Osäkert anställda vågar sällan larma

PERSPEKTIV Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat, skriver Elinor Torp.

Vi får räkna med att skada oss eller i värsta fall dö. Det borde inte vara så, men jobbar man för en entreprenör måste man ha med det i beräkningen.

Så sa ett lokalt skyddsombud till mig för några år sedan. Medan arbetet blivit säkrare för direktanställda vid stora industrier, byggbolag och kommuner har riskerna ökat för människor som plockas in.

Underhåll och reparationer, rivning och sanering, de snabba utryckningarna, pek-jobben, ”ni-skulle-inte-kunna-ta-och-fixa-det-där-också-när-ni-­ändå-är på plats” görs i dag av inhyrda. 

Arbetsmiljöverket kodar inte för anställningsform när olyckor sker, vilket gör det svårt att belägga.

Men efter att ha granskat villkoren i arbetslivet under många år så talar händelserna sitt tydliga språk. 

Ung. Uthyrd. Utländsk. 

Här har vi arbetskraften som lever farligast på jobbet. På en och samma arbetsplats kan riskerna för att råka ut för en olycka skilja sig åt radikalt. 

Fallet jag granskat djupast är kalkugnsolyckan. Nordkalk var vid den här tiden ett eget företag inne på SSAB:s område i Luleå. I likhet med SSAB anlitade Nordkalk entreprenörer för underhållet.

Månaderna efter döds­olyckan, våren 2012, passerade varje dag 900 kollektiv­anställda genom stålverkets grindar. I snitt utfärdades 60 passerkort till entreprenörer varje dag. När de satte i gång att jobba löpte de betydligt större risk att skada sig. Trots att de inhyrda bara var en bråkdel så många råkade de ut för lika många svåra olyckor som SSAB:s egen personal. 

Kalkugnsolyckan var belysande på många sätt. Inte mindre än sex olika firmor var involverade i jobbet. Ingen visste något om anläggningen eller hur farligt det var att vistas där. 

Ung. Uthyrd. Utländsk. 
Här har vi arbetskraften som lever farligast på jobbet.

Unga killar ringdes in med kort varsel. Och det slarvades med riskbedömningar. Vem hade ansvaret? Över fem år tog det innan de anhöriga fick någon klarhet i rätten – och sju år till slut­giltig dom. Förödande lång tid när man förlorat sitt barn i en obegriplig olycka. 

Ryckigheten i det nya arbetslivet är en stor för­klaring till varför dödsolyckorna sker. Hur arbetet är organiserat. Inhyrda nere i kedjorna ges inte alltid förutsättningar att göra jobben på ett säkert sätt. Och skyddstänket på de mindre firmorna är sällan lika utvecklat som hos de stora.

Dödsolyckorna fortsatte också att ske inne på SSAB:s område i Luleå. IF Metalls bägge huvudskyddsombud förklarade för arbetsgivaren att entreprenörerna måste tas med i säkerhetsarbetet. Facket ordnade workshops för de firmor som vistades innanför grindarna.

Även fackförbund och huvudskyddsombuden högst upp behöver alltså lära av dödsolyckorna och inkludera de inhyrda. 

Enkelt är det inte. Osäkert anställda vågar sällan larma. Tystnaden är total. En kille, 33 år, som jobbat för sexton olika entreprenörer an­litade av de stora industrierna berättade att inhyrda som påtalar brister inte blir långvariga. 
”Drar man facket på en firma är man körd. Arbetsgivaren låter bara bli att ringa och anlitar någon annan på listan.” 

Baksidan av det flexibla arbetslivet. 

Ju fler kockar, desto sämre soppa. Slitet ordspråk, men passande för arbetslivet i dag. Med flera olika aktörer närvarande på en och samma arbetsplats är det inte så konstigt att säkerheten blir lidande.

I värsta fall kan uppdraget sluta i en katastrof. För vad rör sig i ledningarna på pappersbruket, vilket material finns i väggarna på skolan som ska renoveras av firmor i flera led, vad gömmer sig i rören som mekanikerna under tidsbrist plockar isär? Lut, svavelväte, asbest … Listan på kemiska tillbud och olyckor i Sverige i dag är lång, ämnen som vid reparationer och rivningsarbeten läcker ut på intet ont anande underentreprenörer nere i kedjorna. Ibland har de änglavakt. Ibland går det riktigt illa.

Ansvaret är tudelat. Beställaren i toppen ansvarar för samordningen, själva platsen. Entreprenörerna har också ansvar, för sin personal. Och som skyddsombud måste du våga berätta om bristerna du ser – i tid. 

Under de nio år som gått sedan en ung kille fick sina organ sönderfrätta av arbetet på kalkugnen i Luleå har en del ändå hänt. I dag används begreppet arbetsmiljöbrott oftare i media och av de första poliserna på plats. Så måste det vara för att dödsolyckorna ska kunna utredas. Även om det inte finns något uppsåt bakom – ingen arbets­givare vill döda sin personal – så genas det titt som tätt med säkerheten för att få ner kostnaderna.

Vad som först ser ut som en olycka kan mycket väl vara ett brott. Ett arbetsmiljöbrott. Och människor som kanske just bara påbörjat sitt arbetsliv mister livet.

Som Johan, på kalkugnen, den 1 november 2011.

Artikeln är tidigare publicerad i magasinet Dagens Arbetsmiljö.