Kunskapen om olyckorna finns – men var är satsningarna?

DA DebattSvensk vägtrafik och svenska arbetsplatser är förmodligen världens säkraste trafik- och arbetsmiljöer. Vi skadar och dödar relativt färre på vägen eller på jobbet i Sverige än vad man gör i resten av världen.

2,7 döda per miljon personkilometer i personbil, 2,5 allvarligt arbetsskadade per 1000 årsarbetare.

Bilarnas och vägsystemets tekniska säkerhet har förändrats radikalt de senaste trettio åren, datorsystemen har rationaliserat det administrativa arbetet och skapat ett nytt sorts bundet kontorsslaveri, men manuellt arbete i verkstadsindustrin, på bygg- och anläggningsarbetsplatser och i vården går till på ungefär samma sätt som på 1970-talet.

Skillnaden i skaderisk mellan olika jobb är lika stor idag som 1975: 6,5 av 1000 metallarbetare och 12 av 1000 byggnadsträarbetare skadade sig allvarligt på jobbet 2012.

AFA Försäkring satsar 150 mkr om året på forskning om hälsa och arbete, varav en mindre del är riktat mot förebyggande av arbetsskador. Under de senaste 10 åren har 47 projekt om ergonomi, arbetsbelastning, fysisk arbetsmiljö och olycksfall fått dela på 114 mkr, ca 8% av AFAs forskningsbudget. Resten av AFAs forskningsmedel – 1,4 miljarder på 10 år – har gått till annan medicinsk forskning.

Det tämligen stabila utfallet av traumatiska arbetsskador orsakade av maskiner, i manuell hantering och genom att man faller – ca 5 000 invaliditeter per år – kan framstå som den ödesbestämda lägsta nivån för svenskt arbetsliv. Men informationen i skaderegistreringssystemet visar hur samma begränsade antal riskfyllda arbetsoperationer och skadeförlopp upprepas vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år. Detta är knappast en ödesfråga, snarare en fråga om prioritering av systematisk riskhantering, teknikutveckling och omsorg om arbetsmiljön som livsmiljö.

Registret över allvarliga arbetsskador visar att borrmaskiner, slipmaskiner, pressar, lyftanordningar och manuell hantering representerar sammanlagt minst en allvarlig traumatisk arbetsskada i svensk verkstadsindustri varje arbetsdag.

Typiska skadeförlopp identifierar roterande verktyg som kör fast och rycker sönder kroppsdelar, handskar som fastnar och drar in fingrar i verktyget, opålitliga lyftanordningar och överskattning av kroppskrafter i manuell hantering,

Av AFAs skadematerial (2005-2012)  framgår att

• äldre kvinnliga metallarbetare (56-64) är högt riskutsatta i manuell hantering och i samband med fall,
• medelålders kvinnliga metallarbetare (36-45) har förhöjd risk att skada sig i kontakt med lyftanordningar,
• äldre manliga metallarbetare (56-64) har förhöjd risk att skada sig allvarligt i kontakt med handhållna maskiner och verktyg och under manuell hantering,

Det åldrande arbetslivet kan avläsas i ökande andelar fallrelaterade skador på jobbet med allt längre rehabiliteringstider. Risken att skada sig när man faller ökar med stigande ålder; om våra arbetsliv skall bli längre måste vi hantera fallskaderiskerna bättre.

Effektivt skadeförebyggande måste bygga på den kunskap som vi samlar in om de skador som inträffat. Exempelvis framgår av skadeinformationen för metallarbetare 2005–2012 att den dominerande verksamhet som föregår allvarlig skada med maskin eller verktyg är att man rensar, tar bort, justerar, byter eller ställer in något – 38 procent av kvinnornas och 32 procent av männens skador sker i detta scenario. 18 procentav kvinnornas och 8 procent av männens skador föregås av att man fastnar med handske. 10 procent av männens skador sker vid borrmaskin, 8 procent vid slipmaskin eller svarv, och 7 procent vid kap, sax eller klippmaskin.

Korrigerande arbetsuppgifter, städning runt eller i maskin under gång, justering av arbetsstycke under bearbetning – alla de arbetsuppgifter som maskinleverantören inte tillhandahåller instruktioner för – är aktiviteter som påtagligt ökar risken för arbetsskada. Den här typen av, ofta informella, arbetsoperationer behöver analyseras i detalj och med respekt för lokala rutiner på arbetsplatsen för olika typer av maskiner för att den tekniska säkerheten ska kunna förbättras.

Borrmaskinen är den enskilt vanligaste maskinen inblandad i skada. Beslut om vilken typ av borrmaskin som är lämplig vid olika arbetsoperationer är viktiga för att minska skaderisken. Men roterande, handhållna verktyg behöver nya tekniska säkerhetslösningar som förhindrar att användarens hand/arm skadas när maskinen kör fast.

Det är mer än dubbelt så vanligt för kvinnliga metallarbetare, jämfört med manliga, att skada sig allvarligt när de fastnar med handske i maskin eller verktyg. Är det fortfarande så att det saknas lämpliga arbetshandskar i rätt storlek för kvinnliga industriarbetare?

Den större delen av kvinnornas skador – 70 procent – uppstår när man hanterar någon börda utan lyfthjälpmedel – endast 28 procent av männens. 50 procent av männens skador uppstår när man hanterar något med lyfthjälpmedel.

Hantering av lyfthjälpmedel bland manliga metallarbetare representerar ett område som kräver särskild säkerhetsträning, med samma inriktning som truckförarutbildningen. Underskattning av dessa arbetsoperationers risker kan vara vanligare bland yngre män.

Manuell hantering av bördor för hand – utan mekaniska hjälpmedel – bland unga kvinnliga metallarbetare är ett prioriterat område för riktade skadeförebyggande insatser. Kanske måste unga kvinnliga metallarbetare medvetet avstå från att försöka vara starkare än sina manliga arbetskamrater och istället använda lyfthjälpmedel vid tungt manuellt arbete.

Det vanligaste sättet att falla på jobbet är att man snubblar vid förflyttning, men 21 procent av männen och 22 procent av kvinnorna ramlar i samband med att de hanterar maskin eller verktyg. 6 procent av kvinnornas och 3 procent av männens skador uppstår under städning. I 25 procent av männens fallskador figurerar en stege.

Kvinnliga metallarbetare över 55 år löper kraftigt förhöjda risker att skada sig allvarligt när de faller på arbetet. Dubbelt så höga andelar underarmsfrakturer jämfört med männen identifierar också de äldre kvinnliga metallarbetarna. Fallskaderisken är utmärkande för kvinnor i denna åldergrupp och bör vara enklare att kontrollera och förebygga i arbetsmiljön än i fritidslivet.

Det fria bruket av enkla, praktiska och lätt flyttbara stegar i ostrukturerade arbetsuppgifter – på verkstaden och på byggarbetsplatsen – ökar risken för triviala fallolyckor och allvarliga skador. Man underskattar ofta risken i snabba korrigerande insatser där stegen utgör arbetsoperationens svaga del.

I Sverige vet vi vilka de allvarliga skaderiskerna i arbetsmiljön är. Vi vet i vilka yrken och i vilka aktiviteter de högsta skaderiskerna finns. Vi vet, i detalj, hur de allvarliga traumatiska skadeförloppen ser ut. Bristen på praktiskt skadeförebyggande i svenskt arbetsliv beror inte på att vi saknar information.

Vi har gott om resurser för att minska olycksfallsskadorna i svenskt arbetsliv – om vi skulle vilja. Men det kräver förstås att både företag och fack tror att konkret, riktat skadeförebyggande är möjligt, viktigt och kostnadseffektivt.  Och dit har vi inte kommit än.

Tore J Larsson