Industriarbetarnas tidning

Krönikor är personligt hållna texter. Åsikterna är skribenternas egna.

Hårdrock och dagdrömmeri

20 juli, 2018

Skrivet av

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

Krönika ”Musiken väckte en längtan efter världen, långt från diskbänksrealism och vardagligheter”, skriver Carl Linnaeus.

Det var sommar. Solen lyste in och värmde upp pojkrummet. Hårdrockslåtarna väsnades ur den lilla bandspelaren. Jag hoppade i sängen med luftgitarren i högsta hugg. Det här är mitt första minne. Jag var åtta år. Det var som att jag precis hittat meningen med livet. Jag hade blivit frälst. Jag hade sålt min själ till hårdrocken. För mig är det år noll.

Jag växte upp i ett slumrande villaghetto där världen hade stannat av. Grannarna klippte gräsmattan på torsdagskvällen. På söndagsmorgonen tvättade de bilen. Det var en mental limbo. Äta. Jobba. Sova. Dö. Hårdrock blev som ett fönster mot en mer spännande värld. Där borta fanns det något upphetsande som lockade.

Jag ville upptäcka världen. Planerade att hyra in mig hos någon tant i New York. Ta jobb som diskare på någon sylta på Manhattan. Bara för att kunna göra karriär som gitarrist i ett laglöst rockband. ”I wanna be somebody”, som Wasp sjöng. Jag var nio år. Kanske tio. Jag kunde inte vänta tills jag fick dra.

Jag kom aldrig i väg till New York. I stället hamnade jag i Krokslätts Fabriker utanför Mölndal. I en replokal. Delade livet med likasinnade. Vi ville alla fly från något. Eller från oss själva. Men det går inte att fly från sig själv. Det är destruktivt. Särskilt när alkohol och droger kommer in i bilden. Sångaren åkte till Barcelona. Kom hem i en kista.

Det är många år sedan nu. Jag tänker på honom nästan varje dag.
Eskapism fyller fortfarande mitt inre. Jag vill fly från mig själv. Men det går inte. Det är destruktivt. I stället flyr jag in i något. In i en musikvärld fylld av mysticism och spänning. Långt från diskbänksrealism och vardagligheter. Jag vill tro att dagdrömmeri är bra.

Jag sitter här längst upp på min lilla kulle. Helt isolerad. Jag blundar. Andas i en fyrkant. Hjärtat dunkar inte längre mot bröstkorgen. Jag är omsluten av min bubbla. Jag lyssnar på Blue Öyster Cult. Texterna är abstrakta. Mystiska. Jag vill inte veta vad de handlar om. Jag vill bara följa musikens strömningar. Försvinna in i dem. Bort. Långt bort. In i en annan dimension.

Här är jag nu. Jag är lugn. Jag är lycklig. Jag är fri.

Carl Linnaeus är musikjournalist, författare och förläggare.

En kommentar till “Hårdrock och dagdrömmeri

  • Hoppas Carl blir en stående krönikör, alltid bra. Hårdrock är dessutom stort inom våra yrkesområden.

Kommentera

Håll dig till ämnet och håll en god ton. Det kan dröja en stund innan din kommentar publiceras. Dela gärna artikeln så kan fler delta i debatten! E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

This site is protected by reCAPTCHA and the Google Privacy Policy and Terms of Service apply.

Sjuka Samhall

Samhall får i år 6,6 miljarder kronor från staten för att utveckla människor med funktionsnedsättningar. De väljer medarbetare som klarar det hårda arbetet ute hos kunderna. Andra sorteras bort. Unga funktionshindrade hamnar utanför arbetslivet.

Unga slås ut – platsar inte på Samhall

Statskontoret slog larm för flera år sedan – fel personer slussas till Samhall. Men ingenting har hänt. Unga med funktionsnedsättning hamnar utanför arbetslivet.
De sociala företagen som tar emot människor med svåra funktionshinder har svårt att klara konkurrensen med statliga Samhall.

”Jag dög inte åt Samhall”

Hos Anna Ytell i Hudiksvall jobbar människor som sorterats bort. Ingen av dem har ens fått frågan om att få komma till Samhall.

Arbetsförmedlare: Samhall ska i princip ha friska människor

Arbetsförmedlare vittnar om att Samhall styr, mer än vad det statliga bolaget självt hävdar.
”Många inskrivna är överhuvudtaget inte aktuella för Samhall, för Samhall tar inte emot dem”, säger en arbetsförmedlare.

Dagens Arbete granskar Samhall

Statsägda Samhall får miljarder varje år för att utveckla människor med funktionshinder. Men idag styr affärerna.
Kunden är i fokus och medarbetarnas hälsa sätts på spel, särskilt under pandemin. Många är rädda. Men flera väljer nu att vittna.

Underbemanning tär på Samhalls personal

Samhall i Karlstad har varit framgångsrikt att vinna kunder. Men personalen räcker inte till. Varje morgon träffas driftledarna för att få ihop folk till alla uppdragen. ”Vi bara kör”, säger Robert Hallstensson.

Samhall struntar i smittan

Människor i riskgrupp städar ­äldreboenden, mat­affärer och gym. Utan skydd. De trängs på bussar och i små fikarum. Samhalls städare glömdes bort under pandemin.

Dags att agera, närings­ministern

Helle Klein: ”Det sociala företaget blev ett vinstjagande bemanningsbolag som förstör både människor och marknad.”

HR styr allt men slipper ta ansvaret

Dagens Arbetes Elinor Torp om en yrkesgrupp som bestämmer allt mer, utan att behöva stå till svars. Det visar sig inte minst i granskningen av Samhall.