – smutsigt rejäla men samtidigt invecklat detaljerade. Magnus Johansson kan inte låta bli. Han har alltid sysslat med konst och hantverk: jobbat med trä och metall, slipat och putsat stenar (i hallen sitter ett stort skåp med stensamlingen) och byggt modeller.

Som liten ritade han, byggde mycket lego och monterade färdiga byggsatser – framför allt jetflygplan. Båda föräldrarna har arbetat inom pappersindustrin. Ingen av dem är särskilt konstnärlig (”farsan är duktig på att bygga saker, men inte direkt konstnärlig – det skulle jag inte säga”). Ändå har båda bröderna ägnat stora delar av livet åt just måleri, musik och konsthantverk.

Bortsett från dalahästarna är det mesta av inredningen i sovrummet byggt av Magnus Johansson. Ovanför sängen förvarar föräldrarna alltid ett paket Dextrosol, eftersom deras son har diabetes. Foto: Fredrik Swartling

När Magnus Johansson i tjugoårsåldern flyttade från Silverdalen i närheten av Hultsfred till Falun, svor han att han aldrig mer skulle jobba på ett pappersbruk. I stället skulle han studera media, reklam och socialantropologi. Pappersbruket i Småland låg bakom honom. Han var färdig som pappersarbetare.

– Det gick så där, säger han.

Tjugosex år gammal, efter att ha tagit en examen i medie- och kommunikationsvetenskap, fick han anställning som operatör på Kvarnsvedens pappersbruk. Något han inte ångrar i dag, nästan femton år senare. Han jobbar sju dagar på pappersbruket, och är ledig fem. Dagar han kan viga åt att färdigställa farkosterna som han redan konstruerat i detalj i sitt huvud.

– Det är skönt att ha ett projekt att gå och fundera på. Tankearbetet är nästan roligare än själva byggandet. Att klura ut hur man ska få till det, säger han.

– Men jag har inget projekt just nu, så jag har varit alldeles rastlös under friveckan. Det rycker i hela kroppen, jag måste ha något att göra.

Magnus Johansson i en fåtölj.
Magnus Johansson i vardagsrummet. Lampan bakom honom är en av alla egenbyggda inredningsdetaljer som finns i huset. Foto: Fredrik Swartling

Ibland tänker han att hans konstnärliga intresse skulle dö om han fick arbeta med det på heltid. Eller är det något han bara intalar sig, ett utstuderat självbedrägeri?

Nej, så är det nog inte.

– Jag tror att det är ett perfekt upplägg för min del. Det behöver inte vara kommersiellt, jag gör det bara för min egen skull.

Den första farkosten byggde han i slutet av 2017. ”J-42 Copperhead”, kallar han den. Också den ingick i svenska försvarets experimentella 1800-talsserie.

– Det är halva nöjet att komma på bakgrundshistorien, säger Magnus Johansson.

Modellbyggandet upptäckte han på Instagram. Han såg personer som ägnade sig åt ”kitbashing”. De köpte färdiga byggsatser, men i stället för att följa ritningen kombinerade de delar från olika byggsatser för att skapa helt egna modeller.

– Men det är inte ekonomiskt hållbart. Så jag tänkte: ”Då tar jag skräp i stället.” Och det funkade, säger han.

– Det finns skönhet i mycket, men det gäller att man letar efter det.

På köksbordet står fler av de färdiga modellerna uppställda. En blandning av militära fordon, utomjordiska konstruktioner och djurlika farkoster (bland annat en ubåt i form av en bläckfisk). Bara förra året byggde han drygt tjugo stycken.

– Steampunk är en tilltalande stil, just det gamla: kugghjulen, slangarna och framför allt nitarna.

Det är ett rent helvete att sätta dit nitarna, men de gör hela bygget, säger Magnus Johansson och tillägger:

– Jag gjorde en fisk en gång. Och jag tror att jag limmade fast fjortonhundra nitar.

Han pekar på modellerna och förklarar vad de är gjorda av. Han har pappersbruket att tacka för mycket, till exempel hörselkåporna och resistorerna. Annat har barnen fått bidra med. Han har fått glaspärlor av dottern Klara och stulit lego av sonen Olle (”men han har typ tre ton, så jag tror inte att han märker något”). Varje del fäster han med superlim.

– Det roligaste med byggandet är när man lägger på det första lagret färg, och delarna blir enhetliga. Allt smälter ihop. Det är den största kicken. Nittionio procent av tiden ser modellerna ut som dagisprojekt. Det är en lång process för den där lilla kicken: att få lägga på färgen.

Magnus Johansson dokumenterar arbetet på Instagram och publicerar bilder på de färdiga modellerna. I december förra året sammanställde han dessutom en bok med bilder.

Förra året gjorde Magnus Johansson en bok med bilder på de modeller han hade byggt dittills – omkring tjugo stycken. En granne foto­graferade dem. Foto: Fredrik Swartling

Men den senaste tiden har han publicerat allt färre bilder på retrofuturistiska farkoster. I stället fylls hans flöde av djur målade i starka, metalliska färger.

– Jag blev inspirerad när vi såg Syskonen Baudelaires olycksaliga liv på Netflix. Där var det med en ubåt som såg ut som en bläckfisk, säger Magnus Johansson.

Familjen har vant sig vid att bo i ett hus fyllt av historier från en alternativ framtid (”ja, huset är nog väldigt ’Magnus-inspirerat’, eller ’Magnus-mättat’”). Han bygger oftast sina modeller vid köksbordet och spraymålar dem ute i förrådet. En modell tar ungefär en vecka att färdigställa.

Någon öppnar ytterdörren. Sambon Åsa Bellskog. Också hon sysslar med konsthantverk.

– När du plockar undan dina grejer, plockar jag fram mina. Vi turas om. Det är bra att du har något att göra, säger hon till sin sambo.

– Overksamma händer är djävulens redskap, flinar han.

Modellbyggen på bord
Den senaste tiden har Magnus Johanssons modellbyggande rört sig i en ny riktning. Nu bygger han djur i starka, klara färger. En detalj kvarstår däremot: den stora mängden nitar. Foto: Fredrik Swartling

Vanligtvis är Magnus Johanssons modeller utspridda i huset, men i dag står flera av dem uppställda på matbordet. Här finns bland annat en luftballong, ett ufo, en grön ödla och en ubåt som är en märklig korsning av en dödskalle och en bläckfisk.

– Det är tur att jag inte är lagd åt det pedantiska hållet. För det blir ju en del grejer. Men när du väl håller på med något, brukar du ju hålla till här i köket. I alla fall på vintern när du inte kan vara i förrådet, säger Åsa Bellskog.

– Alla de här har jag byggt här inne. För att behålla lite kontakt med er, säger Magnus Johansson.

– Ja, det är väl tur att du inte bara sitter i förrådet.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Du kanske också vill läsa…

Så lyftes stämningen på boklagret

Så lyftes stämningen på boklagret

Trakasserier, orättvisa arbetsledare, en känsla av att vara utbytbar – stämningen på Förlagssystem var usel. Efter ett omfattande förändringsarbete är situationen mycket bättre, en viktig orsak är minskad inhyrning.

Oro och sorg när fabriken flyttar

Oro och sorg när fabriken flyttar

En hel ort sörjer när Marbodalkök flyttar produktionen från Tidaholm till Jönköping.

Här sköljs oron bort

Här sköljs oron bort

Rädslan för att bli uppsagd. Coronapandemin. Den grå vardagen. Alla tankar på sådant löses upp och försvinner så fort Roger Broman kliver ner i det iskalla vattnet.

När de anställda tar över

När de anställda tar över

Tio personer som hade svårt att hitta jobb skapade en arbetsplats som passade just dem. Nu står de inför ett svårt beslut.

Snabb omställning på Klippans bruk

Snabb omställning på Klippans bruk

Nordens äldsta bruk, Klippans, lade snabbt servetterna åt sidan för att ägna sig åt ett coronaanpassat pappersgöra.

Fast jobb eller utvisning

Fast jobb eller utvisning

De fick en andra chans till ett liv i Sverige. Men villkoren var hårda. Dagens Arbete har följt killarna som bokstavligen slåss för sin överlevnad på den svenska arbetsmarknaden.

När Roger blev Regina

När Roger blev Regina

I hela sitt liv har skogsarbetaren Regina Hoberg samlat mod till att berätta vem hon är.

Två månader under jord

Två månader under jord

Sammanhållningen höll de 33 instängda gruvarbetarna vid liv. De lyftes upp till jordytan med löften om pengar och kändisskap. Tio år senare är de fattiga och besvikna.

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

10 rekordår med Kina – men finns en plan B?

Volvo Cars har tillhört Geely i tio år och bilförsäljningen har slagit rekord på rekord. Det borde vara klang och jubel över jubileet.

I väntan på skygg gris

I väntan på skygg gris

Två fjolårsgrisar äter av bondens grödor och skyddsjägaren Rasmus Wedin höjer sin bössa. Ett skott går av.

Sjuka Samhall

HR styr allt men slipper ta ansvaret

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.

Frågetecken kring Samhalls desinfektionsmedel

Frågetecken kring Samhalls desinfektionsmedel

I ett helt år har Samhall använt desinfektionsmedel som de anställda tillverkar själva. Om medlet inte hanteras rätt fungerar det inte. Richard Fredriksson, regionalt skyddsombud, kräver att Samhall plockar bort medlet.

Coronasmittade städade skola – ”en lek med människors liv”

Coronasmittade städade skola – ”en lek med människors liv”

Emilia städar på en skola i Mellansverige och blev nyligen sjuk i covid. Här berättar hon med egna ord.

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

Samhalls vittnen – fler röster från hela landet

”Det finns inget människovärde kvar överhuvudtaget.” Det skriver en av alla anställda på Samhall. Medarbetare och chefer från norr till söder hör av sig för att berätta om situationen på det statligt ägda företaget.

Hon vill skydda de oskyddade

Hon vill skydda de oskyddade

Maj-Len är allas Maj-Len, den Samhall­städarna vänder sig till när de inte orkar mer. Men ibland säger även hennes kropp ifrån.

Samhall struntar i smittan

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar äldreboenden, mataffärer och gym. Utan skydd. Lyssna på det inlästa reportaget om Samhalls städare, som glömdes bort i pandemin.

Samhall – från stiftelse till bemanningsbolag

Samhall – från stiftelse till bemanningsbolag

Samhall har förändrats mycket genom åren. Konflikten mellan uppgiften att erbjuda personer med funktionsnedsättning ett meningsfullt och utvecklande arbete och kraven på lönsamhet har präglat verksamheten under senare år.

Dagens Arbete granskar Samhall

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.