Hon älskar att ta sig vatten över huvudet

Camilla Sånebo Hellman är råvaruman på kemifabrik på dagarna, på fritiden håller hon sig helst under ytan. Dagens Arbete följde med henne på en dyktripp norr om Nora.

Vi skriver februari 2013. Camilla hade, med sina egna ord, kommit till en punkt där ”hon helt själv ville bestämma vad hon gjorde”. Så det blev en åttaveckors resa till Australien och Nya Zeeland.

– När jag sen funderade över vad man kunde göra där nere fick jag idén om dykning, och tog min första kurs i Örebro i april samma år. Jag drog till Nya Zeeland i januari 2014 – sen dess är jag helt såld på det här.

Efter mestadels skiftarbete under 18 år på kemiföretaget Cambrex, som gör aktiva substanser till läkemedelsindustrin, jobbar hon numera dagtid, som råvaruman. Nu klockan 16 går hon av, och tar täten med sin bil, mot kalkbrottet Uskavi i Siggebohyttan norr om Nora. Här håller 55-åriga Karlskoga sportdykarklubb, med 250 medlemmar, till:

– Ett perfekt nybörjarställe, säger hon och börjar göra ordning utrustningen.

Hon kör alltid med så kallad torrdräkt:

– Tricket är att ha ett bra underställ. Jag var på västkusten i april, det var sju grader i vattnet och jag låg i 50 minuter utan att frysa ett dugg.

Men DA:s dykande fotograf får låna en våtdräkt, det vackra grönblåvattnet isar honom till en början, men sedan är det plums i kalkbrottet, som på sina håll är tio meter djupt. Det blir 45 minuters dykning, se Davids foton i bildspelet här ovanför.

– Redan från början var jag ganska bekväm med att andas under ytan, och kunde se en helt ny värld. Jag gillar djur- och växtlivet, nakensnäckorna på västkusten i april var häftiga. Det är en frihetskänsla, man liksom bara ”är”. Helt avslappnad kan du ”sväva” vid en klippkant och titta tio meter rakt ner i djupet. Jag kan tänka mig att det liknar fallskärmshoppning – fast det vågar jag mig inte på.”

Hon började med ett så kallat PADi-certfikat, med det får du dyka i öppet vatten ner till 18 meters djup, hösten 2013 tog hon tvåstjärnigt cert som ger lov att ta sig ner till 30 meter. I våras tog hon så trestjärnigt certifikat, då får man lära sig mer dykmedicin och att ta hand om fler personer än sig själv. Det tillståndet tar henne ner till 40 meters djup.

– Det är väl så långt man kommer i rekreationsdykning, det krävs mer om man vill man vill dyka i grottor eller använda mixgaser – men det är jag inte intresserad av.

Är du aldrig rädd?

–Nä, faktiskt inte – jag är skyddsombud! Hela livet därnere hänger på att man har schyssta grejer, tar ansvar och är noggrann. Och dykning är ingen ensamsport, man är alltid minst två.

Vad är drömdyket?

– Jag skulle vilja åka tillbaka till Nya Zeeland, förra gången hade späckhuggarna precis varit där och dammsugit alla rockor. Tänk att få se djurlivet utan dem – eller ännu hellre vara där när de kommer! Ett annat drömställe är förstås Röda havet, dit far jag i november.

Och i Sverige?

– Favoriten är Väderöarna, mycket bra djurliv. Östersjön har jag inte hunnit med, men det lockar inte så mycket – då ska du nog vilja leta vrak.

I genomsnitt är hon iväg och dyker varannan helg, numera med egen undervattenskamera. Det som började som något att göra på en långsemester har nu blivit ett beroendeframkallande, men oskadligt, gift.

– Ja, den mesta fritiden går till dykning, det är bara härligt. Men jag hjälper syrran i hennes restaurang också och så är jag ju sedan gammalt en riktig hästtjej – jag rider en gång i veckan, men numera på lånehäst.