Är det mig det är fel på – eller är det bara vädret?

Krönika december 2010

Träden sover, löven har fallit. Det känns som min tumme är för stor för min mobiltelefon när jag ska sms:a ett livsviktigt sms. Känslorna får inte plats. Det går inte att skriva det jag känner. Jag är fortfarande förlorad. Utan barn, utanför mallen. Virvlar i vinden som ett av dom där höstlöven. Har gått igenom det här förut. Känner du också så? Du som läser detta? Du har varit med om så mycket inom dig och tycker att det borde synas utanpå.

Det syns ingenting. Det är ingen som känner, det du känner. Posten kommer ändå. Solen går upp. Du trodde du visste hur det ska vara. Att du mognat. Att nu är det bestämt. ”Nu vet jag…!” Men nej! Inte den här gången heller.

Nu har jag trillat ner. Jag överlevde, det gjorde ont. Jag har klättrat upp, tagit en annan väg. Lite äldre med lite mer lager av undringar och insikter om hur mycket hål det fortfarande finns inne i mig. Om vem jag egentligen är och hur lite jag förstår av hela biten.

Det blir inte lättare av att människor kommer fram och säger saker ibland. Som den stora frågan : ”När ska du ha barn?” Måste dom fråga det just nu? ”Du måste skaffa barn”, säger dom med en bestämd och säker min. ”Ska du inte ha barn?”

Då tänker jag. Ja, jo, men man ska ta hand om dom också. Hur vet man att dom blir så underbara?

Så får man höra: ”Det är många som bestämmer sig för att inte ha barn nu för tiden.”

Då får jag lust att säga:

”Hörru du. Vänta lite nu. Jag har inte sagt att jag inte ska ha barn. Mina tankar är lite oordnade just nu. I sin ensamhet konkurrerar dom om utrymme hos min inre värld. Dom slåss med tomheten. Allt jag lever, lever i, kommer tillbaka, samma hjälplöshet jag trodde mig besegrat kommer återigen och har en självklar plats vid mitt bord. Nyfikenheten är för tillfället omsprungen av livets egen gång. Jag känner mig som en trasig nallebjörn. Alla skumkuddar, som är min kropp, trillar ut på gatan. Ingen kan bry sig, för ingen ser. Det är bara jag som förlorar skummet. Armarna e´ okej, men snart ser jag så trasig ut så ingen ens vet att jag en gång varit en nallebjörn som man skulle krama. Så känns det. Fattar du? Så kommer du och frågar om jag inte ska ha barn. Vad ska jag svara då? Jag behöver tid bara. Reser mycket. Vet inte nu. Självklart vill jag ha barn. Alla vill ha barn. Det är underbart att ha barn. Måste städa först bara. Barn är bäst. Det får ta tid. Jag ska gå ner i källaren först. Jag tänker inte stressa. Måste till Australien bara. Jag bara undrar. Kan jag älska? Är det mig det är fel på? Eller är det bara vädret…?”

Ur livets Varieté:
Jag lärde mig spela piano för att kunna komponera kärlekens musik av toner från min längtan som skulle bli den melodi vi skulle balansera på. Vi skulle gå över till andra sidan. Över en ravin. Inte trilla ner för där nere fanns dom vassa hajtandsstenarna. Skulle man trilla ner skulle man dö en ond bråd död. Ingenting skulle då finnas kvar av det vackra.
Nu flera år efteråt, är delar av detta fortfarande en hägring. En suddig bild av hur det egentligen är. Jag är väl inte mer säker nu. Jag håller på att lära mig ett nytt instrument.

CARL-EINAR HÄCKNER