’’Volvos lön går inte att leva på’’

Volvo är den sämsta arbetsgivaren i branschen, anser Volvoarbetare i tre världsdelar. Shankarappa tjänar 650 kronor i månaden och kan inte försörja sin familj. Och kommer han en halvtimme för sent förlorar han halva dagslönen. På Volvo i Indien hungerstrejkade arbetarna för bättre villkor.

Efter motorvägen tar asfalten slut. Vi skumpar fram på dammiga vägar, ärrade av monsunregnens störtskurar. Fattigdomen märks på tystnaden. Tre mil utanför det öronbedövande Bangalore är kontrasten slående. På landsbygden finns ingenting av modernitetens buller.

Jag misstar TM Shankarappas hem för ett övergivet uthus. Murbruket mellan tegelstenarna är urgröpt och väggarna sviktar. Taket är lappat så många gånger att det bara består av lagningar. Det som såg ut som ett upplag gamla takplåtsskivor lutat mot ena gaveln, är i själva verket de rangliga väggarna till familjens toalett – ett tvättfat och en grop i marken.

Shankarappa vinkar in oss. Han är mån om att visa hur han har det.

– Vi tillverkar lastbilar som säljs för stora pengar. Men själva har vi inte råd att ta hand om våra familjer, säger han.

Det tar ett tag att vänja ögonen vid halvdunklet inomhus. De grönmålade väggarna och det obligatoriska altaret med de olika gudarna skapar en viss hemtrevnad. Solljuset som silar in mellan springorna i taket utgör den enda ljuskällan. Elbristen är allra värst på landsbygden.

Själva rummet är inte större än tio kvadratmeter. Här bor Volvoarbetaren Shankarappa med sin fru, sin syster och sina två små barn.

– Företaget vill ha mitt arbete, men de vill inte betala för det. Så enkelt är det, säger han.

Han har jobbat sex år på Volvo som truckförare. Sex år som inhyrd trots att han hela tiden velat bli fast anställd. Lönen på 650 kronor i månaden räcker inte. För att ha råd med mat, hyra och skolavgifter för barnen kör Shankarappa auto-rickshaw – en sorts moppetaxi – på kvällar och helger.

Vi befinner oss dryga tre mil öster om miljonstaden Bangalore i södra Indien. Några kilometer längre bort ligger Shankarappas arbetsplats, Volvos lastbils- och bussfabrik. Ett vitmenat fabrikskomplex omgiven av risodlingar, sädesfält och kokosnötspalmer.

Shankarappa är inget undantag. Inhyrda och visstidsanställda utgör ofta en majoritet av arbetsstyrkan. De flesta bor här i byarna. Lönerna utesluter andra alternativ. Staden är en avlägsen dröm.

På den dammiga gårdsplanen utanför grindarna till lastbilsfabriken går rösterna höga. Hundratals Volvoarbetare i likadana ljusblå skjortor. Väktare som plirar under kepsar och filmar varje steg.

Samma frustration. Ekon från Shankarappa.

Strejken på lastbilsfabriken är inne på sin 94:e dag och insatsen har trappats upp. Under färgglada tält till skydd mot solen, bland banderoller och flaggor, avlöser de hungerstrejkande varandra. De sitter ett dygn i taget. Skriker slagord och slår på trummor.

När Volvobussarna kör in på gårdsplanen höjs volymen. Bakom tonade rutor sitter strejkbrytarna. Det är män likt Shankarappa. Otrygga. De som varken kan eller vågar säga nej när personalchefen ringer. Trots strejken är produktionen på fabriken i full gång.

– Vi är inte arga på dem. Många lever på yttersta marginalen. Det är ledningen som bryter strejken när de tvingar hit dem, säger fackklubbens Raja SV som står och tar ett bloss vid sidan av.

De strejkande vill inte ta risken att stoppa bussarna, då skulle situationen kunna urarta. Ledningen har placerat ut väktare i bussarna.

– Vi låter dem passera och försöker lösa tvisten vid förhandlingsbordet, säger han.

Och Shankarappa då? Klart att han är orolig. Men han litar på att facket hjälper honom. Han tar risken.

– Hur ska det annars bli bättre, säger han bara, rycker på axlarna.

Raja fimpar.

– Det är inte mycket vi kräver. Det handlar mer om en princip. Vi måste ha tryggheten att veta att vi kan betala räkningarna.

Facket kräver en mekanism som kopplar lönen till kostnadsökningar och inflation, upp till ett tak. Stiger priserna kraftigt ska månadslönen följa med. En inte så ovanlig lösning i Indien.

– Vi kommer inte gå härifrån förrän vi får det, säger Raja.

M Anand tar emot oss i sin ljusblå Volvoskjorta och med sorgsna ögon i dörröppningen till sitt barndomshem – ett betonghus i blått och rosa. Här trängs nio släktingar, inklusive hans mor, fru och två små barn. Utanför står grannarnas kossor parkerade bredvid varandra som bilar på en uppfart.

Byn ligger tvärs över motorvägen från lastbilsfabriken. Anand är en av dem som tidigare ägde jordbruksmark på platsen. Som kompensation fick han en provanställning som så småningom övergick i fast anställning.

I tio år har han nu packat upp lastbildelar skeppade från Sverige. Som fast anställd har han väsentligt högre lön än Shankarappa, cirka 1 400 kronor i månaden.

Men de sorgsna ögonen?

Anands mamma, en grånad kvinna i vacker blåturkos sari, slänger ut en hög med tablettkartor och recept framför mina fötter. Diabetes, grå starr.

– Det är så mycket som kostar, säger Anand och något blixtrar till i blicken. Om vi inte har råd med mediciner så kommer jag ta med henne upp till fabriken. Om hon dör här hemma, vem ska då få reda på hur vi har det?

Under de senaste decennierna torkade markerna ut. Regnet kom inte lika kraftigt, torkan stannade längre, brunnar sinade. Hela området kring lastbilsfabriken är i dag beroende av vatten från tankbilar och den senaste skörden misslyckades. Utan sidoinkomsten från lantbruket har Volvolönen blivit allt viktigare för Anand. Och den räcker inte.

– Jag har varit gift i tio år, men bor fortfarande hemma. Jag vill flytta, jag vill att mina barn ska få en bra utbildning, jag vill att min mor ska få en bra ålderdom. Inget av det kan jag få i dag, säger han.

När Volvo byggde sin lastbilsfabrik 1998 kunde man fortfarande med lite vilja förstå varför Bangalore traditionellt brukade kallas ”parkernas stad”. Det är svårt i dag. Trafiken är en mardröm, halva staden är uppgrävd på grund av alla nybyggen och smogen ligger tät kring de uppväxande skyskrapornas blanka kroppar.

Volvoarbetarna i Bangalore vet att globaliseringen ger och tar. Med utvecklingen kom jobben, men till en kostnad av stigande priser och tvåsiffrig inflation. Shankarappa pratar om matoljan, riset och gasen. Anand berättar om hyror på lägenheter, sjukvårdskostnader och bensin.

De beskriver båda samma sak: Hur priserna äter upp lönen.

Att kunna leva på sin lön betyder olika saker. Shankarappa drömmer om ett hus som inte läcker. Anand om självständighet och ett eget liv. Men båda är överens, på Volvo är drömmen svår att nå.

– Det är bättre löner på andra fabriker. Lättare att bli befordrad, göra karriär. På Volvo är en arbetare alltid en arbetare, säger Anand.

Samma ord upprepas utanför fabriksgrindarna och även av juristen Meenaksai Sundaram på den centrala fackorganisationen CITU. Han företräder ett sextiotal fackklubbar på fabriker runt Bangalore och bekräftar att Volvos löner är ovanligt låga.

– Volvo betalar i nivå med andra små lokala mekaniska fabriker i lokalområdet. Men jämför man med liknande företag, tyska eller japanska, är lönerna mycket lägre. Det är riktigt svårt att leva på en Volvolön, säger han.

Fabriksledningen håller inte med.

– Det stämmer inte. Vi betalar samma eller bättre än fabriker i området, säger Solomon Ravikumar, personaldirektör på Volvo India.

Han hänvisar också till en konsultrapport som påstås visa att Volvo ligger på samma nivå som andra multinationella företag med fabriker i Indien. Men rapporten får ingen utomstående se.

– Den är bara för internt bruk, tyvärr, säger han.

Men det är inte bara utanför fabriksgrindarna eller i byarna som missnöjet finns med Volvo som arbetsgivare. I somras fick arbetarna här besök av en svensk forskargrupp ledd av Nora Räthzel, professor i sociologi vid Umeå universitet. Forskargruppen besökte även Volvos bussfabrik i mexikanska Tultitlán år 2005 och Volvos lastbilsfabrik i sydafrikanska Durban år 2006 och 2007.

– Vi har intervjuat en stor mängd arbetare och våra data är kvalitativa och tillförlitliga, säger Nora Räthzel.

Tongångarna från fabriksgrindarna i Bangalore ekar genom hela materialet.

– Det är väldigt slående hur lika de svarar. Alla jag frågat tycker att Volvo är den sämsta arbetsgivaren om man jämför med liknande företag som de har erfarenhet av. Många säger också att de inte kan leva på den lön de får av Volvo, säger hon.

Ranga Reddy vet inte hur andra Volvoarbetare har det världen över, förutom att de verkar ha det bra i Sverige. Men Ranga Reddy vet väldigt mycket om hur de har det här. Stolt visar han upp plaketten med texten: ”First Volvo India Employee”. Ranga Reddy var den första arbetare som anställdes när Volvo kom hit för 15 år sedan. Han är också en av de bäst betalda, med en lön på en bit över 2  000 kronor i månaden. Han pekar upp mot en plansch med Volvolastbilar som pryder det lilla fönstret över ytterdörren.

– Volvo finns i mitt blod. Skulle bara min hyresvärd tillåta mig så skulle jag tapetsera resten av den här lägenheten med Volvo-affischer, säger han och skrattar.

Ranga Reddy berättar att villkoren stadigt blivit sämre på fabriken. Tidigare i morse steg han av sitt pass i hungerstrejken. Det var veteranernas pass. Alla som var med sedan fabriken startade.

– Det värsta var myggen, säger Ranga Reddy.

Hungern var inget som besvärade honom. Att magen vred sig stärkte honom bara i sin övertygelse.

– Vi visade att vi inte kommer backa den här gången. Det är på allvar nu, säger han.

Ledningen har blivit snålare och litar mer till käppen än till moroten, berättar Ranga Reddy. Allt fler underbetalda, oerfarna och tillfälliga arbetare kommer och går på fabriken. Det har nått så långt att det riskerar säkerheten och kvaliteten på lastbilarna. Det smärtar ett Volvohjärta.

– De vill att vi ska vara tysta och lyda order. Men arbetet blir sämre och flera olyckor händer eftersom folk inte vågar säga ifrån.

Det handlar om många små saker. För något år sedan skärptes till exempel straffet för sen ankomst. Mer än en halvtimme så ryker halva dagslönen. Oavsett anledning.

– Även om jag måste köra mitt barn till sjukhuset så drar de av lönen. Allt sådant ökar frustrationen. Vi måste kämpa för varje liten småsak. Inte ens ungdomarna tror på framtiden på Volvo längre, säger han.

På en bakgata, för smal för biltrafik, i förstaden Hoskote ett par mil utanför Bangalore, bor sju grabbar i 25-årsåldern. Tillsammans delar de på en tvårummare, ungefär lika liten som sju madrasser utlagda på ett golv. ”Ungkarlslägenhet” kallas det. Staden är full av dem, berättar killarna. Volvoarbetare, unga män, utan medel att bilda familj, utan möjlighet att skapa sig ett eget liv.

Sida vid sida i trånga lägenheter delar de sin frustration och sina drömmar.

Det är lördag, en dag som vanligtvis är vigd för killarnas passion, cricket. Alla sju är från Mangalore, en kuststad 40 mil härifrån. Rekryterade direkt från de tekniska gymnasierna av Volvos agenter. De är fast anställda montörer och svetsare. Efter sex och ett halvt år på Volvo tjänar de runt elvahundra kronor i månaden.

– Om jag vill gifta mig måste jag byta jobb. Man behöver minst det dubbla för att ha råd, säger M Surendra.

– Jaha, och vem är den tilltänkta? flikar någon in och alla skrattar.

Det finns andra jobb som ger bättre betalt. Det vet killarna. Många av deras gamla klasskamrater tjänar betydligt bättre på andra fabriker.

– Volvoledningen här är egoistisk. Det vi begär är ingenting mot vad de får på andra ställen. Vi måste också kunna tro på framtiden, säger P Pundareeka.

Strejken på lastbilsfabriken är den mest utdragna sedan fabriken byggdes. Efter tre månader har fackets strejkkassa sinat. De strejkande har blivit tvungna att ta lån av privata långivare med ränta på mellan tio och tjugo procent.

– Alla familjer har det riktigt tufft nu. Men moralen är otroligt hög. Jag är riktigt stolt över grabbarna, säger Raja SV i fackklubbens styrelse.

Han visar runt i den lilla lokalen med flagnande väggfärg och galler för fönstren som klubben hyr inne i Hoskote. Volvoledningen vägrar facket en egen lokal på fabriken.

– De går bara så långt de måste enligt lag. Facket ser de som en fiende, inte som en samarbetspartner.

Facket på lastbilsfabriken bildades i all hemlighet år 2004. Raja minns de tidiga nervösa mötena. Han minns också hoten.

– De skulle bryta benen av oss och dumpa oss i något dike. Det är inte populärt med fackföreningar här i området, säger han.

Hoten kom från lokala gäng, ibland med kopplingar till underleverantörer till Volvo.

– Vi kan inte bevisa på vems uppdrag de agerade. Men det var många som försökte skrämma oss i början, säger Raja.

På bussfabriken, där fackklubben är nystartad, blev hoten verklighet. En tidig morgon förra året misshandlades fackklubbens ordförande utanför fabriksgrindarna. Efter det har rutinerna ändrats. När det är mörkt ute kör den tidiga morgonbussen in genom grindarna innan arbetarna släpps ut.

Ett par veckor efter mitt besök avslutas strejken på lastbilsfabriken. Jag får mejl om att facket har vunnit en halv seger. Kostnadsmekanismen är på plats, men räknad utifrån en sämre beräkningsgrund än vad facket ursprungligen begärt.

Vad händer nu? Ett år tidigare hölls en snarlik strejk på bussfabriken som ligger vägg i vägg med lastbilsfabriken. En dag promenerade jag över dit. Ställde mig utanför grindarna vid skiftbytet.

Hundratals arbetare i ljusblå skjortor vandrade ner mot de väntande bussarna. Någon stannade upp och började prata. En annan tog vid. Snart stod jag med hela skiftlaget runt mig. Hundratals ansikten. Trötta. Förbannade.

Har ni fått det bättre efter er långa strejk? frågade jag. Jag möttes av ett hav av uppretade röster. En man i glasögon och svart jacka grep tag i min skjortärm.

– Ingenting. Vi har inte fått någonting. Du ska veta, vi blir behandlade som slavar här inne, sa han.

Läs också:

Volvo om kritiken: ’’Oseriöst och fel’’

Hur mycket är 650 kronor i månaden? – Så mycket kostar maten i Bangalore

Mikael Färnbo