Orkar inte vara otrogen längre

Krönika februari 2011

Människan är allt på en gång. Resonemangsförmågan kan hjälpa mig, tänkte jag och ställde in fyrtioårsfesten för det kändes som ett krav, från mig själv. Det är helheten som räknas. Och katten. Och föräldrar, de nära i min omgivning. Och semester. Måste våga tacka nej bara. Jag gillar att bli vuxen.

Jag var hemma hos familjen Tok i går. Det var underbart.

Så mycket energi med alla barn, barnbarn och fruar. Det var en händelse. En dag i livet.

Jag älskar barn. Tror jag. På avstånd. Andras barn. Att vara på besök och se andras barn är som att titta in lite i ett dockhus. Sen går jag hem.

Det känns vuxet med familj.

Att bli vuxen. Vad är det? Att ta ansvar. Låta bli att göra saker jag inte vill. För att jag egentligen mår dåligt och är rädd för att dö.

Det är vuxet att låta bli.

Orkar inte vara otrogen längre mot mig själv. Att vara otrogen är som att slänga sitt eget insides barn i krossat glas, eller i taggiga rosenbuskar. Slänga ut något jag är rädd om, något som är oskyldigt, utan att vilja ta ansvar eller tänka.

Vuxen blir ett lekfullt barn som går ut i den stora svarta natten i en obeslutsam dimma. En process där skyldig och oskyldig glöms bort. Fyllan värmer gott. Bara ansvaret slipps.

Det är lätt att hänga på sin egen bild av hur jag ville det skulle vara som ung, i en låtsaslängtan att fortfarande vara ung. Eller kanske att fortfarande vilja vara bekräftad på det viset, det sättet som det var då.

Eller borde varit då – i din egen film – nu.

Det kan samtidigt vara skönt att göra något som är väldigt dåligt … Det är en svår paradox att hantera. Alla vill väl bli älskade hela livet. Av någon. Bara någon ser mig på riktigt vem jag är. Vad jag vill ha. Kan hålla mig. Hålla om.

För jag vill inte vara själv, ensam. Jag vill ligga bredvid någon. Jag vill hålla om någon. Jag vill inte må dåligt.

Det blir nog bättre nu … Om jag gör så här …
Om jag bara dricker lite och sen ska jag dansa med henne där. Hon är fin … Henne … grumligt vem … Något går sönder … Tar det i morgon … Hur det känns … Ansvaret. Och varför man vill vara otrogen, eller kanske svart, destruktiv och väljer att göra något dåligt. Vi tar det sen …

Jag har inget bra svar på frågan varför.

Vi människor. Vi lever längre. Vi ska passa in i alla kalendrar, foldrar, mappar och regelverk, teveprogram.

Vi delar alla denna strävan, frustration och ovisshet om hur länge vi lever.

Jag mår mycket bättre nu ändå, när jag tänker mig för.

Jag menar inte att allt är perfekt. Men det är mycket bättre nu när jag kan se helheten.

CARL-EINAR HÄCKNER