När en vacker lagtext hotas

Krönika Under någon sekund förra året trodde jag mig ha hamnat i USA:s sjukvårdssystem. Efter en lång rad remisser och undersökningar hade Västra Götalands läns landsting till sist skickat mig och mitt onda knä till en privat klinik. Väl där redovisade läkaren ett par alternativ till vad som kunde göras och sa: ”Vi får se vad försäkringen täcker.”

Min första tanke var att någon av de föreslagna åtgärderna var så riskfylld att läkaren var tvungen att kolla att vårdbolagets försäkringar täckte honom ifall det skulle gå åt skogen. Men så fattade jag: han är van vid patienter med privat sjukförsäkring, där varje behandling först måste gå genom försäkringsbolagets nålsöga, olika stort beroende på hur omfattande och dyr försäkringen är.

Jag förklarade snabbt att jag kom på remiss från landstinget och således gick under den allmänna sjukförsäkringen. Och då var det inga problem – läkaren kunde göra det som var bäst för mitt knä, utan att inhämta tillstånd från något försäkringsbolag.

Händelsen kom nyligen tillbaka för mig, under ett valmöte i USA med uppstickaren Bernie Sanders. Det som berörde mest var dock inte den socialistiske senatorns tal om det skamliga i att världens rikaste land vägrar ge alla sina invånare den sjukvård de behöver. Nej, det som berörde mest var den unga kvinna som talade innan.

Hon berättade vad som hände när hennes far blev arbetslös i samband med krisen 2008, samtidigt som hennes mor diagnosticerades med bröstcancer. Om hur familjen ställdes inför det brutala valet mellan att lämna sitt hem och behandla cancern eftersom deras försäkring inte räckte till – och att inte behandla cancern. En ”valfrihet” på liv och död som är allt annat än frihet.

Att delar av vården numera ägs av riskkapitalister med säte i skatteparadis har väckt berättigad debatt. Mindre diskussion har det varit om den smygande förändring som kommer av att allt fler köper sig ut ur den gemensamma sjukförsäkringen. För tio år sedan hade 150 000 personer privat sjukförsäkring i Sverige, idag är närmar sig siffran 600 000, var tionde person i arbetsför ålder.

När högerkrafter började sprida panik kring vårt pensionssystem för några decennier sedan blev det självuppfyllande, de flesta som kunde skaffade egen pensionsförsäkring. När så ATP, det pensionssystem som arbetarrörelsen en gång stred så hårt för, avskaffades 1994 kunde det ske nästan utan motstånd, många hade redan förlorat tilltron till de gemensamma systemet och gått in i bankernas och försäkringsbolagens djungel av pensionsfonder. På amerikanskt manér började även fackligt förhandlade privata pensioner dyka upp för att kompensera bristerna i den generella välfärden.

I Hälso- och Sjukvårdslagens huvudparagraf står att ”den som har det största behovet av hälso- och sjukvård skall ges företräde till vården”. Det är en högst mänsklig lagtext, rentav vacker, som talar om ett samhälle där tillgångarna ska fördelas efter behov. Det svenska sjukvårdssystemet har också under lång tid visat att det inte bara är någon naiv vision utan faktiskt fungerat i praktiken.

Ju fler som nu, på egen hand, via subventionerade bruttolöneavdrag eller till och med genom sin fackförening, skaffar privata vårdförsäkringar, desto svagare blir stödet för den offentliga sjukförsäkringen. Då urholkas även principen att den med störst behov ska få vård i första hand och istället kommer de som bäst kan betala för sig att gå före i kön. Det finns många skäl att hindra en sådan utveckling och försvara en princip som givit en sjukvård som både är jämlik, god och effektiv.

Lars Henriksson