Vi rusar rätt mot livet

Jag går ut på verandan. Regnet slår som spikar mot taket. Det är hetsigt. Jag tänker på alla dom döda vänner jag haft. Jag tänker på dom som lever.

Hur livet hela tiden kommer mot mig, som ett starkt vinddrag, hur jag vill se positivt på mitt liv.

Känna positivt. Att livet kommer till mig. Inte tas ifrån mig. Vi rusar rätt mot livet hela tiden.

Jag har inte druckit alkohol på tre veckor. Skärper perceptionen. Hör mina röster. Lyssnar för att kunna bestämma mig. För att jag inbillar mig en massa. Inte det att jag dricker mycket alls. Men jag vill veta vad som finns bortom egenmäktad förvirring.

Det blir en väldig energi av att ransonera och koncentrera.

Har blivit lugnare. Det är bara så. Livet kommer som ett tåg. Jag får tårar i ögonen av farten. Tvingar mig att stänga av mobilen för att softa. Det är
skönt att ta det lugnt och … avslutar inte den meningen heller. Tänker jag och glömmer bort vad jag tänkte.

Inte nu, sen, senare, istället soffan med en katt, i knät och henne i närheten. Det blir svårare att skilja på allt när man blir äldre. Det är svårare att bli äldre. Det är skönt att vara kvar i tid som flyger mot oss inte ifrån oss.

Tittar på teven. Ett reportage. Ser någon som söker någon.

Hon måste gå med på att vilja ha barn. Säger han. Simsalabim!

En bild i teven av en man och vad det är att vara människa i Sverige 2011.

Om man gräver ner den filmen till framtidens forskning när den tidens existenser kommer – om tvåtusen år – för att forska på oss, undrar jag om dom förstår det här med nätdejt.

Det är ett trollerinummer att ha en familj. Ett stort hantverk men illusionen är fantastisk och oförklarlig. Hemligheten är tyvärr ingen trolleriformel utan arbete. Lite varje dag med regelbunden omsorg är
nyckeln.

Säger jag som inte har barn.

Jag vet inte hur man gör. Ännu. Jag tränar.

Skämtar om det … JAG har inte lyckats klä av en kvinna kläderna ännu. Inte riktigt

Jag känner mängder av barnfamiljer. När jag hör skriken och ser kläderna som ska tvättas och vet hur mycket tid det tar och att livet måste läggas om, blir jag osäker.

Min pappas allvarliga polisong talar till mig. Jag var nära honom i bilen när han var trettiotre år och jag en sex år och vi åkte Merca. Han hade mycket att tänka på och mamma och pappa hade skiljt sig.

Vill inte tjata negativt om det. Jag är så glad över hur snäll min pappa är.

Och min mamma med. Hur bra dom fixat grejer som varit så svåra.

Det gör ont ändå.

Därför är jag som jag är. Därför blir man försiktig med … vissa grejer.

Det är svårt att upprepa succén gång på gång av att ses så sällan. I Mercedesen. Varje gång ska det toppas, bli bättre. Vi åker bil på stan, vi gör saker tillsammans. Pappa och jag. Han försökte. Mamma kämpade

Vi människor måste försöka göra det vi kan. Hela vägen hem.

Carl-Einar Häckner