Caroline Mtshazo med 19-åriga dotter Ndileka Bululu, i sitt hem i västra Marikana i Sydafrika. Caroline har inte längre något förtroende för sin  gamla fackförening NUM, utan har gått över till konkurrerande AMCU. Foto: EVA-LOTTA JANSSON

”Vi kommer att slåss, kanske dödas – men vi ska vinna”

Publicerad 2012-10-19, 11:40 Uppdaterad 2022-03-28, 15:43

REPORTAGENär 34 gruvarbetare sköts ihjäl i augusti handlade det inte bara om en strid mellan arbetare och arbetsgivare. Det är också en kamp mellan nya och gamla fackföreningar. Caroline Mtshazo hör till dem som bytt sida.

Olika fackförbund i Sydafrika

COSATU –  Congress of South African Trade Unions.

Paraplyorganisation som består av 21 fackförbund med totalt 2,2 miljoner medlemmar.
Bildades 1985 när motståndet mot apartheid började öka i styrka.
Del av regeringsalliansen tillsammans med ANC och SACP, kommunistpartiet.
 Zwelinzima Vavi är generalsekreterare sedan 1999.

NUM – National Union of Mineworkers, grundades 1982

Det enskilt största fack- förbundet inom Cosatu, med 300 000 med lemmar.
Frans Baleni är generalsekreterare sedan 2006.
Dess första ledare var Cyril Ramaphosa, senare generalsekreterare i ANC. I dag är han affärsman, och sitter i gruvbolaget Lonmins styrelse.

AMC – Association of Mineworkers and Construction Union.

Bildades 1999 av Joseph Mathunjwa, som fortfarande är dess ledare.
Mathunjwa  var tidigare populär facklig representant för NUM men uteslöts efter bråk med NUM:s ledning. Arbetarna uppmanade honom då att bilda en egen fackförening.
Ses som  mer militant än NUM och gruvbolagen har länge försökt undgå att förhandla med dem.
Tros ha minst 50 000 medlemmar – ett antal som växer snabbt.
Med i den näst största fackliga paraplyorganisationen i Sydafrika – NACTU.

Vattenkokaren bubblar, stängs av. Caroline häller det heta vattnet i tvättbaljan. Kanna efter kanna, till slut kan hon göra sin morgontoalett.

– Vänta lite, det går snabbt, säger hon, och stänger dörren bakom sig.

När hon öppnar igen är det färgade löshåret på plats. Hon har en t-shirt med silhuetten av en lyftkran på bröstet. Högst upp står det AMCU: Association of Mineworkers and Construction Union.

– Jag gick med i juni förra året, säger Caroline, och ber oss komma in.

Ett litet hus av blänkande korrugerad plåt på 15 kvadratmeter. Lappar av linoliummatta på golvet. I ena hörnet ett litet men välorganiserat kök. I andra hörnet den stora dubbelsängen.

– Här sover min dotter, hon är 19, och så sonen, han är fyra. Och så jag. Inga män, det har jag fått nog av.

Caroline Mtshazo, 38, jobbar som tågförare i gruvbolaget Lonmins platinagruva i Marikana i Sydafrika. Ett hårt och tufft arbete säger hon, 800 meter under markytan.

Det var här i Marikana som 34 gruvarbetare sköts ihjäl av polis den 16 augusti. En av orsakerna bakom protesterna som ledde till massakern var arbetarnas missnöje med det stora och etablerade gruvfacket, NUM,  National Union of Mineworkers. Det är de som har förhandlingsrätten i Marikanagruvan. Misstroendet från arbetarnas sida har bara ökat de senaste åren.

– Jag var med i NUM tidigare, säger Caroline. I fyra år, sen märkte jag att i stället för att hjälpa oss sålde de ut oss. De satt på gruvbolagets sida. Fick pengar under bordet för att gå bolagets ärenden. De som gick till facket för hjälp fick sparken.

Caroline är inte ensam om att lämna NUM. Exakt hur många i Marikana som gått till den konkurrerande fackföreningen AMCU, vet man inte. Men det är många.

När arbetarna i Marikana började sin vilda strejk för högre lön uppmanade NUM dem att gå tillbaka till arbetet. Det gjorde bara gruvarbetarna mer bestämda att inte ge upp. Och i det besvikna vakuum som följde går nu AMCU in och värvar.

– Vi får nya medlemmar varje dag, säger Caroline. I dag, när vi är klara med intervjun, väntar 200 gruvarbetare på att jag ska komma och skriva in dem.

I en annan platinagruva i samma område är AMCU-medlemmarna nu  i majoritet och pressar på för att bli den part företaget måste förhandla löner och villkor med.

Splittringen är tydlig. Det är en fragmentering av fackföreningsrörelsen  i Sydafrika som kommer att fortsätta, tror den politiska analytikern William Gumede (bilden).

– Arbetarna känner mer och mer att de stora facken inte står på deras sida, säger han. Vi kommer att få se fler gå till de små, och att nya fackföreningar bildas.

Orsaken, enligt William Gumede, till flykten från de traditionellt starka facken är att medlemmarna ser dem som en del av maktapparaten. Paraplyorganisationen Cosatu, Sydafrikas LO, sitter med i regeringen tillsammans med ANC och SACP, kommunistpartiet.

Besvikelsen bland Sydafrikas fattiga på att befrielserörelsen ANC inte lyckats ge dem ett bättre liv spiller över också på Cosatu. De känner sig svikna och övergivna, utan röst. Det är i jakt på den rösten rörelsen till mindre och ofta mer radikala fackföreningar utanför Cosatu, sker.

Men det är en trend som har en förlorare, enligt William Gumede: arbetaren.

– Hela idén är att ha en stor och stark fackförening, säger han. Då kan du sätta kraft bakom dina krav. Du kan ha en välfylld strejkkassa, begravningsförsäkringar och förhandla till dig bra villkor hos banker. Splittringen gynnar bara gruvbolagen.

I Caroline Mtshazo plåthus diskar dottern frukostdisken. Caroline gör sig redo för ännu en dags strejk. I dag ska hon, förutom att värva medlemmar till AMCU, hjälpa till att dela ut mat till de strejkande, mat de fått från en hjälporganisation.

Hon längtar tillbaka till jobbet, behöver pengarna, säger hon. Samtidigt tror hon att den senaste tidens oroligheter kommer att göra arbetsplatsen delad.

– Tiden när vi var vänner med dem som är med i NUM är över, säger hon. Det kommer att bli bråk. Vi kommer att slåss, kanske till och med att någon dödas. Men vi kommer att vinna. Snart finns bara AMCU nere i gruvgångarna i Sydafrikas gruvor.

Detta har hänt

Den 10 augusti inleder 3 000  gruvarbetare vid Lonmins platinagruva  i Marikana en vild strejk. Flera dagars våldsamheter följer och 10 personer  dör.
Den 16 augusti öppnar polis eld  mot gruvarbetarna. Exakt vad som händer är inte klarlagt, vissa menar  att arbetarna anföll polisen, andra  säger att de försökte fly. 34 människor dödas och 78 skadas.

Fredrik Sperling

Läs mer: reportage Sydafrika