”Jobb och löneökningar kan inte tas för givna”

Debatt Fackens syn på industripolitiken måste lyftas fram mer. Det krävs mer fortbildning och omställning för att svensk industri ska utvecklas, och för att lönerna ska fortsätta att öka, skriver ekonomen Daniel Lind.

Om skribenten

Daniel Lind är forskningsledare för projektet om produktivitet hos Arena Idé. Var tidigare bland annat chefekonom på Unionen och ekonom på Metall.

För att säkra jobb och fortsatta löneökningar för landets industriarbetare måste Sverige som land stå sig väl i den internationella konkurrensen. Företagens produktivitet måste därför utvecklas gynnsamt, annars är risken uppenbar att jobben flyr landet, att lönerna stagnerar och att finansieringen av den gemensamma välfärden hotas.

Därför är det högintressant att Industrins Ekonomiska Råd (fackens och arbetsgivarnas gemensamma råd av oberoende ekonomer) den 21 okt publicerade en rapport om EU:s nya industripolitik. Nytt här är att politiken ges en mer aktiv roll än tidigare och att importtullar kan användas för att jämna ut konkurrensförhållanden till länder som inte tar miljöfrågan på lika stort allvar, till exempel Kina och USA.

Politikens aktiva roll handlar inte om att hålla svaga företag under armarna, utan om att genom satsningar på innovation och ny teknik förbättra EU-ländernas förmåga att konkurrera på den globala marknaden. För att det ska fungera krävs kompetensutveckling och livslångt lärande på arbetsplatserna, för att komma ut ur digitaliseringen och hållbarhetsomställningen med bevarad konkurrenskraft – och stärkt produktivitet.

Att rapporten sätter fokus på produktiviteten (alltså det värde i kronor och ören som varje anställd skapar) och dess betydelse för den gröna omställningen, är särskilt positiv med tanke på att produktivitetsutvecklingen inom svensk industri ungefär har halverats efter finanskrisen 2008–2009. Det är ingen unik svensk företeelse, men har i flera andra länder väckt en omfattande akademisk och politisk debatt om orsakerna och hur trenden kan vändas.

Den diskussionen behövs mer, och djupare, också i Sverige. Att den svenska produktivitetstillväxten inom industrin sedan inledningen av 1990-talet har varit förhållandevis gynnsam kan inte tas för given. Och vi vill definitivt inte tillbaka till perioden 1975–1990, då svensk industris produktivitetstillväxt utvecklades långsammare än i omvärlden och industriarbetarnas reallöner knappt ökade alls.

Därför är det mycket glädjande att Facken inom Industrin, tillsammans med den fackligt orienterade tankesmedjan Arena Idé, har startat ett gemensamt treårigt projekt. Uppdraget är att stötta facken att utveckla en uppdaterad produktivitetspolitik, att flytta frågan om produktiviteten högre upp på dagordningen, och att stärka de fackliga perspektiven i samhällsdebatten.

Det saknas inte frågor att ta tag i – inklusive de som identifierats i EUs nya industripolitik – och glädjande är att forskningen under senare år i flera delar drar i facklig riktning: mot en god arbetsmiljö, behovet av kompetensutveckling och en jämn fördelning av den växande kakan.

Två särskilt viktiga frågor att snabbt ta tag i.

Den första är att säkerställa att det systemet för kompetensutveckling som möjliggörs av las-överenskommelsen kan dra i gång så snabbt som möjligt och att det görs på ett sätt som skapar maximal nytta för medarbetare och arbetsgivare.

Faktum är att utformningen av den främsta fackliga uppsidan i överenskommelsen ännu inte är klar. Här har politiken ett stort ansvar att lyhört och skyndsamt reformera systemet för livslångt lärande, i enlighet med parternas ambitioner.

Den andra frågan handlar om att reformera grund- och gymnasieskolan. Andelen utan gymnasieutbildning är alldeles för hög, likvärdigheten minskar, resultaten sjunker och livschanser fördelas mer ojämlikt än tidigare.

Ska en kunskapsekonomi som Sverige klara den globala konkurrensen måste alla barn och ungdomar ha samma chans att nå alla positioner i arbetslivet. Den egna prestationen ska vara avgörande, inte varifrån du kommer.

Under de senaste 40 åren har Sveriges arbetsgivarorganisationer, genom fristående institut, tankesmedjor och mediesatsningar, satsat stora resurser på att få ut sina budskap om vad som krävs politiskt och samhällsekonomiskt. Detta har inneburit att synen på facket har försämrats och att fackets ställning i samhällsdebatten har försvagats. Min förhoppning är att detta produktivitetsprojekt kan bli ett litet, litet embryo till motvikt mot arbetsgivarnas systematiska arbete.

Vi har tre år på oss att skapa den nytta som Facken inom Industrin förväntar sig. Det arbetet börjar nu.

Källa: Conference Board, https://www.conference-board.org/ilcprogram/. Produktivitetsmåttet i diagrammet definieras som realt förädlingsvärde per arbetad timme.