Vi sitter alla i lervällingen

Krönika april 2011

Ansvarstagande jag. Som inte vill göra fel. Fast trampar svart hela tiden. Lämnar fotspår i min själ av något som vill ut.

–  Softa lite nu Calle, säger jag.

–  Kalla mig inte Calle bara. För då känner du inte mig. Känner du igen dig?

Jag har en vän som undrar också. Malte Knapp heter han. Det börjar som en saga:

En ensam liten pojke på en cykel. En kille från Bjurholm. Cyklar enhjuling till skolan. Åkte med som tillåten fripassagerare med Cirkus Scott som fjortonåring.

Han har det vackraste namnet som finns.

Malte Knapp.

Jag har skrivit om honom förut. Kommer göra det igen. Han frågar mig om råd. Sen frågar jag honom om råd. Vi talar oss som två vänner genom livet.

Jag trollar, skämtar, pratar och sjunger. Han cyklar och våghalsar, balanserar och svischar i vinden. Publiken applåderar och skrattar.

Vi har känt varann i mer än tjugofyra år. Undran finns kvar. Vart är jag på väg? Hur ska det gå?

Maltes egna ord: ”Det är inget söl. Det är inget tidsfördriv. Det funkar”, säger han, tittar på mig och vill vara nöjd. Han är det också, i precis en sekund.

Vi cyklar enhjuling genom livet. I vår egen varietesång, i Maltes cirkushusvagn, sitter vi och pratar och försöker förstå frågorna.

Kan höra Malte i andra ändan. Ser honom framför mig i sin undran.

”Ska det bli så här?”, frågar han. ”Det här kan man inte leva på. Vad ska hända sen? Ska jag sluta så här? Är de så? Jag måste ha ett mål med det annars kan jag lika gärna köra taxi om det bara handlar om att överleva. Dom har det bra taxichauförerna”, säger han med sin fina Bjurholmsdialekt.

Tonfallet är norrländskt när han säger: ”Bestigit ett berg till.” Eller ”Jag måste göra något. Annars kommer jag sluta på någon jävla camping. Det kommer bli så. Jag kommer sitta där i lervällingen”.

I lervällingen. Vilket ord.

Vi sitter alla i lervällingen och undrar. Då är det bra med en kompis att prata med.

Och en katt.

Då blir det bra. På väg mot lyckan.

Ur livets varieté
Det börjar nu. Livet. Hör du det? Malte, nu börjar det.
Vi måste ha en plan bara. Det fattar du väl? Något som vi tror på.
Du måste fixa dina saker och ta dom jobb du får. Lite grann.
Sluta aldrig drömma. Inte jag heller. I mina svarta spår.
Jag målar mitt liv med våra önskningar i det lilla.
Vi kommer aldrig sluta drömma.
Vi ska prata om allt, livet och lite till.

CARL-EINAR HÄCKNER