Industrin skriker efter folk. Men samtidigt är rekordmånga arbetslösa, visar nya siffror från SCB och Arbetsförmedlingen.

– Bara för att det finns folk kan man inte trycka in dem i industrin, säger Olof Åslund, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.

Över en halv miljon svenskar, var tionde arbetsför person i åldern 15-74 år, var arbetslös i januari i år. Jämfört med siffror från samma månad i fjol är det en ökning med 114 000 personer, eller 1,9 procentenheter, enligt siffror från SCB.

När läget vänder är svårt att säga, bedömer Arbetsförmedlingen, men väntar sig ljusare tider redan i år.

– Vi bedömer att arbetslösheten slutar att öka under det första halvåret 2025 för att därefter minska gradvis i takt med att ekonomin stärks, säger Eva Samakovlis, analysdirektör på Arbetsförmedlingen.

Arbetslösheten är nu på samma nivå som under pandemin i januari 2022. Orsakerna bakom arbetslösheten, enligt Arbetsförmedlingen, är det svaga ekonomiska läget som fortsätter bita sig fast tillsammans med en generellt sett hög arbetslöshetsnivå under januari månad.

En stor del av de arbetssökande är antingen födda i utlandet, eller har föräldrar som är det, förklarar Olof Åslund, professor i nationalekonomi vid Uppsala universitet.

– Den dimensionen av arbetslösheten är slående. Arbetslösheten i utlandsfödda befolkningen kan i arbetslöshetssiffror ligga på mellan 15-17 procent, medan andelen arbetslösa som är födda i Sverige kanske är 5 procent.

Industrin behöver arbetskraft – men var tionde svensk är arbetslös

Samtidigt skriker industrin efter folk. Industrirådet visar i en prognos att 145 000 personer kommer behövas till industrin under året och de kommande två åren. Prognosen grundar sig på den gröna omställningen och digitaliseringen.

Att industrin behöver fler, samtidigt som arbetslösheten är hög, beror sannolikt på en ”mismatch”, eller glapp, mellan vad arbetsgivarna efterfrågar och vad arbetssökande kan, menar Olof Åslund. Samma problematik finns på andra delar av arbetsmarknaden, där olika nivåer av kompetens kan skilja sig.

– Det är yrkespersoner allihop, men det skiljer sig på nivåer av specialisering. Många som står arbetslösa under längre perioder är de som saknar viss grad av kompetens, säger han.

Åslund nämner flera åtgärder som prövats av olika regeringar. Exempelvis det som pågår nu, att forma gymnasieskolan mer efter industrins behov. Andra sätt har varit att jobba med att få fler att välja yrkesprogram på gymnasiet, eller att skapa snabbprogram för att få nyanlända in i industrin.

Även om man kan bli gångbar inom industrin efter ett yrkesprogram på gymnasiet, eller en yrkeshögskolekurs tillsammans med upplärning, så är det stor skillnad på arbetsgivarnas behov i dag och för femtio år sedan, understryker Åslund.

– Under 1960-talets arbetskraftsinvandring till Sverige kunde man i princip ta en människa och ställa den vid en maskin. Men i dag är det många branschföreträdare som säger: ni kan kalla det här för ett lågkvalificerat yrke om ni vill, men det är ganska komplicerat.

– Om man jobbar som städare eller lastbilschaufför ställs det höga krav på att veta vilka kemikalier man jobbar med, eller kunna sätta sig in i vilka laster man får använda i vilka delar av vilka städer, säger Åslund.

Det finns inga genvägar, eller en ”quick fix”, för att lösa problemet med kompetensförsörjning, menar Olof Åslund. Han efterlyser mer nytänkande ute på företagen.

– Om det är så att man som arbetsgivare under längre tid har svårt att hitta någon som kan uppfylla krav för en viss roll, finns det då ett sätt att organisera arbetet på ett annat sätt så kraven uppfylls? Den frågan är relevant att ställa, för problemet kanske inte kan lösas om man inte är redo att tänka nytt, säger han.