Första kvinnan på gjuteriet
1960-talet hade precis börjat när småbarnsmamman Anna-Lisa Misker klev in på Pentaverken i Skövde. ”Jobba på fabrik fanns inte på min karta”, berättar hon. Men hon blev kvar i 32 år.
”Jisses vad fint det här blir om hundra år”
28 oktober, 2020
Skrivet av Pontus Ohlin
Historikern som ser framåt Att gallra och röja i skogen – det är det bästa Gunnar Wetterberg vet. Då släpper han tankarna på bokprojekt, Fråga Lund och allt annat.
Gunnar Wetterberg
Yrke: Författare och historiker. Tidigare diplomat i Hanoi och Genève, chefsförhandlare på Svenska Kommunförbundet, utredare på finansdepartementet, samhällspolitisk chef på Saco.
Ålder: 67 år.
Familj: Sambo, barn och barnbarn.
Bor: Bostadsrätt i Stockholm, gård i Skåne.
Ledamot i: Sveriges Radios styrelse, Kungliga Vetenskapsakademien samt Kungliga
Ingenjörsvetenskapsakademien.
Fritidsintresse: Röja och gallra i skogen.
Drivkraft: ”Jag är nyfiken av mig, tycker att det är roligt att lära mig saker. Jag är inte bra på att göra ingenting.”
Han är noggrann med skyddsutrustningen, Gunnar Wetterberg. Skyddsstövlar, skyddsbyxor, hjälm, rubbet sätter han på sig innan han drar i gång motorsågen. Även om det bara är lite smågrenar som ska gallras bort.
Men så är han knappast grön på området. Under drygt tjugo år har han ägnat sig åt skogsbruk i olika omfattning och vet att sådant kan orsaka värre saker än blåmärken. Som till exempel vintern 2005, efter stormen Gudruns härjningar, när han klev omkring bland en massa nedfallna träd som låg i spänn, och plötsligt ett av dem for upp och var nära att ända livet på honom.
Ändå kan han inte låta bli.
– Därför att det är så himla roligt! Och avkopplande. Att arbeta i skog är som att odla trädgård, har jag upptäckt. Fast i kubik, i så mycket större skala.
Dessutom fascineras han av de långa perspektiven, fortsätter han.
– Ibland när jag står här och röjer kan jag tänka: ”Jisses, vad fint det här kommer att bli om hundra år!”
Det är en varm och klarblå morgon i augusti och vi träffar Gunnar Wetterberg på hans gård i norra Skåne, strax utanför Örkelljunga. Här tillbringar han sin mesta tid när han inte är hemma i Stockholm, berättar han, och förutom de vanliga bestyren som följer med stort hus och stor gräsmatta, har han en skog motsvarande ungefär tio större fotbollsplaner att ta hand om.
Men det är inte så här, bakom ett hjälmvisir i skogen, som vi är vana att se honom. Han är ju den där historikern. På tv. Han som har vunnit På Spåret de senaste två åren. Han som på skorrande skånska och med närmast oefterhärmlig entusiasm öser ur sig allsköns historievetande i Fråga Lund.
Kort sagt, en folkbildare med glimten i ögat.
Så vem är han? Varför blev han intresserad av skog? Se träd växa upp? Själv växte han ju upp i ett akademikerhem i asfaltens Malmö, i stadsdelen Väster, mitt under folkhemseran, när staden hade landets högsta reallönetillväxt och när dess varvs- och verkstadsindustri – med Kockums i spetsen – gick på högvarv.
Hans mamma var språklärare, pappan hovrättsdomare, och själv skulle Gunnar bli historiker. Det visste han tidigt. Redan när han gick i lågstadiet, när han fick ett historieverk i tre delar och som han än i dag har kvar i sin boksamling. Ja, det var ”något som tändes där”, säger han, och på den vägen är det.
Någon särskilt ljus tillvaro under mellanstadiet upplevde han däremot inte. Tvärtom, då blev han mobbad, berättar han. Ofta och hänsynslöst.
– Det var väl för att jag läste mycket, hade glasögon, var rätt klumpig av mig och så. Åkte på stryk, gjorde jag också. Flera gånger … Nä, för mig var det där stadiet ett genomgående helvete, säger han med en blick som vittnar om att han helst vill påskynda historien till tiden som sedan följde.
Till högstadiet och gymnasiet, när plågoandarna hade försvunnit en efter en, och när tiden i skolan hade blivit roligare och roligare för varje läsår.
– Och sedan, när jag läste historia på universitetet, så blev allting plötsligt skitkul!
Året var 1971. Då var han 18 år – den åttonde generationen i rakt nedstigande led i släkten Wetterberg som pluggade vid Lunds universitet – och under tiden som han gjorde det extraknäckte han som sjukvårdsbiträde, satt i redaktionen för en studenttidning och var politiskt engagerad i dåvarande vänsterpartiet VPK.
Det är farligt att jobba i skogen, det lär väl Dagens Arbetes läsare känna till.
Men någon universitetskarriär blev det aldrig. Eller politisk. Efter fyra år på universitet ville han ut i världen i stället, se sig omkring, och därför sökte han och lyckades få jobb på utrikesdepartementet. Som diplomat. En av de yngsta någonsin.
Och först hamnade han i Hanoi av alla ställen.
– Jag hade inga som helst band till Vietnam, utan kom dit mest för att hon som skulle haft jobbet inte kunde åka, och då skickade de i stället iväg mig med några få dagars varsel.
1979
fick Gunnar sitt första barn. ”På natten efter att jag hade vunnit På Spåret första gången fick jag frågan om den vinsten var det största som hade hänt mig. ’Nej’, svarade jag, ’jag har fyra barn!’”
1989
är det årtal under Gunnars egen levnad som han tippar kommer att vara det mest omskrivna i framtidens historieböcker. ”Då föll muren, det som markerade slutet på Sovjet-eran.”
Diplomatjobbet var ”spännande”, säger han, och det måste också ha passat honom, tänker jag medan han visar oss runt i sin skog. Öppen, nyfiken och intresserad av språk som han är. Dessutom gillar han att förhandla. Något han gjorde inte bara som diplomat, utan även som chefsförhandlare på Kommunförbundet, det som i dag är Sveriges kommuner och regioner, SKR.
Han ser sig omkring, nickar och pekar på ställen och snår där han har sågat, grävt, vattnat och bökat runt i. Sättkvistar och ekollon som han petat ner, än här och än där. Det går inte att ta miste på hans förtjusning.
– Jag har liksom en föreställning om att allt det här ska bli en riktigt fin blandskog i framtiden. Där eken och asken får dominera. Det är mina favoritträd.
Intresset för skog och natur har han ärvt från sin far, berättar han. Domaren, lagboksförfattaren, men framför allt pappan. Pappan som dog när han bara var elva år, i en tid när han alltså hade det som värst i skolan.
Han minns sommarstugan som familjen hade då, ute på skånska Bjärehalvön. Potatisåkern på stugans baksida, där pappan hade planterat en planta av varje svenskt trädslag. Björk, tall, asp, lönn, och så vidare.
– Han var väldigt road av sånt.
Sedan dess har Gunnar Wetterberg ägnat åtskilliga timmar i skog och rabatter. Främst praktiskt, med stövlarna på. Men också teoretiskt. Som till exempel när han var långtidsutredare på finansdepartementet och vaskade fram den nya skogsvårdslagen i början på 1990-talet.
Då samlade han på sig lärdomar som han skulle få användning av långt senare, när han skrev boken Träd – en vandring i den svenska skogen. Det är en faktafylld men också bitvis personlig betraktelse över hur skogen kommit att spela en så viktig och central roll för oss nordbor. Hur Sverige har blivit det land det har blivit. Sedan begynnelsen. Från tiden när inlandsisen hade töat bort och fram till de moderna massabrukens genombrott.
Här kan man nörda ner sig i motorsågens betydelse, liksom spånskivans, eller i de medeltida sågkvarnarnas historia. Samtidigt som man också får en bild av hur vi har förhållit oss och sökt oss till skogen av rent mentala skäl. För att njuta, bara koppla av. Så som Gunnar Wetterberg gör när han är här.
Vem vet, vi kanske rent av ska vara tacksamma för den här pandemin
Han skrattar till när han tänker på vad han fann under researchen till boken.
– Ett tag på sjuttiotalet trodde man att hela skogsindustrin skulle gå helt åt fanders. Att betong skulle ersätta allt trä i byggandet, och att plast skulle ersätta väldigt mycket av allt det andra. Ja, att till och med papper skulle göras av plast. Vissa var faktiskt inne på att hugga ner och sälja all skog medan vi fortfarande kunde få betalt för den!
Inte oväntat har han även koll på den egna gårdens historia. Liksom på markerna häromkring. Gården finns omnämnd redan på 1500-talet, men några arkeologiska fynd från den tiden har han inte gjort. Vilket i och för sig inte är så konstigt. För det var faktiskt just här, på hans mark, mitt i snapphaneland, som de svenska soldaterna brukade marschera under 1600-talets många blodiga krig mot Danmark.
– Och det värsta av allt var när Karl XI skulle till slaget vid Lund december 1676, då han tillsammans med tolvtusen man och nästan lika många hästar slog läger precis här i bygden. I flera dagar låg de här och sedan fanns ingenting kvar. All boskap, all proviant, alla förråd, allt hade de skövlat och bränt ner!
Ny bok
Aktuell med en ny bok: Ingenjörerna (Albert Bonniers förlag), där han skildrar ingenjörskonstens framväxt och utveckling i Sverige. Medverkar också i Fråga Lund (SVT).
Nästa bokprojekt
… kommer troligtvis att handla om präster. ”Min släkt har varit präster i Bohuslän och Halland sedan början på 1700-talet, vilket gör att jag alltid har varit intresserad av präster. Ingen har egentligen skrivit om dem, deras roll och hur de påverkade livet för folk runt omkring.”
Ni hör, historia kan han. Men vad tror han om framtiden? Vart är vi på väg, måste man ju ändå passa på att fråga honom. Många tror ju att pandemiåret 2020, när hela världen stannade till, har etsat sig fast för evigt i historieböckerna. Att det kommer att bli ett lika allom bekant år som revolutionsåret 1789. Tror han det?
– Nej, säger han. Att pandemin skulle paja för globaliseringen, som vissa tycks tro, det tror inte jag. Det mesta kommer att gå tillbaka till hur det var. Givet att vi förstås hittar vaccinet.
– Men visst, vi som har varit med om den här pandemin kommer aldrig att glömma det, och det kommer uppenbarligen påskynda digitaliseringen, vilket i sin tur kan leda till att många jobb försvinner – åtminstone inom servicenäringen.
Den tunga industrin tror han dock kommer att klara sig ganska hyggligt. Visst är ekonomin svajig och framtiden osäker, säger han, men sådana tillstånd är historien full av. Dessutom är det ju inte en ny variant på digerdöden som vi nu hemsöks av, menar han. Pesten dödade var tredje europé i mitten på 1300-talet.
– Coronan är ju trots allt relativt lindrig.
Han tänker efter en stund.
– Vem vet, vi kanske rent av ska vara tacksamma för den här pandemin, se den som en slags förövning till något mycket större och mycket värre. Det kan ju komma något som är ännu jävligare.
