Tystnaden är dyr (och lite tråkig)

Krönika När öronen får nog av samtidsljudet får man låtsas att man inte hör, skriver författaren Sven-Olov Karlsson.

Koppar … Dukar … Ringar. Orden viskades. Dessutom halvdränkta i ett liksom retfullt brus. Jag klickade på bilder av vad jag uppfattade … Toppar? Pukor? Vingar?

Det var ett test av hörseln. Gjorde det eftersom det länge hade känts lite svårt att hänga med i samtalet i stimmiga miljöer, som fester eller förskolor. Berodde det på gamla synder? Hade ungdomens tinnitusframkallande vinkelkapar och skräniga rockkonserter kommit ifatt mig?

Men testet fann inga fel. Hade jag kanske gissat de rätta orden, fuskat ihop ett glädjebetyg?

Var oförmågan egentligen en ovana? Var jag bara dålig på att lyssna? Det är ju roligare att prata. Får jag inte det kan det lika gärna vara tyst.

Inget av det där är ovanligt. Många älskar sin egen röst och är samtidigt upptagna av vad vi hör och inte hör. Och dödströtta på oväsen. Tystnad är en exklusivitet. Den säljs på retreater, där kunderna både får knäppa igen och slippa brölande lövblåsar och slagborrar i väggarna. Efterfrågan lär förbli stabil.

Majoriteten får nöja sig med att låtsas vara döva för samtidens ljudföroreningar. Men som art är vi kodade att reagera på oljud. Under nittionio procent av mänsklighetens historia har ljud varit något viktigt att observera. Jägarnas och samlarnas och böndernas överlevnad hängde på att de begrep att tolka vindens eller vassens läten. Och det mänskligt producerade bullret nådde aldrig högre decibel än vi orkade hojta.

Sedan sprängde industrisamhället alla bullervallar. Men slamret betydde produktion och lön i handen. I dag väsnas motsatsen, konsumtion: från streamingtjänsternas uppstartsjinglar till butikernas osänkbara skräpdisco. Varje apparat vi blir pålurade har egna pip, omöjliga att koppla ur. Vitvarorna väser och skallrar. Bostädernas ventilationsfläktar tröskar dygnet runt och nattrafikens inbromsningar och accelerationer strimlar djupsömnen till svettiga tupplurar.

Där befinner jag mig. Förr levde öronen farligt för att jag arbetade. Numera värker de i stället av fritidens ljudmattor.

Nå, om stan låter så illa, flytta ut på landet. Men där maler vindkraftverken. Timmerbilarna dundrar, vedkaparna skriar frenetiskt och A-traktorer subwoofar ut knastechno över nejden.

Men stundtals blir det faktiskt tyst. En ficka av lugn i stadens vargtimmar. Eller på en promenad i skogen i solspillet mellan träden. Bara andningen och pulsen. Rätt skönt.

En chans att tänka färdigt en tanke. Och efter en stund med min inre röst som enda sällskap når jag alltid samma slutsats: nu vill jag höra något annat.