Med prydlig manikyr under handskarna jämnar Ana till kanterna på ännu grova gjutdetaljer. Det yr runt vinkelkapen och hennes axlar glittrar av aluminiumspån. Tutande gaffeltruckar styr genom lokalerna, förbi ugnar och gjutkrossar.

Ana, som inte vill berätta sitt efternamn, jobbar som slipare på aluminiumgjuteriet Wisconsin Aluminium Foundry (WAF) i Manitowoc. Det är en stillsam hamnstad intill Michigansjön, kanske mest känd som spelplatsen för true crime-dokumentären Making a Murderer.

I dag stryker kalla vindar från sjön längs stadens folktomma gator. Arbetarna har redan klivit på morgonskiftet i fabriken, där ugnarna har varit i gång hela natten. Ana svettas i gjuthallen.

Hon kom till USA för fyra år sedan och är en av de miljontals arbetare i USA som sökt sig till landet i hopp om ett bättre liv – för sig själva och sina barn. Hon är också en av många arbetare som fruktar migrationspolisen ICE.

Trots att Ana har sina papper i ordning präglas hennes tillvaro av rädslan för en razzia. Hon vet hur osäker situationen är för migrantarbetare i USA. En missad deadline på ett visumformulär eller ett bortglömt domstolsdatum kan räcka för att bli föremål för deportation. Felsteg eller missförstånd kan bli dyra, och systemet kan vara svårt att förstå, säger hon. För den som grips kan veckor, eller till och med månader, i häkte vänta. Det kan räcka för att mista sitt jobb i USA.

När hon pratar om det rinner tårarna.

– Jag lever ensam med min son. Att han åker till skolan och jag åker hit utan att veta om vi kommer att ses igen är väldigt tufft, säger hon.

Det är Donald Trump som har fått oron att växa. Det stod klart tidigt att massdeportationer skulle bli en grundpelare i presidentens migrationspolitik. Trump har investerat kraftigt i departementet för inrikes säkerhet, DHS, och dess migrationspolis ICE. I dag är styrkan mer påkostad än många av världens arméer. Under Trumps ledning har finansieringen stigit med motsvarande hundratals miljarder kronor – långt över myndighetens tidigare budgetar.

Flera av gjuteriets anställda har gripits av migrationspolisen. En del har kunnat återvända till jobbet, andra har fått beslut om att utvisas.

Men innanför gjuteriets väggar finns ett skydd – företagsledningen har slagit fast att de inte frivilligt samarbetar med ICE. De ska inte släppas in i byggnaden utan en husrannsakan.

Det var en skiftledare som ofta jobbar natt – det skift då flest invandrare står på golvet – som fick idén. Hon var orolig att polisen skulle kliva in på fabriksgolvet på natten, och tog sin oro till Sachin Shivaram, vd på WAF.

Hans kontor för tankarna till något helt annat än tillverkningsindustri. Det är prydligt och avskalat. På skrivbordet står ett schackbräde med pjäser i aluminium. En slät, ljusblå krage sticker fram under hans marinblå tröja.
Men väggarna skakar. Det är gjutkrossen som slår sönder gamla formar.

Sachin Shivaram vet att många av hans anställda lever i en verklighet som är olik hans egen. Han anställer runt 200 arbetare med invandrarbakgrund på företagets anläggningar i Mellanvästern, vilket motsvarar omkring 20 procent av den totala arbetsstyrkan.

Han har hört deras oro. Anställda har ringt honom från polisbilar och från häktet, rädda att förlora sina jobb.

– Tänk dig paniken när hela ditt liv är på väg att kollapsa. Det får mig att vilja hjälpa till. Och vi befinner oss i en så privilegierad position: vi har verktygen, vi känner jurister och vi har pengar.

Många amerikanska fackförbund har kraftigt fördömt Trumps migrationspolitik. USA:s största fackorganisation, AFL-CIO, går att likna vid svenska LO. De har mobiliserat genom att utbilda fackliga företrädare inom sina förbund i hur man skyddar sina medlemmar mot migrationspolisen, och genom att publicera utbildningsmaterial som medlemmar kan ta del av för att känna till sina rättigheter vid möten med polisen.

AFL-CIO uppmanar bland annat medlemmar att vägra att svara på frågor, att aldrig skriva på papper, och att aldrig öppna dörren till sitt hem utan att först få se en husrannsakansorder.

På gjuteriet finns flera fackförbund, varav metallfacket United Steelworkers (USW) representerar flest anställda. Lucas Claycomb, 34 år, är vice ord­förande för den lokala klubben. Han berättar att de fackliga representanterna vid flera tillfällen fått utbildning i hur man ska agera om ICE skulle dyka upp på arbetsplatsen – vilka man ska ringa och vikten av att allt spelas in.

Eftersom migrationspolisen innebär en risk för många av de anställda har det blivit en facklig fråga.

– Man måste representera sina medlemmar för dem de är, säger han.

Nationellt sett motsätter sig metall-facket utvisningar som baseras på invandrarstatus, och brukar konsekvent ställa sig bakom Demokraternas presidentkandidat. Samtidigt finns en politisk klyfta på fabriksgolvet: där är stödet för Trump betydande. Lucas Claycomb medger att det ibland kan bli komplicerat.

– Det finns killar som har åsikter från sina mor- och farföräldrar och generationerna innan dess, och dem kommer man aldrig få dem att släppa, säger han.

Sachin Shivaram är politiskt engagerad, och har flera gånger uttalat sig kritiskt mot Trump i medier. Hans välvilliga inställning mot Demokraterna har gjort WAF till ett tacksamt resmål för ledande företrädare för partiet, som ser vågmästarstaten Wisconsin som viktig. Då har han sett den politiska klyftan bland sina anställda.

När Joe Biden besökte fabriken under valrörelsen 2020 dök ett gäng arbetare upp med MAGA-kepsar, och när vicepresidentkandidaten Tim Walz höll ett möte där 2024 lyckades inte facket samla ihop några arbetare som ville delta. Det slutade med att fackanslutna arbetare hämtades in från Indiana – fem timmar bort – bara för att fylla lokalerna.

– Det var roligt eftersom de alla kom in med hjälmar och västar, men på vår arbetsplats bär vi inte hjälmar. Det var uppenbart att de inte arbetade här, säger Sachin Shivaram.

I presidentvalet 2024 knep Trump en knapp seger i Wisconsin. Desto mer övertygande var stödet i Manitowoc County, där han fick 60,9 procent av rösterna.

Runt hörnet från gjuthallen där Ana står, sitter lageransvarig Chris Fitzpatrick omgiven av lådor och lastpallar. Hans kontor är ombonat, med egen kaffekokare och mikrovågsugn. På väggen hänger en klocka, som likt ett gökur säger ”we will make America great again” vid samtliga timslag.

– Jag gillar Trumps affärsmodeller. Jag gillar sättet han skötte affärer på. Och sen gillade jag honom under hans första mandatperiod som president, säger han och fortsätter:

– Jag gillar honom fortfarande, men vissa saker som han gör nu är lite irriterande, tullarna exempelvis. Att införa tullar på aluminium och stål, det binder händerna på oss här.

Migrationspolitiken är en av de främsta anledningarna till att Chris Fitzpatrick kallar sig Trumpanhängare. Han vill att gränsen ska stängas och att kriminella ska deporteras. Ändå kändes det annorlunda när ett par av hans egna kollegor drabbades.

– Jag var ganska arg, för de är riktigt bra arbetare och jag känner några av dem. Det är dumt, säger han.

Chris är kritisk mot hur landet hanterar personer som ”vill göra rätt för sig”. Han menar att systemet sviker människor som hamnar i kläm på grund av byråkratisk ineffektivitet – människor som vill arbeta, bilda familj och tjäna pengar.

För honom är företagets policy om att inte släppa in migrationspolisen en självklarhet.

– Jag släpper inte in någon som inte jobbar här. Jag skulle inte släppa in ICE. Det borde inte finnas någon anledning för dem att vara här från första början.

Ana beskriver det som ”komplicerat” att jobba med kollegor som står bakom Trumps migrationspolitik. Ibland kan hon känna ett visst avvisande.

– Det finns faktiskt några kollegor som man kan känna rasism från. Men jag har inga problem med det, för jag är inte typen som ställer till problem. Om de uppför sig olämpligt håller jag mig bara för mig själv, säger hon.

För Ana tickar klockan mot en ödesdag. Hon genomgår just nu en rättslig process för att få asyl. Men processen är otäck.

– Dagen jag hade min senaste rättegångsförhandling ville jag ärligt talat inte ens åka dit med tanke på allt som händer, eftersom jag var rädd att de skulle utvisa mig, säger hon.

I början av hösten ska Ana infinna sig i en domstol som ska avgöra om hon får chans att uppfylla sina drömmar om en framtid i USA.

Drömmen om att kunna leva ett normalt liv, köpa ett hus och ta hit sin äldsta son. Men att få återförenas med honom känns avlägset, säger hon.

– Med tanke på situationen med presidenten ser jag det som väldigt komplicerat. Men för Gud är ingenting omöjligt.

Ana säger att hon önskar att hon kunde tala direkt till Trump. Hon vill berätta om hur det är för migrantarbetare som kommit till USA för att jobba.

– Vi har alla våra hjärtan fyllda med drömmar, vi längtar efter många saker. Vi är inte dåliga allihop, och vi förtjänar inte att bli behandlade som vi blir nu, som brottslingar, säger hon.