Ni har rätt att få veta det här
Att granska sina egna ägare är inte lätt. Men samtidigt helt nödvändigt, skriver chefredaktör Eva Burman.
Århundradets förhandling
Publicerad 2020-09-28, 08:06 Uppdaterad 2020-10-01, 10:31
Ledare Ge för guds skull inte politikerna möjlighet att skapa oreda på arbetsmarknaden för lång tid framöver, skriver Dagens Arbetes chefredaktör Helle Klein.
Förhandlingarna om las-frågan går in i sitt slutskede. Arbetsmarknadens parter sitter just nu i intensiva samtal om hur arbetsrätten kan reformeras så att både arbetstagarnas trygghet och arbetsgivarnas behov av flexibilitet kan värnas.
Här finns inte bara anställningstryggheten utan också möjligheterna till kompetensutveckling och omställning med i förhandlingspotten. Det är avgörande frågor för framtida jobb och företagande.
För första gången sedan 1938 finns nu en möjlighet för fack och arbetsgivare att komma överens om ett nytt huvudavtal. Precis som den gången sker förhandlingarna under hotet om att politiken annars kommer att lägga sig i. Det vill varken arbetsgivare eller fack för det skulle allvarligt hota maktbalansen och stabiliteten på arbetsmarknaden.
Denna gång finns ett utredningsförslag som har blivit en bricka i det politiska spelet om regeringsmakten. Regeringens samarbetspartier Centern och Liberalerna hävdar att utredningens förslag till punkt och pricka ska genomföras om inte parterna kommer överens om ett nytt las. Regeringen Löfven har å sin sida pekat på att ett utredningsförslag aldrig tas rakt av och görs till regeringspolitik utan att man i så fall får förhandla fram ett nytt regeringsförslag. Statsministern har dock varit tydlig med januariavtalets påbud att politiken tar över om parterna misslyckas gäller.
Mycket tyder på att om politikerna tillåts lägga sig i kommer det att rubba maktbalansen på arbetsmarknaden och vara till arbetsgivarnas favör. Borde inte Svenskt Näringsliv då strunta i en kompromiss med LO och PTK och i stället låta politiken bestämma?
Nej det vore ett korkat kortsiktigt agerande. För Svenskt Näringsliv är det lika viktigt i dag som för 80 år sedan att bibehålla en samförståndsanda med sin motpart. Det går att lära av historien för då 1938, när allt stod på spel, ville politikerna försämra för arbetstagarna och förbjuda strejker. Arbetsgivarna valde ändå att kompromissa med facken och behöll strejkrätten. Det gjorde de helt rätt i för så säkrade man arbetsfreden under decennier framåt.
Från att ha varit en av de stökigaste arbetsmarknaderna i världen blev Sverige därmed en av de mest fredliga där parterna istället för att bekriga varandra försöker uppnå konstruktiva kompromisser. Förhandling i stället för strejk eller lockout har varit mantrat från båda parters sida även om strejkvapnet finns att tillgå. Det har gagnat alla Sveriges löntagare liksom företagen. Det har spelat stor roll för Sveriges förmåga att klara allvarliga kriser som finanskris och Corona-pandemi.
Den svenska modellen och dess samförståndsanda står nu på spel på grund av politisk klåfingrighet från Centern och Liberalerna. Samtidigt har det öppnats ett tillfälle för parterna att komma till rätta med skevheter i arbetsrätten som blivit tydliga i det förändrade arbetslivet med digitalisering, globalisering och migration. Det finns också en möjlighet att äntligen få till bättre förutsättningar för långsiktig trygghet och omställning.
Slarva inte bort detta tillfälle. Ge för guds skull inte politikerna möjlighet att skapa oreda på arbetsmarknaden för lång tid framöver. Värna samförståndsandan.
Läs mer:
arbetsmarknadspolitik
Centerpartiet
Helle Klein
Liberalerna
LO
Opinion
PTK
Socialdemokraterna
Svenskt Näringsliv
Håller helt med, med både Preemraff och LAS från bordet kan MP och S lägga sin energi på att komma överens i invandringspolitiken och rädda kvar regeringen.
Tja, vad säger man?
Om våra företrädare gjorde mer verkstad än att bara snacka runt och hålla tunt , då skulle läget varit annat. Förr, som det framgår av Ledaren, då stod alla fackliga företrädare på arbetstagarens sida!
Vem står nu, idag, moderna tid på den svages planhalva?
Ja jag ser ingen som står upp för den moral och etik som nämns i Helle Kleins Ledare.
Då och nu aldrig mötas dessa två vitt skilda världar igen.
Det finns ingen, jävlar och anamma längre då inge företrädare vågar, törs eller kan agera eller agitera mot denna typen av ”förhandlingar” som förs i skuggan av hot och försämringar. Att däremot gå in i avgörande förhandlingar under hot om statlig lagstiftning och utan egna maktmedel är en facklig självmordsstrategi.
Ibland tänker man att den fackliga rörelsen har för länge sedan tappat fotfästet och vet ej längre vem dom jobbar för. Eller? Varför går man då med på att denna tågordning skall gälla? Att under hot förhandla fram något som är dåligt. Inte bara för en, utan för många.
Men att LO inlåtit sig att sitta vid ett förhandlingsbord och förhandla om en av våra viktigaste arbetsmarknadslagar. Tidigare knakade det inom LO-leden då flera förbund inom organisationen ansåg sig överkörda i förhandlingarna, med resultatet att de hoppade av.
Om vi inte åtminstone försöker använda fackets enda motmakt när grundläggande intressen hotas så kommer allt fler att ställa sig frågan varför de alls ska vara organiserade. Krypskyttet mot anställningsskyddet har pågått i decennier, inte utan framgångar och det var inget att förvånas över att kraven på ytterligare urholkning av las fanns med i Januariöverenskommelsen.
Precis som när inskränkningar av strejkrätten avtalades fram i fjol ska nu fack och arbetsgivare ”frivilligt” sluta avtal som uppfyller kraven från politikerna. Och precis som i fjol sägs det att det är ett sätt att värna ”den svenska modellen”, som om denna vore något evigt, skapat på 30-talet och opåverkat av tiden. Så är det naturligtvis inte.
Är det politiska trycket så starkt på våra fackliga ledningar att de helt glömt bort vad som är det mest grundläggande i den svenska modellen och varje annan facklig modell för den delen: att den fackliga styrkan ligger i vår förmåga att strejka?
Ska nu anställningsskyddet åter regleras i avtal så som det till stora delar var innan las, måste sådana förhandlingar självklart ske utan fredsplikt. Det skulle lyfta frågan från de slutna förhandlingsrummens och de ängsliga politiska kompromissernas områden och lägga den där den hör hemma, i öppen dragkamp mellan ägarna och oss anställda, organiserade i våra fackföreningar.
En sådan fajt skulle stärka den nästan bortglömda tanken på att vi kan slåss tillsammans för gemensamma intressen, bortom allt det som skiljer oss åt och som får absurt stort utrymme i dagens politiska debatt.
Att däremot gå in i avgörande förhandlingar under hot om statlig lagstiftning och utan egna maktmedel är en facklig självmordsstrategi.
Frågan är har facken något att komma med ?
Att ena parten får starta förhandlingen i underläge, gör att det inte kan komma något gott ur uppgörelsen. Allt tyder på att arbetsgivarsidan förhalar förhandlingarna.
Jag menar att LO inte ska låna ut sig till att låta våra villkor försämras.
Våra medlemmar är inte dumma, låt politikerna smutsa ner sig själva.
Så får vi ta kampen sen !