”Tar vi inte strid för löner och rättigheter är facket förlorat”
Om arbetarna ska betala för samhällets kriser medan facken tittar på är rörelsen förlorad. Då måste vi bygga något nytt, skriver industrarbetaren Andreas Köhler.
Industriarbetarnas tidning
Debattartiklar är texter som tar ställning. Åsikterna är skribenternas egna.
DEBATT Vi LO-medlemmar måste få kompensation för det vi stått tillbaka för under de senaste åren, skriver Rainor Melander, Pappers avdelningsordförande på Väja bruk.
Rainor Melander är ordförande för Pappers avdelning 31 på Mondi Dynäs i Väja.
Årets avtalsrörelse tar plats efter några år där arbetsmarknaden har drabbats på flera olika sätt.
Överenskommelsen om las är vi nog många som tycker är en svårsmält smörgås att svälja. Att förvänta sig en uppgörelse som skulle bibehålla balansen på arbetsmarknaden samtidigt som den ena parten förhandlade med hot om lagstiftning vilande som en bila över nacken, det var nog egentligen ingen som trodde på. LO-förbundens oförmåga att kunna hålla en gemensam linje är bara ett ytterligare tecken på att vi lämnar hela spelplanen öppen för arbetsgivarsidan.
Pandemin slog till mitt under upploppet på den förra avtalsrörelsen. Ingen visste vad den skulle föra med sig. Kanske var det ett helt rätt beslut att skjuta upp slutförhandlingarna. Det som däremot inte var rätt var att så gott som alla LO-förbunden lät bli att försäkra sig om att avtalet skulle räknas retroaktivt när det väl några månader senare träffades. Så gott som ingen retroaktivitet betalades ut i den avtalsuppgörelsen. Löneförhandlingen resulterade också tidvis i reallönesänkning.
Knappt hade pandemin bedarrat förrän nästa stora slag drabbade oss. Rysslands oprovocerade angreppskrig mot den suveräna staten Ukraina sände chockvågor genom världen. Förutom det mänskliga lidande som kriget orsakar så knuffar det också hela världen snabbt mot en lågkonjunktur med stigande inflation och räntor som följd.
Med det som bakgrund inleddes årets avtalsrörelse. De stora drakarna i LO riktade in märket på ungefär 4,4 procent. Samtidigt ligger inflationen på runt 10 procent. LO:s medlemmar får ta ansvar för att inte driva upp inflationen ytterligare.
Elpriserna skjuter i höjden och regeringens reaktion är att ge mest kompensation till dem i elprisområde 3 och 4 som redan har det bäst ställt.
Bränslepriserna har också nått nya rekordnivåer samtidigt som de som röstade för sänkningar på 10 kronor litern hastigt sveks av Tidöpartierna.
Att gå in i en avtalsrörelse som garanterat kommer att ge en reallönesänkning samtidigt som aktieutdelning i vissa branscher når nya rekordhöjder och direktörer får guldkantade bonusar på redan feta löner – det fyller en enbart med uppgivenhet.
LO:s medlemmar måste få kompensation för det vi stått tillbaka för under de senaste åren. Det var inte industriarbetarna eller personalen inom vården som kunde ”vobba” eller jobba hemifrån under pandemin. Hjulen rullade och behövande fick vård. Vi riskerade vår egen hälsa för arbetsgivarna utan att få något för det.
Det är vår tur nu!
Ge oss ett avtal som innebär en förbättring för oss anställda. Om vi inom LO tillsammans bestämmer oss för att inte jobba till sämre villkor än vad vi nu kommit överens om så har arbetsgivarna inget att sätta emot.