Alla behöver öppna sitt inre fönster

Krönika oktober 2011

Pappan till sin son vid badbryggan:

– Vad tror du, är det nitton? Inte mer än nitton grader?

Sen hoppar han i. Pappan fortsätter:

– Det är nitton. Nitton och en halv. Inte mer. Vad tror du?

Daniel, det är nitton. Nitton grader. Kan inte va mer. Nitton É och en halv É inte mer.
Vad tror du, Daniel? Senare till Daniel.

– Mmm. Vad tror du? Hur varmt är det? Är det nitton? Nitton och en halv? Nitton?

Så flyter en familj ut till havs i sin egen berättelse. Jag står vid sidan om och bara ser. Jag har ingen aning. Jag kan inte veta. Jag är ingen pappa. Än.

Jag vet inte. Det kanske är sånt man säger. Till sina barn. Hur många grader är det? Är det nitton? Nitton och en halv? Det han säger kanske är.

– Jag älskar dig. Jag älskar dig verkligen.

Eller han kanske säger.

– Förlåt. Förlåt jag menar det.

Eller så säger han bara:

– Nitton! Hur många grader är det? Är det nitton? Nitton och en halv?

Vad förväntas av sonen? Att han ska veta hur många grader det är? Att han ska ha en termometer med sig? Vad ska han göra? Varför fortsätter sonen simma under vattnet så länge som möjligt? Jo. För att slippa höra.

– Nitton, nitton och en halv. Vad tror du? Daniel. Hur många grader är det?

Jag är glad att mamma och pappa skiljde sig. Jag undrar vad det är jag ska komma fram till? Jag kom hit i dag för att öppna ett fönster.

Och för att släppa ut fjärilarna. Hur låter det när fjärilar flyger in genom rutan i sin vilja att komma in i det upplysta rummet? Gör en fjäril en sån sak? Tänker du likadant?

Jag satt en gång för länge sen i en stuga och såg fjärilar flyga emot mig. Jag öppnade mitt fönster dom flög in. Jag flög ut. Fönstret är fortfarande öppet. Vi har alla ett fönster som vi vill öppna. Kanske tror vi inte vågar. Det kan vara svårt. Att våga. Våga se sig själv, sin värld och vad man tror och hoppas kunna ska få göra i den. Vad man tror sig själv är möjligt. Särskilt när man tror att man ska bli älskad hela tiden. För att vara den man är. Som om det skulle räcka. Jag tror man blir älskad för det man gör. Man ska inte skämmas för sitt liv. Men man ska ha ett liv man inte skäms för.

Vi har alla ett fönster inom oss som vi behöver öppna. Prata. Göra rent då och då. Så vi kan se ut. Så vi syns för andra. Så någon knackar på. Vi bor där inne i vår stuga, har en kamin och kokar kaffe.

Vi behöver tittas på. Vi behöver besök. Det är inte så lätt att öppna dörren. Ibland vill jag bara dra för gardinerna.

Hur mycket kärlek jag tror mig om att vilja ha räcker jag inte alltid till. Inte ens för mig själv. Det är perfekt nu. När jag är vuxen. Kan välja själv? Eller kan jag det? Känner mig som Snusmumriken. Förstår honom. Ensligheten och viljan.

Hans fråga.

– Var är melodin?

Man säger ibland saker fast man borde säga något annat. Som att ta ut i förskott. Det är ingen mening. Det som händer, händer. Men det är vi som gör att det händer. Det är väl därför jag trollar så att det händer.

Ingen är fri utan ansvar. Man måste säga simsalabim. Så att miraklet kommer. Fönstret öppnas. Så att det blir nitton grader i vattnet eller nitton och en halv. Att säga det: Jag älskar dig. Eller säga förlåt. Eller båda. Förlåt och jag älskar dig.

Jag menar det.

CARL-EINAR HÄCKNER