Fackbasen blev teplockare

Hjärtinfarkten slog till två gånger på Ortvikens fackexpedition. Nu har det gått ett par år och allt är ­annorlunda.

Marita Lax hade arbetat 33 år på expeditionen och länge oroat sig. När både Andy och Tomas drabbades av hjärtinfarkt med några månaders mellanrum bestämde hon sig för att det fick räcka snart. I närmare ett år drog hon bort 6 000 kronor i månaden från lönen. Hon testade om hon skulle klara sig som pensionär. Och det gjorde hon.

– Jag älskar pensionärslivet, jag får göra allt jag tycker om.

Hon odlar och håller på i trädgården, läser, träffar barn och barnbarn, surfar på datorn.

– Jag gick i pension så tidigt som möjligt för att kunna njuta av ledigheten medan jag är frisk och klar i knoppen.

Avdelningsordföranden Andy Parment körde på i fyra år efter infarkten men nappade sedan på avtalspension.

Han har fullt upp även som pensionär men bestämmer själv takten och han har inte fallit för frestelsen att ta några förtroendeuppdrag. Inte ens i bowlingklubben.

– Barnen kallar mig för ledighetskommittén.

Det verkar inte stämma helt. Han jagar och fiskar. Hämtar de sju barnbarnen i förskola och skola när det behövs. Han har åkt med Rosa bussarna till Kenya och Zanzibar, plockat te i Sri Lanka och i vinter blir det åtta veckor i fem länder i Asien.

– Om jag vetat att det var så här bra att vara pensionär hade jag gått för 20 år sedan.

Kassören Tomas Kristoffersen trappade ner och jobbade halvtid. Men det var ingen bra lösning. Lika många arbetsuppgifter och hälften så mycket tid.

Han tänkte mer och mer på det han sade i DA-reportaget om barnbarnen. ”Nu gäller bara en sak. Det är att se de här växa upp.”

När erbjudandet om avtalspension kom, skrev han på. Utan betänketid. Nu vårdar han barnbarnen när de är sjuka, bygger om ­huset och snickrar på en altan. Promenerar för att hålla sig i form.

– Man får säga att livet leker.